Majali

Så var det dags att skriva om mitt höstlov och on hur jag har haft det. Ni sitter väl spända och har bunkrat upp med snacks, har inte gjort det än så är det dags för det här är ett låååångt inlägg. Och det har tagit mig lång tid att skriva det. En del har raderats några gånger så det har tagit bort lusten att skriva några gånger. Dessutom har jag knappt haft någon tid för teaterrepetitioner.

(klicka på små bilder för att förstora dem)

Arizona
Så fort skolan slutade på fredagen rusade alla ut. Vi hade verkligen gått och räknat dagarna till att höstlovet skulle börja. Lorraine hade packat bilen med alla resväskor och stod och väntade utanför grindarna. Sedan for vi raka vägen upp på I-15 (en motorväg) som går mot Flagstaff i norra Arizona. Vet inte exakt hur långt tid det tog, men säkert en timme eller så, att ta sig ut ur Phoenix. Stooor stad! När vi äntligen kom ut ur staden stannade vi vid första rastplatsen och tittade på den fina utsikten och så hittade jag en fin sten till min stensamling. Hihi!

    Första Rastplatsen
Det var ganska långt till Flagstaff men det fanns åtminstone träd där eftersom det ligger riktigt högt upp i bergen. Vi blev hungriga när vi kom ditt och stannade vid en resturang längs Route 66. Hittade inga Route 66 skyltar dock... :( Det var kallt i Flagstaff, och så blåste det! Usch fy, säger jag! Vi hade shorts och t-shirt på oss eftersom vi kom från Phoenix så vi frös jättemycket. Det första vi gjorde när vi kom tillbaka till bilen var att sätta på värmen och våra jackor. Sen var det bara att ge sig ut på motorvägen igen. Målet var inte Flagstaff utan Page som ligger precis vid gränsen mellan Arizona och Utah. Det var två eller fyra timmar kvar tror jag och vi var riktigt trötta. Dessutom var det mörkt ute. Det var skönt att komma fram till motellet i Page och vi somnade riktigt snabbt. Nästa dag skulle vi fortsätta genom Utah och upp till Salt Lake City.

Välkommen  till Utah!

Utah
En intressant historia kan berättas om hur vi vaknade... Jag hade ställt klockan på sju och vi somnade sött. Klockan ringde och Lorraine klev upp och tog sin dusch och klädde sig. Hon tyckte det var ruskigt mörkt och tyst så hon tittade på sitt armbandsur: strax efter tre, på natten! Tydligen hade hotellklockan varit felställd så den hade ringt tre istället för sju. Suck! Vi kom ju upp i alla fall och det var väl bättra att den ringde tidigt istället för sent.
Vi åt frukost och packade bilen igen. Sedan bar det av över Colorado floden och upp i Utah. Vårt första stopp var Zions National Park. Det finns något som kallas för The Stairway (Trappan) och som består av tre klippformationer som ser ut som en stor trappa. De består av Bryce Canyon vid toppen, sedan Zion och sist Grand Canyon. Det blev inget Grand Canyon denna resan men jag såg ju så mycket annat.

    Jag väntar på skytteln i Zion

    I bilkö för att komma in i Zion

    En av de magnifika bergsväggarna i Zion

Zion är en canyon, inte alls i samma storlek som Grand Canyon men ändå otroligt vacker. Stenformationerna var fantastiska och en riktigt bra sak var att man inte behövde gå - bra för Lorraine. En skyttel går genom parken och visar de viktigaste delarna. Precis som i Sabino Canyon som vi var till i Tuscon. Man kunde kliva av vid olika stationer och gå upp i bergen om man ville. När föraren annonserade att nästa stopp hade en promenad stig på endast en halv mile (cirka tre kilometer) så nappade jag. Lorraine och jag hoppade och och jag började gå medan Lorraine satt och väntade på mig vid skyttelstoppet. Jag gick fort eftersom jag inte ville att Lorraine skulle behöva vänta länga. På en serpentinstig klättrade jag uppåt berget och det var längre än jag trodde.

