Majali

Fem månader har passera sedan jag kom hem. Sex månader har passerat sedan jag senast skrev. Med längtan tänker jag att det är ett helt halvår sedan jag stod där på gräsplanen, iklädd examens hatt och kappa, och vännerna hurrade på då jag klev upp på podiet och skakade hand med rektor Mirizio. Ett halvår har gått sedan jag senast gick på Marcos de Niza High School. Ett halvår har gått...

Just nu känns det som jobbigast, eftersom allt det som jag varit med om är över, det kommer aldrig hända igen, men jag minns det. Klart och tydligt som om det var igår. Mest minns jag musikalen, hur vi stod med förväntan bakom ridån på premiärkvällen och väntade. Pirriga och lyckliga, för det var det vi var. Vi var lyckliga och glada och jag hade inte velat vara någon annanstans. Jag kan också nu minnas vad som hände efter Graduation - hur jag kom hem efter Grad Night och skrev i bloggen och packade väskan. Vi möttes, en grupp elever, på flygplatsen och snart satt vi på flyget på väg mot östkusten. Vi mellanlandade i Atlanta, Georgia, och sedan nådde vi slutdestinationen: Washington D.C. En fantastisk plats. Vi fick vara med om så mycket och vi fick se så mycket. Jag har vart med och sett de storslagna monumenten som vittnar om en svunnen tid i Amerikas händelserika historia. Jag var inte med i skolan och läste amerikansk historia, men istället fick jag vara på platsen där allt hände och lära mig. En sorts Deluxe VIP Historia Lektion. Vi fick till och med besöka USA:s congresshus, maktens viktigaste byggnad. Vi fick möjligheten att gå det ingen annan får gå, upp till talmannens (eller kvinnans, som hon är) balkong med en svindlande utsikt över de gröna gräsmattorna på Washingtons "The Mall". Det var häftigt och respektingivande för trots att det inte är mina representanter som för talan där och trots att det inte är mitt hemland så är det ändå speciellt att vara på den platsen som kan påverka så många människors liv i hela världen. Jag trodde först inte heller att jag skulle få komma in, eftersom det stod utanför att internationella besökare måste visa upp foto ID, vilket jag hade lagt kvar på hotell rummet, men vår ledare sa bara åt mig att vara tyst. Vakterna visste ju inte att de var en svensk med i gruppen av elever från en skola i Arizona, så jag höll mig tyst. Det gjorde det hela lite mer speciellt, eftersom de enda som annars får beträda den stora balkongen är talkvinnan själv med gäster såsom dignitärer, stadschefer och så vidare. Och så jag såklart! De enda svenskarna som sannolikt varit upp på den balkongen är troligtvis Kungaparet, en och annan Stadsminister... och så jag! Det känns väldigt speciellt! Speciellt var det också att promenera längs med Pennsylvania Avenue och upp till Vita Huset, där nu Bush snart ska flytta ut och lämna plats åt Barack Obama. Men det visste vi ju inte då.

Washington är en plats för betänkande och för minnen. Huvudstäder i andra länder är ofta att centrum och samlingsplats för landets befolkning och kultur. Inte Washington. Där finns regeringen, monument och statyer. Det är allt. I Washington ska man informeras om vilket land man är och man ska bli varse om vilket fantastiskt land det är, punkt. Folkliv finns inte att tala om, om man inte räknar turisterna. USA:s kulturella och levande huvudstad är egentligen New York, dit vi senare kom att åka till. Men först bar det av till Philadelphia i staten Pennsylvania. Och Pennsylvania är ju den staten som Lorraine kommer ifrån så det kändes roligt att få besöka den plats som hon ofta talat om. I Philadelphia stannade vi inte länge, bara en natt, men vi han med att besöka den välkända trappan som Sylvester Stallone springer upp för i första Rocky filmen. Det gjorde självklart vi också och det har blivit något av en lokal sport i Philadelphia. Det finns till och med klubbar som endast ägnar sig åt "Rocky joggning" upp och ner för konstmuseets trappa. Utöver det besökte vi Independence Hall som är den plats där både den Amerikanske Självständighetsförklaringen och USA:s grundlag skrevs under. Mycket speciell plats som jag hört mycket om.

New York var nästa stopp och på väg igenom tunneln under Hudson floden mot Manhattan spelade busschauffören den berömda Frank Sinatras "New York, New York!" För många av oss i bussen så var det första besöket till den fantastiska staden och vi hade verkligen en underbar tid där. Ett av de första stoppen vi gjorde var vid World Financial Center. Vi promenerade omkring lite i shopping gallerian och kom in i en gigantisk sal med palmer som svajade över marmor golvet. Taket var av glas och mellan skyskrapornas toppar kunde man skymta den klarblå himlen. Vår guide ledde oss igenom hallen och upp för en bred trappa. Vid trappans krön såg man ut över det som en gång var platsen för World Trade Center innan terroristattacken den 11 september, 2001. Nu kallas det Ground Zero och allt man såg var schaktmaskiner och lyftkranar. En tunnelbane linje gick tvärs igenom det stora hålet och det var med ens som känslorna svällde över. Trappan vi just gått uppför ledde ingenstans men en gång fanns det en bro över gatan och in till första tvillingtornet. Men kunde nästan föreställa sig hur tornet hade kommit rasande ner, tagit bron med sig och raserat större delen av den grandiosa palmhallen. Där vi stod var så nära man kunde komma till epicentrum för den fruktansvärda attacken. Vi ägnade en tyst minut åt offren.

Ett minne lever dock kvar och det är den runda staty som stod mellan tvillingtornen. Under arbetet med att forsla bort skrotet så fann man statyn nästan intakt. Den lagades och står nu som ett minne i Battery Park som är Manhattans sydspets. Det är därifrån färjorna till b. la Frihetsgudinnan går.

