Majali

Thanksgiving är en av de helger som amerikanerna håller som varmast till hjärtat (efter jul förstås). Thanksgiving börjar med historien om ett mycket berömt skepp som kom till "Den nya världen". Skeppet, som hette Mayflower anlände i december 1620 till det som sedan 1776 är USA. Efter svårigheter med skördarna hjälptes man den första tiden av indianer, och när en god skörd äntligen kom, ordnade man en tacksägelsefest till Guds och indianernas ära, innehållande bland annat vilda ankor och gäss. Det är kluvna åsikter om vad som fanns på bordet, men den mest vanliga åsikten är att dem hade kalkon och det är vad som serveras idag. Thanksgiving firas i USA varje år den tredje torsdagen i november. Dagen efter kallas Black Friday och är dagen som julhandeln officiellt öppnar. Många butiker öppnar 4-5 på morgonen och lockar kunder med enorma rabatter som varar så länge sortimentet räcker (inte särsklit länge).

För vår Thanksgiving åkte vi till Las Vegas så fort jag kom ut ur skolan på onsdagen. Vi anlände sent efter den långa färden ut ur Phoenix, genom ingenting och över Hoover Dam. Vi trodde att trafiken skulle vara förfärlig eftersom förmodligen alla skulle vilja ta sig ur stan samtidigt. Det tog nog drygt en timma att ta sig ur Phoenix så det var inte så farligt alls och det var verkligen tomt på bilar vid dammen. Normalt får man kö långt innan man ens ser elledningar från den men vi kunde smidigt flyta förbi. Dem håller på att bygga en bro för att lätta trafiken men bron är fyr-filig och vägarna på var sida om dammen är två-filiga så det kommer nog bli en enda soppa ändå, om dem inte breddar alla vägar. Trötta gled vi över en kulle och en hav av gula sken spridde sig till horisonten. Det var Las Vegas. Om man ska komma med bil till spelstaden så är natten den perfekt tiden. Jag försökte ta en bild av det men det gjorde sig verkligen inte på bild. Det var fullkomligt enormt, obeskrivligt. Som ett hav av gula gnistrande diamanter. Väldigt vackert.
Jag somnade så fort mitt huvud nuddade kudden.



Torsdagmorgon, Thanksgiving, har vissa traditioner. Eller egentligen bara en. I New York hålls "Macy's Thanksgining Day Parade". Macy's är en stor varuhus kedja i stil med Åhléns fast dyrare. Sedan årtionden tillbaka har dem alltid arrangerat den tre timmar långa paraden som sänds på TV över hela USA, så i tre timmar satt vi klistrade framför teven och åt frukost. :P Mysigt! Och det var en riktigt rolig parad med uppträdande från flera kända artister så som Ashley Tisdale och Corbin Bleu från High Shool Musical, Dolly Parton och Good Charlotte. Många smygtittar på musikaler från Broadway. Men det roligaste är ju att titta på alla vagnar med olika teman.
Dem säger att det är en parad för barn överallt... Hm! Vete tusan! Då måste dem ha glömt de små stackars barnen i Sverige! :P

Själva middagen förbereddes hela dagen och förmofligen dagar innan också. Kalkonen stoppades i ugnen tidigt på morgonen så att den skulle kunna vara klar till middagen klockan fyra (dem äter ruskigt tidigt i det här landet, men det beror nog på att dem vanligtvis endast har en macka till lunch. Det resulterar nog också i småätanden och övervikt...). När det var dags för att skära upp kalkonen så var den inte klar... gruff! Men vi oroade oss inte för mycket och började äta av allt det andra.


Mercury är den engelska benämningen för Kvicksilver (Hg) som är det ämne som fyller upp många termometrar. Ämnet är mycket giftigt och bör ej intas i någon som helst mängd över huvudtaget.

När kalkonen väl var klar (och efter en del elaka benämningar om ugnen (sabla modernitet)) så skulle dem skära upp den döda, fula fågeln (som luktade så gott). Grejen när man skär i något, även när man använder en automatisk elektrisk kniv, är att man måste ta ut kött termometern. Speciellt om den innehåller kvicksilver. Dem upptäckte inte detta fatala misstag fören dem hade skurit upp hela kalkonen, dock, och efter att varje liten bit av kött hade hälsat på varje liten annan bit. Suck! Det var en stor kalkon och hälsade storartat på soptunnan när den åkte ut med alla delar först. Vi ville ju ogärna äta något som kunde döda oss (sabla revolutionära kalkoner). Det blidde ingen kalkon på Thanksgiving Day men fick definitivt något att skratta om.
The Infamous Mercury Turkey!

  

Så det kan gå. Annars så var det en rolig Thanksgiving.

Vi skulle inte åka hem fören söndag så Lorraine och jag släppade oss ner till The Strip. Det var något av ett misstag... Inte att åka ner till The Strip, men att ta med Lorraine. Med tanke på att hon är något äldre än mig så gjorde hennes ben ont en del så det sinkade mig en del. Det tyckte Lorraine också så vi bestämde att hen skulla ta sig tillbaka till bilen parkerad vid Mandalay Bay medan jag (i min superfart) fortsatta ner för att checka allt jag vill checka. Bra plan tycker jag, men Lorraine tog sig mycket långsamt till Mandalay Bay. Varje gång hon hade möjlighet att sitta ner så satt hon. Jag skuttade runt och hade riktigt roligt. Jag tog många, många bilder och tog mig ända upp till Fashion Show Mall. Det är den sista bebyggelsen innan ett stort gap där en hel del kasinon en gång stod. Sedan fortsätter The Strip en liten bit till längre upp men det sparade jag till lördag. Jag fick en riktigt powerwalk på vägen tillbaka eftersom jag inte ville låta Lorraine vänte i bilen för länge (trots att hon försäkrade mig om att hon inte hade något emot det).

   
NewYorkNewYork, En staty av Lenin med avtjoppat huvud och toppat med lite fågelskit, Farao kanske är stor och mäktig, men jag är liten och slug! :P
   
Farao's vrålåk, The Coca-Cola Store, Agrabah inuti Miracle Mile Shops.
   
Las Vegas Älg, Kändisar då och nu, Lyxig galleria från det antika Rom, med ett tempel tillägnat Gucci.
   
The Mirage, The Venetian, Fashion Show Mall, Butikerna hos Wynn.
    
Stratosphere Tower, Mamma Mia!, Bellagio sjön i skymning, Las Vegas efter solnedgången.

När vi kom tillbaka till huset (sent) så hade dem köpt en ny kalkon så vi kunde ha Thanksgiving version 2.0! :P Dem hade redan ätit dock så Lorraine och jag fick roa oss själva.