   Serpentinstigen som klättrar uppför Zions bergsväggar

En halv mile var det inte, det var ett som var säkert och eftersom jag gick så pass fort blev det snabbt svettigt. När jag kom upp på en klippa och hade en vacker vy över canyonen kunde jag bara se den lilla röda pricken där nere som var Lorraine och jag beslutade att gå ner igen. Jag trodde att det skulle vara lättare men oj vad dum jag var. Eftersom det gick neråt så fick jag ju lite hjälp av Herr Gravitation men eftersom jag gick ganska fort så resulterade det bara i att det ibland gick lite för fort så jag brommsade nog mer än vad jag accelererade. Jag ville ju inte ramla ut över klippkanten och ner i en djup avgrund. När jag äntligen stapplande satta mig ner bredvid Lorraine var jag varm, svettig, flåsig och fullständigt tillfredsställd. Jag hade längtat så efter en rask promenad igen och hur jobbigt det än var så njöt jag av varende sekund. Synd bara att jag inte hade några gångstavar. :P

    Fin utsikt från toppen av Zion i alla fall

Vi hoppade på skytteln igen och fortsatte till änden av parken och sedan tillbaka till parkeringen. Parken var döpt Zion därför att när den upptäcktes av mormoner för länge sedan tyckte dem att det var en plats av frid och ro. Zion är en biblisk plats som är just en plats och ro och frid. Några av er kanske minns den underjordiska stade Zion från The Matrix där de kvarvarande människorna levde i skyddad fred från maskinerna på Jordens yta.
Många stenformationer var också döpta efter bibliska personer. Det fanns tillexempel tre hög toppar som heter Abraham, Jacob och Isaac. Nåväl, där fick ni en biblisk föreläsning också. :P

Vi fortsatte ut ur Zion och stannade och åt lunch. På resturangens skylt stod det "Home of the Ho-made pie" plus en stor bild av en "Ho" (hora) med en nybakad paj i händerna. Tydligen är det något populärt men det var i alla fall en trevlig resturang med god mat. Vi hade till och med dessert! New York Cheesecake. Vi måste ju värma upp för "Dessert Before Dinner" i Vegas. Efter att vi ätit fortsatte vi upp till Bryce Canyon. I Zion var man ju nere i själva canyonen och tittade upp, i Bryce är man uppe på kanten och tittar ner. Det speciella här är att bergen ser ut som tusentals spiror som sticker upp mot himmlen. Väldigt vacker men det var inte riktigt vad vi tänkte på när vi var där. Det var varmt och skönt i Zion men i Bryce var det nästan snöstorm och riktigt kallt. Nu hade vi i alla fall jackor men det var ändå bara att hoppa ur bilen, springa fram till kanten och kommentera hur fint det är, ta ett foto (eller två) och sedan snabbt tillbaka till bilen igen och sätta på värmaren. Jag inser att ni stackars svenskar förmodligen har det kallar men jag är faktiskt inte van vid så kallt väder längre. Jag vete tusan hur jag ska klara nästa vinter hemma i kyliga Sverige. Ujuj...

    Spirorna i Bryce

    Bryce National Park

Vi stannade bara vid tre utkiksposter innan vi vände tillbaka igen och satte kurs mot Salt Lake City. Det roliga är att det fortfarande står "Välkommen till Utah. Vinter OS 2002" på skylten som visar att man kommer in i Utah.
Det var en lång väg till Salt Lake City, typ fyra timmar, och vi var båda enormt trötta när vi äntligen kom fram. Som tur var så hade vi bra vägbeskrivningar så vi hittade till motellet utan problem. Det blev ingen middag den dagen, vi var helt enkelt för trötta. Somnade fort, gjorde vi dock. Och tusan vad gott vi sov. Morgonen därpå kunde vi också vackna i vettig tid! Tjoho!

    Snö finns det också

    Stenbron i Bryce

Idaho
Vi vaknade och hade en god frukost. Mycket amerikansk dock, men hela köret. Ägg, bacon och stekt riven potatis. Jag var itne så nöjd med teet så jag spang upp till rummet och hämtade lite riktigt te, dessutom var jag tvungen att dricka två koppar för att fylla kvoten. Jag hade lätt kunnat dricka en kopp till om det inte var för att vi hade bråttom.

