Majali

Okej... Here I go! Idag hade vi drama. Men inte som vanligt. Först, under förmiddagen var det dubbellektion, vilket det är varje onsdag. Sen, klockan tre, var det audition för höstshowen Class Action.

Under lektionen kom killen från AudioVisual Room och höll en kort föreläsning om hur man kan lägga upp en film. Han visade bland annat en tre minuter lång skräckfilm han hade gjort till en tävling. Mycket bra arbeta och jag tror dem flesta av oss fick en del kött på benen. Han var inte så långvarig så resterande tid lekte vi en lek för att värma upp inför audition. Leken heter Imoprovisationsteater! Bland de roligaste som finns! Publiken, vi, valde plats och karaktärer för dem på scen. Sen var det bara för dem att köra. Men! Varje gång Mrs Hahs (läraren) plingade på en liten klocka var skådisen som senast sa något ändra den senaste repliken. Det var ohyggligt roligt och jag tror jag aldrig skrattat så mycket. Några var ganska dåliga men dem flesta var väldigt duktiga och kom med många träffande repliker. Sen var det nån som tyckte att jag skulle gå upp! Vilket jag förstås gör mer än gärna. Mrs Hahs tittade på mig, jag var osäker på vad hon tänkte, men jag vet inte riktigt om det var till min fördel. Hur som helst reste sig den italienska utbytesstudenten (som heter Julia, det är bara inte stavat så). Så upp på scen for vi, de två utbytestudenterna i impro mot varandra. Åsikterna var delade om vad vi skulle spela men dem enades om att vi skulle vara en svensk/italiensk fotbollsspelare som skulle provspela för ett stort internationellt fotbollslag. Därifrån tog vi av och det blev nog riktigt bra. Jag var riktigt snabb och sa ibland lite mer än jag borde... :P Och nej, det inkluderar inte "bollar". ;-) Publiken skratta och det kändes riktigt bra.

Resten av dagen fick jag en del komplimanger för mitt första framträdande i Amerika! :P
Sen var dagen slut... dags för audition. Ingen hade någon aning om hur det skulle gå till än men det var verkligen inget som castingen vi hade till showen i våras. När vi väl blev insläppta i audiotoriumets entré fick vi fylla i en lapp med personuppgifter (etc) och så fick vi själva manuset. En monolog för tjejerna och en för killarna. Det var bara att sätta sig ner att öva. Det var följande text jag skulle framföra (översatt):

DANNY. (Gör entré) Vem hade någonsin trott att hon skulle bli min? Att jag, Danny Logan, någonsin skulle ha en sådan skönhet helt för mig själv. Efter att ha betraktat henne i åratal, efter att ha viljat ha henne i åratal, så är hon äntligen min. Och utseendet? När jag är med henne, så ser andra efter oss när vi går förbi. Det är hennes kropp. En perfekt 10:a. Hon är äldre än mig, men det syns inte - och hon är väldigt kraftfull. Vilken otrolig kombination, skönhet och kraft. Det är ett tecken att jag inte längre är Danny Logan, grabben i huset bredvid, utan Dan Logan, en man som har något som alla andra män bara kan drömma om. Hon är min för nu och för alltid. Hon har förändrat mitt liv - En 1976 Chevy Camaro och hon är bara min!

Ganska kul va? :P Jag satte mig ner och började repetera. Jag tyckte det kändes ganska bra, jag lyckades memorisera allt på en halvtimme eller så. Jag fick till en bra karaktär och då var det min tur. Vi gick in till scenen och den kalla friska luften kylde ner vår nervositet. Tja... man kunde ju hopppas. Mrs Hahs satt på en av de bakre bänkraderna, vi blev dirigerade att sätta oss längst fram. Allt utom scenen låg i mörker. Det var riktigt mäktigt, allt mörkt, de röda ridåerna i ett hav av ljus och mitt härta i hlasgropen. Jag var riktigt nervös men det skulle gå bra. Det var jag och fyra tjejer till som jag inte känner. Eftersom dem inte hade samma monolog som jag kunda jag inte sno idéer från dem, med det gjorde inget. Jag tyckte jag var väl förberedd. Det ända som oroade mig var uttal, att jag skulle snubbla på orden.
Jag var näst sist. Jag gick upp på scenen. Strålkastarna värmde, trots den kylda luften och trots att de största delen av scenen var dold bakom ridån kändes scenen stor, gigantisk. Jag ställde mig i mitten och började.
Det gick inte bra. Första raderna satt bra, men sen började jag darra, jag tappade bort orden. Pauserna blev för långa när jag checkade på manuset jag hade i handen. Två gånger snubblade jag och för många gånger glömde jag bort visa saker som tvingade mig att gå tillbaka. Knäsvag, svettig, lämnade jag scenen med ett mumlande tack. Jag skjunk djupt ner i min stol och svor tyst. Svenska är en sak. Engelska... Jag visste att jag kunde det, men jag tvekade och lät mitt huvud fyllas av tankar som inte hörde dit. Jag sjönk inte in i karaktären, jag var inte Danny Logan. Den sista tjejen gick upp på scenen och gjorde samma sak som de andra hade gjort. Det var bra, medelmåttigt men bra. Hon läste innantill, vilket jag inte gjorde. Antagligen hade det gått bättre om jag hade gjort det eller så hade jag slappnat av så pass mycket att jag skulle försätta mig i en falsk säkerhet. Jag vet inte.
Mrs Hahs var klar med oss och lät oss lämna salen. Jag gick rakt ut och genast, när den varma luften återigen omgav mig, kände jag mig mer avslappnad. Jag satte mig ner vid en kompis som redan hade provspelat. Hon  hade nog missat mer än jag men det fick mig inte att känna mig speciellt mycket bättre. På fredag är det återkall, jag hoppas bara att Mrs Hahs låter mig få en andra chans. Jag lämnar skolan, solen steker mot mig och jag behandlar min självkritik. Det var inte dåligt. Kombinationen av ett annat språk, en ny kultur och en vilja att vara bäst blev ett negativt resultat. Nästa gång är jag beredd!

P.s. För er mer involverande i Deja Vu. Det kanske inte hör hit men är det en tillfällighet att monologen kom från pjäsens scen 14? I Deja Vu var det scenen där min karaktär blev mördad. :P Kanske är det bara jag som är paranoid...