Nästa dag körde vi på samma knep som förra Vegas-vistelsen. Lorraine körde ner mig till The Strip och dumpeda av mig på gatan och åkte sedan tillbaka till huset. Idag skulle jag göra resten av The Strip. Jag funderade också på att göra Freemont Street som är gamla The Strip men den gatan ligger en bit bort så jag struntade i det.
Jag cruisade runt i köpcentrena och casinona och letade efter skojiga saker att köpa/ta kort på. Kameran i högsta hugg hela tiden! :P
   
Jag gånger fyra!

Mitt egentliga mål denna dag var att gå till Stratosphere Casino och ta hissen upp till högsta våningen vilket jag såklart gjorde. Tornet är strax under 400 meter högt och snacka om utsikt!!! Det var 45 minuters kö till hissen men det var det värt. Det kostade också $11 att åka upp men det var det också värt.
 
Det speciella med "The Top of the World", som dem kallar det, är att dem har tre åkaattraktioner där uppe. Tre stycken, Insanity, X-Scream och Big Shot. Insanity hänger ut över kanten på tornet och snurrar så att sitsen du sitter på tiltas så att du tittar rakt ner. X-Scream är en vagn som åker ut för en liten backe och slutar mitt i ingeting (nästan 400 meter upp). Det ger illusionen av att du ska ramla ner. Big Shot är ett uppskjutet som står på toppen av tornet. Den åkte jag och vanliga uppskjutet är ju kul men det här var... WOW! Det var en speciell känsla att bli skjuten så högt upp och ha (nästan) hela världen för sin fötter. :D
    
                                        
   

När jag väl kom ner på kära moder jord igen så banade jag min väg tillbaka till huvuddelen av The Strip men nu var det ganska sent och på kvällen skulle vi gå till Comedy Club på Riviera Casion. Jag tog mig till The Venetian (ett casino som ser ut som Venedig) och satt ner och vilade. Dem hade en liten opera föreställning på kasinots version av Markus Platsen. Det var skoj, trots att man inte fattar ett ord eftersom dem sjunger på italienska. Men det var underhållande.
Lorraine och company plockade upp mig utanför The Venetian och vi åkte till Riviera.

Fontäner utanför Wynn.

Gondoler utanför The Venetian.

Riviera:
Punkt 1: Dem hade ingen parkering.
Punkt 2: Inne i ett kasino rum är det omöjligt att hitta sin väg fram.
Punkt 3: Enligt hotell policy får man inte sitta på golvet (men att sitta i en trappa går bra).

Vi hade en del att klaga om och det var inte ett speciellt fint casino. Det var en liten show men den var ganska kul. Inte i Vegas-style däremot så det var lite trist. Lorraine vill släppa med mig till Vegas igen och vissa mig en riktigt show. Kanske gör vi det i Juni när hela familjen Gustafsson är samlad. Vi får se. :P Min kära familj kanske inte vill åka till Las Vegas. XD

  
Historic Route 66 genom Kingman.

Tillbaks till skolan kändes inte så lockande men sen när är det kul att komma tillbaka till skolan efter ett lov! :P Släpade mig igenom veckan med tre dagars försovelser. Kom för sent en dag. Mycket pågrund av att min sabla stensamling måste in på måndag. Satt upp onsdag från att jag kom hem från skolan och till klockan 00.30. Fick den klar och lämnade in den på torsdag för 20 extra poäng (10 extra för varje dag tidigt). Fredag fick jag omdömet! :D 210 poäng av 200 möjliga. Skojsigt! Hade inte förväntat mig så mycket men vem klagar. :P

Lorraine ville ju ta mig till en riktig Vegas-show, Blue Man Group är en riktigt Vegas-show som Lorraine sett tidigare. Ett helt nytt koncept som spelar i Vegas och på Bradway. Tre blå män spelar på allt dem kan få tag i. Rör som trummor, slägga mot pianosträngar, en gigantisk trumma som sänder chockvågor genom publiken, en lång självlysande pinne. Tja, dem har allt. Det är egentligen igen direkt mening med showen men den är ruskigt roligt. När Lorraine såg att Blue Man Group turnén skulla vara i Tuscon nu i torsdags så köpte hon biljetter på momangen. I torsdags åkte vi till Tuscon och såg Blue Man Group.

Blue Man Group är fullkomligt fantastiska! Jag vred mig i skrattkramper hela kvällen och var mycket nöjd efteråt. Det framförallt roliga med showen var att dem blandade in publiken mycket så det var riktigt roligt och underhållande. Man ver alldelese svettig om handflatorna efteråt after alla applåder.

Nu är det bara två veckor kvar av skola, siste (tredje) veckan har vi termins prov i alla ämnen och sen bär det av till Idaho för julfirande.

Ikväll var jag och Lorraine, tillsammans med Marlene, till bion och såg The Kingdom som är en terrorist historia i Saudi Arabian. Bra film med ganska ovinklat material. Bil och explosions scener var filmade när dem byggde Route 202 som går genom Phoenix genom Mesa. Lite kul att man känner igen sig, även om dem spränger det i filmen... :P

Nu tänker jag banne mig vara så busig att jag struntar i att skriva om allt som hände innan höstlovs inlägget. Det var en del, homecoming, halloween, drama. Jag känner bara att det blir för mycket och jag drar mig bara för att skriva om det. Jag försäkrar er att jag hade roligt och att många av de fördomar vi har om amerikaner har gått i uppfyllelse.

Här är då jag, för er som inte minns mig. OBServera! Jag blir inte brun... gruff, mutter........

Jag tänker istället inrikta mig på den senaste veckan då vi hade de fyra föreställningarna för Class Action, våran skolpjäs. Förberedelserna var långa och vi arbetade i totalt tio veckor med spektaklet.
    
Första måndagen efter att vi kom tillbaka från Idaho och Vegas så hade vi första repetitionen i Auditoriumet (stora scenen). Tidigare hade vi mest bara suttit i Mrs Hahs kontor och pratat om karaktärerna och förbättrat våra tolkningar teoretiskt. Nu var det dags att sätta ihop det med movements på scenen. Min karaktär hade inte tokmånga repliker men ett mer avancerat rörelsemönster. Jag ska först halt in som värsta Quasimodo, sedan ta mig ut snabbt samtidigt som jag skulle komma ut igen som "The Perfect Guy". Sedan skulle jag twista mellan brittisk gentleman och amerikansk bondgårds-hunk. :P Roligt som attans var det + att jag spikade den amerikanska brytningen! Tjoflöjt! Roligast hade vi efter själva repetitionen då vi mest bara fjantade runt (se bilder ovan). Första bilden visar alla skådisar i vår repetitionsgrupp som glömde replik eller bröt karaktär på scenen. Bara jag och min motspelerska hade varit duktiga så vi slapp straffet - situps! :P Kul att ta bilder på i alla fall. Andra bilden är av underbara Allison som demonstrar sina sångtalanger. XD Vilka minnen! :P Sedan har vi på tredje bilden från vänster; Allison, Morgen, Vanessa och Sarah. Nästa bild är av mig och Morgen som försöker oss på lite actionbilder. Gick inte så bra... Eller, tja... Vi var bra men fotografen var värdelös. Kunde inte tajma för en nickel.