    Snöbeklädda berg i Salt Lake City                          Södra Idaho

Resan till Idaho skulla ta cirka sex timmar och vi ville vara där kring lunch och vi lyckades faktiskt komma iväg innan nio! Vi känner oss duktiga. Det var inte mycket att titta på dock. Idaho ska tydligen vara en väldigt vacker stat men det är bara de norra delarna. I södra Idaho finns endast stora vidder med åkrar och berg någonstans borta i horisonten. Tröttande så in i norden och eftersom vi redan hade pratat mycket hade vi inte mycket kvar att prata om. Vi kom äntligen fram i alla fall och jag fick äntligen möta Lorraines son Andrew (Andy). Vi åkte in till centrala Boise och åt lunch, herregud vad hungrig jag var och jag stoppade i mig en stek.

    Boise, en vacker huvudstad i Idaho

Härifrån och ner hade jag skrivit en hel del men den dumma datorn raderade det. Jobbigt, så nu måste jag skriva om det. Bara att börja då...

Vi gjorde ärligt talat inte så överdrivet mycket medan vi var i Idaho. Mestadels var vi deras stora röda hus och Lorraine lekte med sina barnbarn. Det lämnade inte speciellt mycket kul för mig men tisdag morgon gick jag och Andy upp tidigt. Vi åkte upp till foten av ett berg för att ta en härlig morgonpromenad. Det var så enormt skönt att komma ut och gå igen (utan att behöva ruscha längs en klippkant). Andy gick lagom fort men jag vill ju gå fort. Jag gick med honom mestadels dock fast på slutet, när den brantaste delen kom så gick jag i förväg och eldade på i alla pannor. Väl uppe på toppen satt jag ner och beundrade utsikten, och väntade på Andy. Sen var det bara att traska ner i igen. Jag tror det tog ungefär en timme att gå hela berget men det var en bit att åka så det slutade med att vi var borta ett bra tag och vi hade dessutom en tid att passa.
Vi rusade in i huset igen och slängde i oss en toast innan vi (plus Lorraine) hoppade in i bilen igen. Vi åkte till en liten bondgård där vi skulle träffa Jennifer, Andys fru/ blivande ex, och alla hennes dagisbarn. Eftersom det är skördetider så är det stor tid för alla små barn att åka till gårdarna för att se hur det fungerar, inte för att det här stället visade det aktuella funktionerna direkt. Det var vid kanten av ett stort majsfält som dem hade gjort en labyrint i genom att köra med skördetröskan i ett visst mönster. Dem hade också en liten lekplats och ett hölass. Det var allt, så ganska tråkigt var det. Dessutom blåste det så hårt så att allt damm på marken blåste upp i våra ögon. Tack och lov för glasögon, inte för att det hjälpte. :P
Resten av dagen hade Lorraine, Andy och jag för oss själva. Vi åkte till ett shoppingcenter, syrran vill ju ha födelsedagspresenter. Suck. :P Hittade ingenting däremot så hon får nöja sig med garnnystan, som jag lovat henne. Hehehehe! :P
Tiden vi tillbringade i deras hus var mestadels den samma. Lorraine satt på golvet elelr i soffan och lekte med barnen. Den minsta var gulligast, eftersom hon inte var så trotsig än. Dessutom så hon ut precis som Bu i Monsters, Inc. Så gullig!
En dag åkte vi till det gamla stats fängelset som ligger precis bredvid berget som Andy och jag besteg tisdag morgon.

    Det gamla fängelset med anor från 1800-talet

Det var ett gammalt fängelse, påbörjat i mitten på 1800-talet och stängt i mitten på 1900-talet. Det var intressent att se hur fångarna en gång hade det, trots att de flesta cellblocken ser likadana ut. På den tiden tillämpade man hängning så dem hade en galge inne i högsäkerhets byggnaden. Numera tillämpar dem giftinjektion som de flesta staterna gör. Mer än så gjorde vi inte i Idaho så vi satte oss i bilen och satte kursen mot Nevada och Las Vegas.