Vår guidade tur fortsatte över Manhattan och till Central Park där vi tog en liten promenad. Sedan åkte vi till vårt hotell som låg ett kvarter ifrån Empire State Building. Om man tittade rakt upp ifrån vårt hotellfönster så kunde man se toppen av den gigantiska byggnaden.  

Dag två fick vi i stort sett för oss själva. Men vi var tvungna att börja vid The Metropolitan Museum of Art som ligger vid kanten av Central Park. Vi såg en spännande utställning med berömda superhjälte utstyrslar. Vi tog oss även en titt över Central Park ifrån taket och kände oss som riktiga Park Avenue residenter. Det var skojsigt! Vi tog oss sedan igenom Central Park och emot Times Square. Vi åt lunch på Stardust Café där Broadway artister jobbar extra och sjunger medan de serverar. Riktigt roligt ställe. Vid två-tiden tog vi hissen upp i Rockefeller Center och kunde njuta av att ha hela New York under våra fötter. Mot norr såg vi ut över hela det enorma Central Park och mot syd så man den berömda skylinen med Empire State Building i mitten och långt bort i fjärran kunde man skymta Frihetsgudinnan som stolt spanar över bukten. Mot kvällen åt vi i stadsdelen Little Italy innan vi sedan besökte Broadway och såg musikalen "Legally Blonde". Oerhört roligt! Och Times Square är något alldeles makalöst på natten då alla de hundratals neonskyltarna lyser upp i mörkret. På Times Square är det aldrig natt!

Sista stoppet var underbara Boston i Massachusetts. I gammal stad med Europeiska anor och med en övärld som är en liten version av Stockholms skärgård. I Boston finns det underbar mat, härligt folk med en skön dialekt och så finns platsen för USA:s begynnelse. Sista dagen åkte vi ut till de små byarna Lexington och Concord där de första striderna i den Amerikanska Revolutionen utkämpades. Mycket intressant historia men tyvärr var vi så trötta efter nio hektiska dagar så många av oss sov på bussen så den stackars guiden talade för döva öron. Men hon var duktig... tror jag!

Det var allt för min resa genom den Amerikanska historien och det var en sådan underbar upplevelse som jag är glad att jag fick uppleva men en ännu mer känslomässig upplevelse skulle komma.

Sent på kvällen satte sig Lorraine och jag i bilen, som vi så många gånger gjort. Vi åkte till flygplatsen och någon timme senare satt jag, Lorraine och hela min familj vid köksbordet hemma hos Lorraine. Så fantastiskt så det går inte att beskriva. Men mycket tårar och kramar var det. Följande dagar visade jag dem runt i Tempe och de fick träffa mina vänner och bekanta. Jag visade dem skolan och mitt inre sanktum, Auditoriumet. Men en kväll var viktigare än någon annan. Min avskedsfest. Mina vänner hade ordnat med festen i samma baggård där vi hade många av våra cast partyn efter showerna. De hade köpt in 20 stycken stora pizzor men jag åt ingenting. Jag var så upptagen med att prata, kramas och öppna presenter. Jag fick underbara minnen från många och många hjärtknipande hälsningar. Det var underbart och jag ville verkligen inte att det skulle sluta. Det bästa dock... några av killarna riggade upp instrument på basketplanen och de spelade. De spelade och de sjöng en låt som de skrivit till mig och trots att det inte var en låt som var i klass med Madonna eller ABBA så var det det vackraste jag hört. De sjöng till mig och trots versen "Don't shed a tear" (gråt inte) så grät jag, för det var det finaste de kunde göra och det visade en sådan uppskattning som jag faktiskt inte hade räknat med. Det minnet kommer för alltid att ligga nära mitt hjärta. Efter det följde ett långdraget farväl som lyckligt nog förevigades och ni kan själva se det här:

http://www.youtube.com/watch?v=zW4kHrBug98

För fem månader sedan stod vi på flygplatsen igen, redo att åka hem. Men man kan vara redo på så många olika sätt. Jag var reda att åka hem men jag var inte redo att lämna allt. En paradox, minst sagt... Lorraine och Marlene var med på flyplatsen och all vi tre grät floder. Det var ett oerhört svårt farväl och jag hatar det att jag var tvungen att göra det, men det var nödändigt. Det var sorgligt men nödvändigt.

Ett halvår har passerat sedan dess. Jag har börjat på ny svensk skola och har nu många kontraster att jämföra med. Jag har växt och jag har upplevt mycket som jag känner har varit den bästa tiden av mitt liv. Ingeting kan slå det och i dagsläget kan jag ofta längta tillbaka. På USA:s valdag satt jag uppe hela natten och hejade på Obama och när han sedan vann och valdes till USA:s blivande President så ringde jag till Lorraine. Med förväntan och darrig fingrar lyssnade jag till telefon tonen. Lorraine svarade och med ens var allt som om jag aldrig åkt. Det var som om jag fortfarande satt där i fåtöljen i vardagsrummet i Tempe. Jag tänkte mig att det var en vanlig kväll då vi pratade som vi brukade. Ibland tänker jag mig tillbaka till Auditoriumet. Jag står i lobbyn och går in i salongen som är fylld med folk som applåderar, för mig. Jag går ner för mittgången och på scenen står hela truppen bakom musikalen. Jag passerar Lorraine som står med ett stort vackert leende tillsammans med Marlene. Jag går upp på scenen och ridån sluts. Ljuset i salongen dämpas och vi är redo för att sätta upp musikalen igen. En tårfylld glädje, en varm och underbar glädje bland vänner för livet. Det är fem månader sedan jag lämnade USA. Det är fem månader sedan jag lämnade ett hem.


Och med det avslutar jag detta utbytesår och tackar er för att ni läst min blogg.