Sedan var det de två sista veckorna. En vecka innan började de tekniska repetitionerna, som endast skapades för att vi mer skulle uppskatta vanliga repetitioner (enligt Mrs Hahs (som för övrigt tituleras The Hahs)). Det är då som vi sakta släpar oss igenom hela manuset och justerar belysning, ljud och visuella effekter. Resultat blir fantastiskt men med tanke på att vi har tre sådana repetitioner så kändes det ju lite segt. Men sen började alla Dress Reheasals, då vi använder kostymerna och make-up. Tjosan! Sånt är skoj det. Det är då man vet vad man jobbar för. Jag, Sarah och Ashley blev bara bättre och bättre på vår scen och var taggade till tusen för permiären, som var nu i onsdags. Och så var vi framme vid premiären. 5.30 var jag på plats och genast hade vi röstuppvärmning. Sedan var det bara att slänga sig på kostymen och make-upen för att vara redo för strålkastarna.
   
Francesca, Sarah, Shadmo (Collin), och Omaree.
   
Ashley, Scenen, Jag och Lauren, och Vanessa.

Det hela spektakelt var så extremt roligt att uppleva och vi hade alla så roligt. Efter varje uppträdande åkte vi ut och åt på olika ställen. Första natten åkte vi till Denny's som verkligen är den typiska amerikanska syltan men dem har rätt okej mat och bra service. Andra natten drog vi alla till The Natvie NewYorker som är ett barbeque ställe med himmelska kycklingvingar. XD

Cast and Crew på Native NewYorker fredag kväll. Precis till höger om "Save the Drama for your Mama"
sitter Mrs Hahs, vår regissör och dramalärare.

Sista kvällen var lite sorglig. Vi hade ju haft så kul men samtidigt skulle det bli ganska skönt att kunna sova in lita grann och att kunna gå hem direkt efter skolan. :P
  
Carla, jag och Anthony (med make-up), och när scenen tas ner (snyft).

Ett riktigt äventyr var det och nu ser vi alla fram emot musikalen som man kan provspela för så fort skolan startar igen i Januari.


Alla medlemmar av Quatro. Jag är The International Member of Quatro. :P Quatro himself är nummer tre
på översta raden från höger; Willam den fjärde. Den fullvuxna grabben bredvid mig är Mrs Hahs make ;)

Men bara för att showen var slut så var ju inte vi trötta för det. Nej då, vi drog hem till en av skådisarna och hade våran efterfest. Lyckad fest och alla hade definitivt en underbar tid. Som sagt, vi längtar till musikalen.

  
Sarah och Vanessa, Mrs Hahs fick en sköldpadda av skådespelarna och Allison (till vänster) gick på
om att Mrs Hahs är gravid XD, jag med kompisar (ja, jag har fortfarande make-up).

Jag hoppas ni gillade mitt inlägg om höstlovet. Det tog tid och var jobbigt att skriva så bäst för er att ni tyckte om det. En hel del har hänt de senaste, snart fyra, veckorna som jag varit inaktiv. Just för att det hänt så mycket så har jag varit trött och haft lite tid att skriva, men jag försäkrar er att jag haft kul. Repetitionerna tog väldig fart och sedan förra veckan har vi haft repetition varje dag.
Jag har också varit och dansat på Homecoming Dance i skolan. Riktigt kul och veckan efter det hade vi STS Halloween party. En hel del partyn alltså. Förra helgen sov jag in efter alla sena repetitioner och struntade i kyrkan så att jag kunde skriva i bloggen till er. Jag går bara igenom allt på ytan nu och ni ska få mer ingående genomgång senare. Det jag ville fokusera på nu är det som hände igår!

Vi hade premiär för pjäsen vi repeterat för så länge. Fantastiskt roligt att komma upp på scenen och allt kändes så bra! Nervositet var knappast att tala om, faktiskt. Alla var glada och de flesta gjorde mycket bra ifrån sig. Nu har vi tre föreställningar till och det ska bli enormt kul. Framförallt är det här en väldigt bra erfarenhet eftersom det förbättrar min engelska väldigt mycket, och jag känner att jag pratar så mycket bättre än när jag kom hit. Jag har läst igenom brevet om mig själv några gånger och jag har hittat grammatik- och stavfel som jag aldrig skulle göra nu. Känns kul att veta. Kom ihåg att tänka på ända till lördag och önska mig lycka till med showen. Mer än så tänkte jag faktiskt inte skriva nu. Mer skall komma när jag har tid.

(scrolla ner och läs Del 1 först)

Las Vegas - The Strip
Äntligen kom vi till dagen då vi anlände till Las Vegas. Först hade vi några timmar i bilen samt en lång stund på motorvägen i själva Las Vegas innan vi kom till de delarna som Las Vegas är känt för. Mest hela tiden då vi åkte ner för Las Vegas Boulevard, mer känt som The Strip, gapade jag i förtjusning. Det som är så speciellt med Vegas är att det mesta är äkta. I många nöjesparker, så som Disneyland, finns det iblands kopior av landmärken men vanligtvis är de bara kulisser. I Las Vegas svämmer staden över av kopior så som Eiffel Tornet och Frihetsgudinnan. Skillnaden är att allt är äkta, bara mindre i skala. Las Vegas är verkligen en fantastisk plats.



Det första kasinot vi såg på The Strip var Stratosphere som reser sig högt över allt annat i Las Vegas. I toppen av det höga tornet finns det resturanger och en hel nöjespark. Speciellt för parken är såklart att den ligger högt upp i skyn. I vissa av attraktionerna hänger man utanför tornet med inget annat än luft mellan dig och marken, som befinnar sig långt ner. Deras berg-och-dalbana är den högsta i världen och på tipp toppen av tornet står en Fritt Fall. En helt klart speciell nöjespark.



Det första hotellet vi såg var egentligen Golden Nugget. Det ligger dock inte på The Strip utan på Freemont Street som var den tidigare The Strip. Golden Nugget är en av de äldre kasinona och det är också på Freemont Street som den berömda cowboyen står på och hälsar alla välkomna till Las Vegas.



Min personliga favorit är Wynn. Steve Wynn är byggherre över detta magnifika hotell som är ett av dem nyare längs The Strip. Det är också han som byggt många av de mer berömda kasinona så som The Mirage och The Bellagio. Hans baby är just nu Wynn där han också bor tillsammans med sin fru i väntan på att deras hus/herrgård sak bli färdigbyggt. Wynn är präglat av exklusiv lyx och har belönats med flera priser. Deras resturang Alex var bland annat belönad med Five Diamond Award som är ett av de mest prestigefyllda prisen i hotellvärlden.



Ett av dem stora temahotellen är Treasure Island som är inspirerat av boken med samma namn (Skattkammarön). På bilden ses fronten av hotellet med dess dödskalla i berget.