    Ingen hög standard   

    I tvättrummet knöt dem strumpor utan partner kring ett rör

Slutmål Vegas
Varken södra Idaho eller Nevada är särklit kul att köra bil i. Bara öppna prärier och några berg långt borta i horisonten. Vi körde på en mindre väg så det var lite trafik, vilket var bra eftersom vi gillade att köra fort. Vi hade inte haft ett så stort problem med insekter på resan upp men nu plötsligt var det insekter överallt. Obeskrivligt äckligt var det när ett splash mot vindrutan dödade en stor fet insekt, och det ända som var kvar var ett gult klet. Såå äckligt. Vi hade köpt vindruteputs och en rulle hushållspapper så varje gång vi stannade gjorde vi rent vindrutan. En gång kom till och med en fågel och dunkade in i främre delen av bilen. När vi stannade för lunch på anrika Burger King hade vi blodstänk över hela framdelen på bilen. Ännu äckligare att göra rent. Det förbluffar mig hur så många insekter inte kan hålla sig borta från vägen när dem har miltals av prärier omkring att flyga omkring på. Dumma inskter, och fågel.

    Vidsträckta Nevada

Eftersom det är riktigt långt till Las Vegas var vi tvugna att stanna för natten i en liten gammal gruvstad, Ely. När vi kom dit såg det var det en gullig liten stad, trots att den bara hade tre långa gator som löpte paralellt. Vi åkte därifrån med ett annat intryck. När vi kom till motellet, ett Best Western, fanns det ingen i receptionen. På dörren satt en skylt som talade om att dem kommer tillbaka vid klockan sex. En timma kvar. Vi fick gott roa oss med att titta runt i den lilla staden och till vår förvåning fanns det hela fyra kasinon i staden. Det största var Hotel Nevada som en gång i tiden var ett berömt kasino och många stora stjärnor har stannat där. Utanför entrén hade dem en liten Walk of Fame. Ett antal presidenter och senatorer fanns med, och Ingrid Bergman! Känndes lilte kul att veta att jag inte var den ända lilla svensken som hade kommit till pyttelilla Ely. Eftersom det var en gruvstad hade dem en liten stensamling längs trottoaren. Jag "råkade" ge några av stenarna en välpacerad spark och bit "råkade" lossna. Tänka sig, det låg små fina stenar längs gatan till min stensamling. Tjoho! Tro nu inte att vi förstörde någon symmetri. Det var bara stenbumlingar. På något viss hamnade stenarn vi hittade i Lorraines handväska. En spöklik liten stad. :P Något intressant var dock alla de väggmålningarna som fanns överallt. I stort beskrev dem den amerikanska historien. Ganska fint.

    Anrika Hotel Nevada

Äntligen öppnade hotellet igen och vi släpade in våra resväskor. Hungriga var vi så Lorraine frågade i receptionen om vilken resturang som är bra och prisvärd. Receptionisten började hojta om Silver State Resturant som tydligen var bäst i stan. Vi litade på henne, satte oss i bilen och åkte till Silver State Resturant. Tja... Rent var det i alla fall. Såg mycket ut som en lastbilssylta men vi gick in och satte oss ner. Maten var förfärlig!!! Jag beställde en Sirloin stek med mos. Jag ville ha den blodig men den var så genomstekt den kunde bli. Dessutom var den torr, för att inte tala om moset. Värre än pulvermos som blivit utspätt med krossade skorpor! Vidrigt! Varken Lorraine eller jag åt upp allt, trots det hutlösa priset med tanke på kvaliteten. När servitrisen kom och frågade om allt var bra var Lorraine på väg att svara Ja, men jag avbröt och leverarade en mindre utskällning. Jag har aldrig gjort det förut och jag kommer nog aldrig mer göra det! XD Fast skoj var det! :P Det som oroar oss lite är den resturangen tydlilgen skulla vara den bästa i stan! Jag vill knappt veta hur dem andra syltorna är...
Vi åkte därifrån med nya, ehm, erfarenheter. Åk inte till Ely! Och ät defintivt inte på Silver State Resturant!

(scrolla nu upp och läs Del 2)