The Mirage är ett annat av Steve Wynns kasinon och det var också ett av de första megakasinon som nu finns över hela kasinokvarteret i Las Vegas. Hotellet skrev historia med den enorma lyxen och servicen och framförallt prislappen på bygget.



Som ni nu sett är det ganska självklart var The Strip går. Ganska stora hotell märker gränsen. Svårt att förstå hur två små flickor kunde tappa bort The Strip. En kompis och dennes kära mor gjorde just detta och jag vete tusan hur det gick till. Dels är The Strip proppfull med folk som visar vägen och eftersom Las Vegas Boulevard är mycket bred är det svårt att missta någon annan gata för denna Boulevard.

 

Ett annat stort hotell är New York New York som helt klart är ett av dem mest speciella hotellen. Byggnadens arkitektur är flera av de berömda New York skraporna förminskade och hoppkopplade till ett enda stort komplex. Utanför kasinot står självklar också Frihets Gudinnan och vakar över trafiken och turisterna. Den är så klart inte lika stor som orginalet men helt klart speciell.



På hotell skalan är Monte Carlo ett annat av megakomplexen. Uppbyggt men statyer, konstverk och monument som det verkliga Monte Carlo. Ett liknade hotell är Riviera som ligger precis i närheten.



Sedan har vi den första glimten av ett av dem klart största och lyxigaste kasinon på The Strip, Caesars Palace. På bilden ses Romanun Forum samt de mer exklusiva fordonen i staden Vegas.



Och här har vi det! Caesars Palace i all sin prakt. På hotell området finns små sjöar och en drös med romersk konst. För tillfället har Celine Dion sin succéshow här men det här är sista året hon gör den.

 

Paris är ett hotellt som är byggt på samma vis som New York New York. Berömda Parisiska byggnader så som Operan, Louvren och Eiffel Tornet är hoppbyggda till en stor byggnad. De gamla fasaderna är rekonstruerade mycket verklighetstroget och väldigt bra gjort. På natten är det dessutom mycket vackert upplyst.



Det mest berömda hotellet av alla är givetvis The Bellagio. Även detta var byggt av Steve Wynn och är hade en av dem högsta prislapparna på bygget. Det kostade nämligen närmare en miljard dollar. Framför hotellet är en liten toscansk by uppbyggd vid den stora konstgjorda skön. På kvällarna spelar Bellagios fantastiska fontäner varje kvart. Själv såg jag dem fyra gånger och det var verkligen magnifikt.

   

Fyra övriga hotell är MGM Grand med dess stora lejon framför, Excalibur som är byggt som ett sagoslott, Luxor som är glasspyramiden med världens starkast ljus på toppen (för tillfället har dem en Absoult Vodka reklam på fronten som ser allmänt löjligt ut), och sist har vi Mandalay Bay som också är det sista hotellet på The Strip.


    The Strip sedd från söder. Till vänster står New York New York och till höger står Tropicana och MGM Grand skylten skymtar bakom.

Las Vegas - Dessert before Dinner
Vi lämnade sedan The Strip för att ta oss till Lorraines barnbarns hus. Deras hus är väldigt stort men herregud vad det var stökigt. Jag såg så mycket man skulle kunna göra med huset under allt damm. Der var verkligen grisigt, ochd det finns egentligen ingen ursäkt för det. Emily, Lorraines barnbarn, hade den senaste månaden var upptagen med att anordna galamiddagen. Jag gillade det ändå dock. Framförallt med jämförelse mot Lorraines sons familj. Den här familjen är äkte och försöker definitivt inte gömma något. Lorraines styvbarn Karen, som är mamma till Emily, var mycket trevlig (och fet). Det var med henne vi var med mest eftersom Emily mest var på vift inför galan. Vi tog det ganska lugnt på fredagkvällen. Vi gick ut och ut och åt på en italiensk kedjeresturang. Riktigt gott, framförallt mineralvattnet med bubblor. Det är nogt dem annars inte har i USA, vilket irriterar mig.
Nästa dag var det dags för galan. Mestadels av dagen gjorde vi nästan ingeting. Vi väntade i stort sett bara på att åka till kasinot där galan skulle vara.
 
    Lorraine och jag redo för Dessert before Dinner. Enda problemet är att midjan i byxorna inte är töjbara! :P

Spektaklet tog plats i The Grand Ballroom vid South Point Casino. Det ligger fortfarande på Las Vegas Boulevard men söder om den biten av boulevarden som kallas The Strip. Det var ett riktigt fint hotell och jag njöt av valet parkering då man bara lämnar bilen vid ingången och någon kör iväg och parkerar den åt dig. Direkt innanför dörrarna var kasinogolvet med alla ljud som hör till. De flesta kasinonan ser likadana ut. En exklusiv matta på golvet och spelmaskiner och bord överallt mellan pelare och välvda bågar. De flesta kasinona är också på en våning, inga atrium. Detta för att spara utrymme eftersom marken i Las Vegas är ruskigt dyr.
Vi tog oss upp till balrummet och eftersom vi var tidiga blev vi satta i arbete. Vi fick sätta vikter på klasar med heliumballonger så att dem inte skulle flyga iväg.
Kvällen tog sin början.
Den första delen av kvällen bestod av provsmakning av alla desserterna samt tyst auktion. Temat är ju såklart Dessert before Dinner vilket är anordnat av flickscouterna och reglerna för alla desserter är att dem kreativt är grundade på en av flickscouternas kakor. I år var det dags för shortdread som är en enkel ren kaka utan smaksatser. Låter simpelt men de flesta desserterna var underbara! Den första hade kakan i botten, sedan var det en pumpakaka i mitten och på toppen var det en marshmallow. Jättegott fast lite svår att äta på grund av marshmallowen. Sedan var det en dessert som också denna hade kakan på botten. Sedan var det någon form av cheesecake tror jag täckte med choklad. Himmelsk och gudomlig. Väldigt god. Den verkligen smälte i munnen. Sedan följde det av diverse mousser med pumpa, ananas, suffléer och några fler cheesecakes. Den tråkigaste var bara en enkel kaka med en lite marshmallow bredvid, toppad med kola sås. Den var formad som små flickscouter som satt vid en lägereld. Det var totalt nio desserter varav den sista jag smakade var min favorit. Det en typ av jordgubbsmousse marinerad i lime och sedan toppad med limesorbet. Under sorbeten låg det krossad shortbread kaka samt godis som poppar i munnen. Det var en väldigt light dessert vilket kändes bra efter alla de andra åtta. Det var också lite kul med poppandet i munnen. :P Den var också desserten som vann hela spektaklet. Bra val tycker jag! ;)

Jag och Lorraine på Dessert before Dinner. Ingen bra blixt så bilden blev mörk.

I den tysta auktionen fanns en hel del exklusiva föremål. Det var inte direkt handgjorde grytlappar tillverkade av flickscouter utan dyra saker. Det fanns allt från presentkort till golfklubbar till en jeansjacka signerad av America Ferrera, som spelar Betty i ABC's Ugly Betty. Sedan fanns det också lådor med vin, lyxiga klockor, en bok signerad och skriven av Barak Obama (mannen som tävlar emot Hillary Clinton som demokraternas presidentkandidat). Vi gav inga bud på något eftersom de flesta priserna låg på 100 dollar plus.
Sedan var det dags för själva middagen, som även den var fullkomligt fantastisk. Vi var däremot mycket mätta och i början av provsmakningen hade vi ätit upp hela desserten men sedan insåg vi vårt misstag och sedan smakade vi bara lite av varje dessert (utom den sista förstås som var himmelsk). Till råga på allt så var det ju en trerätters som började med en sallad. Sedan en bit Filet Mignon med fyllda räkor. Desserten (!) smakade jag bara lite på. Jag var så proppmätt så det var inte sant! Den var i vilket fall inte så god så det var inget jag gick miste om. Annars hade jag ju ätit den! :P Kvällen var trevlig, och jag skulle mycket gärna gå på det nästa år. Tyvärr är jag ju tillbaka i Sverige då. Proppmätta och tillfredsställda satta vi oss i bilen. Jag hade fortfarande inte sett The Strip mer än när vi åkte längs den första dagen så vi satte kurs mot The Strip. Den måste bli sedd på natten. Men eftersom vi hade två trötta flickor i bilen så blev det lite gnälligt i baksätet. Jag kom då med den fantastiska idén att Lorraine kunde släppa av mig längs gatan och så kunde hon åka och lämna flickorna hemma och sedan komma tillbaka och plocka upp mig. Så gjorde vi och för säkerhets skull lämnade jag guldring och klocka i bilen. Jag vill ju inte be om att bli bestulen. Jag hade en fantastisk kväll och jag tog många foton. Tyvärr blev dem inge bra så dem är inte ens värda att lägga upp här. Eftersom The Strip är så lång så höll jag mig kring The Bellagio och megahotellen omkring. Det räckte gott för mig och det var fullkomligt fantastiskt. Jag gick in i Bellagios lobby och mer lyx får man leta efter. Dem hade magnifika blomsterarrangemang och jag har hört att dem byter ut det mesta varje natt för att hålla det fräscht. Lorraine berättade att i ett rum sänker dem ner hela mitten av rummet under mark där folk vattnar blommorna. Jag förstår att The Bellagio var så dyrt att bygga.
Fontänerna var fenomenala! Måste ses, och det kan ni göra genom att gå in på youtube.com och söka på Bellagio Fountains. :P Jag gick också in ett köpcenter som ligger mellan Planet Hollywood och Paris. Anledningen? Det var reklam för HM utanför! :P Haha! Det började som vilket lyxcenter som helst med blankpolerat golv etc. Men plötslig kom man in i något som bäst kan beskrivas som en arabisk stad direkt ur Disney's Aladdin! Allt var inomhus men längs väggarna hade dem byggt husfasader med alla butiker i dem och taket var målat som en himmel. Det var så verklighetstroget och det var stort. Det fortsatte och fortsatte. Köcentret hette något i stil med The 1 Mile Mall så antagligen var en mile långt. Verkligen magnifikt och jag gick verkligen och gapade! :P När jag kom ut igen kändes det som om jag hade varit där inne i en evighet. Dessutom hade Lorraine ringt utan att jag hade hört det. Hon hade kommit till huset och undrade om hon skulle komma och hämta mig. Visst kunde hon det, fast på grund av trafiken kom hon inte på ett tag. Jag han ta mig till Caesars Palace och kika runt där och sedan tillbaka till Paris där jag stog och väntade på trottoar kanten. Det tog henne ungefär en halvtimme att köra två kvarter, så hemsk var trafiken. Medan jag väntade hann jag se Bellagio fontänerna, som var på andra sidan gatan, två gånger till. Sedan var jag trött. Somnade väldigt fort när vi kom hem.

London
Nästa dag väntade vi till cirka tio innan vi åkte hemåt. Vi hade två val. Att antingen åka över Hover dammen och köra tvärs genom Arizona eller att åka längs Colorado floden och pendla mellan Arizona och Kalifornien. 

    Historic Route 66

     Välkommen till Arizona!

Vi valde det sistnämnda. På den vägen låg nämligen Lake Havasu City och London Bridge. Det var en man som köpte London Bridge när den skulle rivas i London och flyttade den, sten för sten, till Colorado floden på gränsen mellan Arizona och Kalifornien. Jag trodde att det skulle vara en bro som stod mitt ute i ingenstans men sådant var icke fallet. Dem hade gybbgt en hel liten stad i gammal London stil kring brofästet på Arizona siden. Den lilla staden var omringad av ett staket och vi grinadrna stod de fabliska drakarna som även står kring stadsgränsen i det äkte London. Under drakarna satt plakat som sade att detta områda är London och är en del av det autentiska London. Så var nästan bokstavligt talat till England. Det var lite kul. Jag tog en hel del bilder vid London Brisge men vi vet inte riktigt var kameran är så vi har inte dem bilderna. Vi trot dock att dem kommer komma fram så småningom så jag postar ett inlägg om det när jag hittar bilderna.

Hem igen
Så var det bara att sitta ner i bilen igen och åka hem. Det var skönt att sova i en egen säng igen och inte behöva tänka på att kliva upp tidigt för att åka någonstans. Jag hade däremot ett väldigt roligt höstlov och till thanksgiving ska vi tillbaka till Las Vegas. Då ska vi ta en hel dag på The Strip och så planerar vi att se en av alla shower. Till jul flyger vi upp till Idaho igen och efter det flyger vi till Cancun i Mexico. Sedan har vi inget mer planerat men allting ska bli så kul!


Hoppas ni hade roligt att läsa vad jag gjorde på mitt höstlov!

Så var det dags att skriva om mitt höstlov och on hur jag har haft det. Ni sitter väl spända och har bunkrat upp med snacks, har inte gjort det än så är det dags för det här är ett låååångt inlägg. Och det har tagit mig lång tid att skriva det. En del har raderats några gånger så det har tagit bort lusten att skriva några gånger. Dessutom har jag knappt haft någon tid för teaterrepetitioner.

(klicka på små bilder för att förstora dem)

Arizona
Så fort skolan slutade på fredagen rusade alla ut. Vi hade verkligen gått och räknat dagarna till att höstlovet skulle börja. Lorraine hade packat bilen med alla resväskor och stod och väntade utanför grindarna. Sedan for vi raka vägen upp på I-15 (en motorväg) som går mot Flagstaff i norra Arizona. Vet inte exakt hur långt tid det tog, men säkert en timme eller så, att ta sig ut ur Phoenix. Stooor stad! När vi äntligen kom ut ur staden stannade vi vid första rastplatsen och tittade på den fina utsikten och så hittade jag en fin sten till min stensamling. Hihi!

    Första Rastplatsen
Det var ganska långt till Flagstaff men det fanns åtminstone träd där eftersom det ligger riktigt högt upp i bergen. Vi blev hungriga när vi kom ditt och stannade vid en resturang längs Route 66. Hittade inga Route 66 skyltar dock... :( Det var kallt i Flagstaff, och så blåste det! Usch fy, säger jag! Vi hade shorts och t-shirt på oss eftersom vi kom från Phoenix så vi frös jättemycket. Det första vi gjorde när vi kom tillbaka till bilen var att sätta på värmen och våra jackor. Sen var det bara att ge sig ut på motorvägen igen. Målet var inte Flagstaff utan Page som ligger precis vid gränsen mellan Arizona och Utah. Det var två eller fyra timmar kvar tror jag och vi var riktigt trötta. Dessutom var det mörkt ute. Det var skönt att komma fram till motellet i Page och vi somnade riktigt snabbt. Nästa dag skulle vi fortsätta genom Utah och upp till Salt Lake City.

Välkommen  till Utah!

Utah
En intressant historia kan berättas om hur vi vaknade... Jag hade ställt klockan på sju och vi somnade sött. Klockan ringde och Lorraine klev upp och tog sin dusch och klädde sig. Hon tyckte det var ruskigt mörkt och tyst så hon tittade på sitt armbandsur: strax efter tre, på natten! Tydligen hade hotellklockan varit felställd så den hade ringt tre istället för sju. Suck! Vi kom ju upp i alla fall och det var väl bättra att den ringde tidigt istället för sent.
Vi åt frukost och packade bilen igen. Sedan bar det av över Colorado floden och upp i Utah. Vårt första stopp var Zions National Park. Det finns något som kallas för The Stairway (Trappan) och som består av tre klippformationer som ser ut som en stor trappa. De består av Bryce Canyon vid toppen, sedan Zion och sist Grand Canyon. Det blev inget Grand Canyon denna resan men jag såg ju så mycket annat.

    Jag väntar på skytteln i Zion

    I bilkö för att komma in i Zion

    En av de magnifika bergsväggarna i Zion

Zion är en canyon, inte alls i samma storlek som Grand Canyon men ändå otroligt vacker. Stenformationerna var fantastiska och en riktigt bra sak var att man inte behövde gå - bra för Lorraine. En skyttel går genom parken och visar de viktigaste delarna. Precis som i Sabino Canyon som vi var till i Tuscon. Man kunde kliva av vid olika stationer och gå upp i bergen om man ville. När föraren annonserade att nästa stopp hade en promenad stig på endast en halv mile (cirka tre kilometer) så nappade jag. Lorraine och jag hoppade och och jag började gå medan Lorraine satt och väntade på mig vid skyttelstoppet. Jag gick fort eftersom jag inte ville att Lorraine skulle behöva vänta länga. På en serpentinstig klättrade jag uppåt berget och det var längre än jag trodde.

   Serpentinstigen som klättrar uppför Zions bergsväggar

En halv mile var det inte, det var ett som var säkert och eftersom jag gick så pass fort blev det snabbt svettigt. När jag kom upp på en klippa och hade en vacker vy över canyonen kunde jag bara se den lilla röda pricken där nere som var Lorraine och jag beslutade att gå ner igen. Jag trodde att det skulle vara lättare men oj vad dum jag var. Eftersom det gick neråt så fick jag ju lite hjälp av Herr Gravitation men eftersom jag gick ganska fort så resulterade det bara i att det ibland gick lite för fort så jag brommsade nog mer än vad jag accelererade. Jag ville ju inte ramla ut över klippkanten och ner i en djup avgrund. När jag äntligen stapplande satta mig ner bredvid Lorraine var jag varm, svettig, flåsig och fullständigt tillfredsställd. Jag hade längtat så efter en rask promenad igen och hur jobbigt det än var så njöt jag av varende sekund. Synd bara att jag inte hade några gångstavar. :P

    Fin utsikt från toppen av Zion i alla fall

Vi hoppade på skytteln igen och fortsatte till änden av parken och sedan tillbaka till parkeringen. Parken var döpt Zion därför att när den upptäcktes av mormoner för länge sedan tyckte dem att det var en plats av frid och ro. Zion är en biblisk plats som är just en plats och ro och frid. Några av er kanske minns den underjordiska stade Zion från The Matrix där de kvarvarande människorna levde i skyddad fred från maskinerna på Jordens yta.
Många stenformationer var också döpta efter bibliska personer. Det fanns tillexempel tre hög toppar som heter Abraham, Jacob och Isaac. Nåväl, där fick ni en biblisk föreläsning också. :P

Vi fortsatte ut ur Zion och stannade och åt lunch. På resturangens skylt stod det "Home of the Ho-made pie" plus en stor bild av en "Ho" (hora) med en nybakad paj i händerna. Tydligen är det något populärt men det var i alla fall en trevlig resturang med god mat. Vi hade till och med dessert! New York Cheesecake. Vi måste ju värma upp för "Dessert Before Dinner" i Vegas. Efter att vi ätit fortsatte vi upp till Bryce Canyon. I Zion var man ju nere i själva canyonen och tittade upp, i Bryce är man uppe på kanten och tittar ner. Det speciella här är att bergen ser ut som tusentals spiror som sticker upp mot himmlen. Väldigt vacker men det var inte riktigt vad vi tänkte på när vi var där. Det var varmt och skönt i Zion men i Bryce var det nästan snöstorm och riktigt kallt. Nu hade vi i alla fall jackor men det var ändå bara att hoppa ur bilen, springa fram till kanten och kommentera hur fint det är, ta ett foto (eller två) och sedan snabbt tillbaka till bilen igen och sätta på värmaren. Jag inser att ni stackars svenskar förmodligen har det kallar men jag är faktiskt inte van vid så kallt väder längre. Jag vete tusan hur jag ska klara nästa vinter hemma i kyliga Sverige. Ujuj...

    Spirorna i Bryce

    Bryce National Park

Vi stannade bara vid tre utkiksposter innan vi vände tillbaka igen och satte kurs mot Salt Lake City. Det roliga är att det fortfarande står "Välkommen till Utah. Vinter OS 2002" på skylten som visar att man kommer in i Utah.
Det var en lång väg till Salt Lake City, typ fyra timmar, och vi var båda enormt trötta när vi äntligen kom fram. Som tur var så hade vi bra vägbeskrivningar så vi hittade till motellet utan problem. Det blev ingen middag den dagen, vi var helt enkelt för trötta. Somnade fort, gjorde vi dock. Och tusan vad gott vi sov. Morgonen därpå kunde vi också vackna i vettig tid! Tjoho!

    Snö finns det också

    Stenbron i Bryce

Idaho
Vi vaknade och hade en god frukost. Mycket amerikansk dock, men hela köret. Ägg, bacon och stekt riven potatis. Jag var itne så nöjd med teet så jag spang upp till rummet och hämtade lite riktigt te, dessutom var jag tvungen att dricka två koppar för att fylla kvoten. Jag hade lätt kunnat dricka en kopp till om det inte var för att vi hade bråttom.

    Snöbeklädda berg i Salt Lake City                          Södra Idaho

Resan till Idaho skulla ta cirka sex timmar och vi ville vara där kring lunch och vi lyckades faktiskt komma iväg innan nio! Vi känner oss duktiga. Det var inte mycket att titta på dock. Idaho ska tydligen vara en väldigt vacker stat men det är bara de norra delarna. I södra Idaho finns endast stora vidder med åkrar och berg någonstans borta i horisonten. Tröttande så in i norden och eftersom vi redan hade pratat mycket hade vi inte mycket kvar att prata om. Vi kom äntligen fram i alla fall och jag fick äntligen möta Lorraines son Andrew (Andy). Vi åkte in till centrala Boise och åt lunch, herregud vad hungrig jag var och jag stoppade i mig en stek.

    Boise, en vacker huvudstad i Idaho

Härifrån och ner hade jag skrivit en hel del men den dumma datorn raderade det. Jobbigt, så nu måste jag skriva om det. Bara att börja då...

Vi gjorde ärligt talat inte så överdrivet mycket medan vi var i Idaho. Mestadels var vi deras stora röda hus och Lorraine lekte med sina barnbarn. Det lämnade inte speciellt mycket kul för mig men tisdag morgon gick jag och Andy upp tidigt. Vi åkte upp till foten av ett berg för att ta en härlig morgonpromenad. Det var så enormt skönt att komma ut och gå igen (utan att behöva ruscha längs en klippkant). Andy gick lagom fort men jag vill ju gå fort. Jag gick med honom mestadels dock fast på slutet, när den brantaste delen kom så gick jag i förväg och eldade på i alla pannor. Väl uppe på toppen satt jag ner och beundrade utsikten, och väntade på Andy. Sen var det bara att traska ner i igen. Jag tror det tog ungefär en timme att gå hela berget men det var en bit att åka så det slutade med att vi var borta ett bra tag och vi hade dessutom en tid att passa.
Vi rusade in i huset igen och slängde i oss en toast innan vi (plus Lorraine) hoppade in i bilen igen. Vi åkte till en liten bondgård där vi skulle träffa Jennifer, Andys fru/ blivande ex, och alla hennes dagisbarn. Eftersom det är skördetider så är det stor tid för alla små barn att åka till gårdarna för att se hur det fungerar, inte för att det här stället visade det aktuella funktionerna direkt. Det var vid kanten av ett stort majsfält som dem hade gjort en labyrint i genom att köra med skördetröskan i ett visst mönster. Dem hade också en liten lekplats och ett hölass. Det var allt, så ganska tråkigt var det. Dessutom blåste det så hårt så att allt damm på marken blåste upp i våra ögon. Tack och lov för glasögon, inte för att det hjälpte. :P
Resten av dagen hade Lorraine, Andy och jag för oss själva. Vi åkte till ett shoppingcenter, syrran vill ju ha födelsedagspresenter. Suck. :P Hittade ingenting däremot så hon får nöja sig med garnnystan, som jag lovat henne. Hehehehe! :P
Tiden vi tillbringade i deras hus var mestadels den samma. Lorraine satt på golvet elelr i soffan och lekte med barnen. Den minsta var gulligast, eftersom hon inte var så trotsig än. Dessutom så hon ut precis som Bu i Monsters, Inc. Så gullig!
En dag åkte vi till det gamla stats fängelset som ligger precis bredvid berget som Andy och jag besteg tisdag morgon.

    Det gamla fängelset med anor från 1800-talet

Det var ett gammalt fängelse, påbörjat i mitten på 1800-talet och stängt i mitten på 1900-talet. Det var intressent att se hur fångarna en gång hade det, trots att de flesta cellblocken ser likadana ut. På den tiden tillämpade man hängning så dem hade en galge inne i högsäkerhets byggnaden. Numera tillämpar dem giftinjektion som de flesta staterna gör. Mer än så gjorde vi inte i Idaho så vi satte oss i bilen och satte kursen mot Nevada och Las Vegas.

    Ingen hög standard   

    I tvättrummet knöt dem strumpor utan partner kring ett rör

Slutmål Vegas
Varken södra Idaho eller Nevada är särklit kul att köra bil i. Bara öppna prärier och några berg långt borta i horisonten. Vi körde på en mindre väg så det var lite trafik, vilket var bra eftersom vi gillade att köra fort. Vi hade inte haft ett så stort problem med insekter på resan upp men nu plötsligt var det insekter överallt. Obeskrivligt äckligt var det när ett splash mot vindrutan dödade en stor fet insekt, och det ända som var kvar var ett gult klet. Såå äckligt. Vi hade köpt vindruteputs och en rulle hushållspapper så varje gång vi stannade gjorde vi rent vindrutan. En gång kom till och med en fågel och dunkade in i främre delen av bilen. När vi stannade för lunch på anrika Burger King hade vi blodstänk över hela framdelen på bilen. Ännu äckligare att göra rent. Det förbluffar mig hur så många insekter inte kan hålla sig borta från vägen när dem har miltals av prärier omkring att flyga omkring på. Dumma inskter, och fågel.

    Vidsträckta Nevada

Eftersom det är riktigt långt till Las Vegas var vi tvugna att stanna för natten i en liten gammal gruvstad, Ely. När vi kom dit såg det var det en gullig liten stad, trots att den bara hade tre långa gator som löpte paralellt. Vi åkte därifrån med ett annat intryck. När vi kom till motellet, ett Best Western, fanns det ingen i receptionen. På dörren satt en skylt som talade om att dem kommer tillbaka vid klockan sex. En timma kvar. Vi fick gott roa oss med att titta runt i den lilla staden och till vår förvåning fanns det hela fyra kasinon i staden. Det största var Hotel Nevada som en gång i tiden var ett berömt kasino och många stora stjärnor har stannat där. Utanför entrén hade dem en liten Walk of Fame. Ett antal presidenter och senatorer fanns med, och Ingrid Bergman! Känndes lilte kul att veta att jag inte var den ända lilla svensken som hade kommit till pyttelilla Ely. Eftersom det var en gruvstad hade dem en liten stensamling längs trottoaren. Jag "råkade" ge några av stenarna en välpacerad spark och bit "råkade" lossna. Tänka sig, det låg små fina stenar längs gatan till min stensamling. Tjoho! Tro nu inte att vi förstörde någon symmetri. Det var bara stenbumlingar. På något viss hamnade stenarn vi hittade i Lorraines handväska. En spöklik liten stad. :P Något intressant var dock alla de väggmålningarna som fanns överallt. I stort beskrev dem den amerikanska historien. Ganska fint.

    Anrika Hotel Nevada

Äntligen öppnade hotellet igen och vi släpade in våra resväskor. Hungriga var vi så Lorraine frågade i receptionen om vilken resturang som är bra och prisvärd. Receptionisten började hojta om Silver State Resturant som tydligen var bäst i stan. Vi litade på henne, satte oss i bilen och åkte till Silver State Resturant. Tja... Rent var det i alla fall. Såg mycket ut som en lastbilssylta men vi gick in och satte oss ner. Maten var förfärlig!!! Jag beställde en Sirloin stek med mos. Jag ville ha den blodig men den var så genomstekt den kunde bli. Dessutom var den torr, för att inte tala om moset. Värre än pulvermos som blivit utspätt med krossade skorpor! Vidrigt! Varken Lorraine eller jag åt upp allt, trots det hutlösa priset med tanke på kvaliteten. När servitrisen kom och frågade om allt var bra var Lorraine på väg att svara Ja, men jag avbröt och leverarade en mindre utskällning. Jag har aldrig gjort det förut och jag kommer nog aldrig mer göra det! XD Fast skoj var det! :P Det som oroar oss lite är den resturangen tydlilgen skulla vara den bästa i stan! Jag vill knappt veta hur dem andra syltorna är...
Vi åkte därifrån med nya, ehm, erfarenheter. Åk inte till Ely! Och ät defintivt inte på Silver State Resturant!

(scrolla nu upp och läs Del 2)

Förra helgen hade vi det skojigt! :P Jag, Lorraine, och Lorraines vän Marlene packade in oss i bilen klockan halv nio på morgonkvisten och puttrade ner till Tuscon, Arizonas näst största stad. Vårt mål med trippen var Sabino Canyon som är belägen norr om Tuscon. Påvägen dit fick jag lära mig lite om amerikansk motorvägskultur. Intessant ämne va? :P Bland annat har dem skyltar som lyder: Se upp för sandstorm. Klart som korvspad, i och för sig, med tanke på att vi är mitt i en öken. Jag tyckte ändå det var ganska gulligt. Något annat lagom minnesvärt var när jag utbrast att berget borta i fjärran såg ut som en vulkan. Tydligen så ver det en vulkan... Didn't see that one coming. XD Så klart så är det inte en vulkan längre men jag fick lära mig senare i Earth Science class att många berg i Arizona har varit vulkaner. Lite gulligt med jordnära fakta, tycker inte ni? :P Haha!

Hursom så anlände vi till Sabino Canyon. Öken... Haha! Såklart det var! :P Jag kommer aldrig tröttna på ett öken-skämt! XD I alla fall så klickade jag bilder med mina super dupra bra engångskameror! Tjo för dem! Vågen! Yay! Kaktusar och sånt att ta kort på, det mesta var beiget, eller rödaktigt. Det braiga - och lite tristiga - var att man inte behöve gå. Eftersom Lorraine inte direkt är OS-mästare på gång så var: gå, inte ett alternativ. Dem hade ett gulligt litet tåg som åkte runt canyonen, med tak så vi behövde inte exponera oss för solen för mycket. Vi var fullständigt inkletade i solskydd, vilket nog var riktigt bra eftersom UV-index ofta är 9 här nere i öknen. Det är nog en av andledningarna till att när någon ropar: Kolla floden!, så är det ingen som höjer ögenbrynet med tanke på att "floderna" vamligtvis är torrbelagda. Det enda vatten jag sett här har varit artidiciellt skapat av varelser kallade människor. Spokey! :P Det lilla tåget puttrade iväg och det var en riktigt fin canyon! Dem hade en liten bäck! :P Kanske inte är så speciellt för er svenskar, men för oss i Arizona är vatten heligt. Eftersom den lilla puttenuttiga bäcken var naturlig så väckte den extra uppståndelse. Lite annan kul fakta är att två rader framför oss i tåget satt fyra svenskar! :P Våran jord är inte stor! Jag berättade det för Marlene och hon bara stirrade på mig.
   - Du måsta vara riktigt intelligent, sa hon. Att du kan avgöra att dem är svenskar bara av att titta på dem.
Jag hade ganska kul åt det och hon skrattade med mig när hon förstod att jag hade hört dem prata. Visst vill jag gärna bli kallad intelligent men låt oss hålla oss till en naturlig och möjlig nivå av intelligens. :P 

Vi såg en orm! :D Inte en skallerorm, en ogiftig rackare. Den slingrade sig över vägen och Lorraine sa att det är den andra ormen hon någonsin sett under hela den tiden hon bott i Arizona. Bara två!!! Måste vara någon form av rekord. Fast hon har ju heller inte bott här hela sitt liv. 
Hon föddes i Pennsylvania, där hon också växte upp och bodde en lång tid. Många av hennes olika makar har varit i militären och med en av dem bodde hon i Tyskland i fyra år. Under den tiden födde hon sin son också; Andy.
 


Nog bubblat om Lorraine. :P Canyonen var väldigt fin att se. Jag har ju som sagt ganska många bilder. Jag tror jag använda typ tre stycket engångskameror. Jag ska se senare, när dem är framkallade om det går att skanna in dem i datorn så att ni folks kan se hur fint det var. Hoppas bara att jag inte var en värdelös fotograf. :P

Vi åt lunch på ett ställe som heter Beyond Bread. Ett brödställa, tydligen, men riktigt goda mackor. Stora var dem också. "Pastasalladen" man fick vid sidan av var inte mycket att skyta om dock... En pytteliten plastask fylld med något som en gång i tiden kanske hade påminnt om pasta. Annars var det bra! :P

Efter lunch satta vi oss i bilen igen och åkte söder för att besöka en gammal mexikansk missions kyrka. Den heter San Xavier del Bac men kallas i folkmun för The White Dove of the Desert (Öknens Vita Duva). Jag trodde att den låg någonstans i centrala Tuscon och att staden sedan var byggd kring kyrkan men så varo icke fallet. Vi placerade våra sommardäck på motorväden emot Mexiko och körde söder om staden. In i indianreservatet San Xavier (därav kyrkans namn). När vi väl kom fram till kyrkan så var den verkligen så malplacerad att det är ofattbart! Kyrkan var ganska stor och hade att antal annex och gårdar. Problemet var dock att utöver kyrkan fanns i stort sett ingenting... Förutom en liten skola, en liten "shopping"-gård och några rangliga stånd där indianerna satt och stekte Fry Bread (som för övrigt var väldigt gott. Typ som en stek puffigt pannkaka). Stånden var byggda av pinnar, med vassa taggar på (svårt att hitta något utan taggar i Arizona). Det var som att man hade hamnat mitt ute på vischan i Mexiko.
Vi gick in i kyrkan och den var verkligen jättefin. På väggarna var det att synville-mönster och överallt var det målningar och skulpturer. Inte lite utsmyckat! Efter besöket inne i själva kyrkan följde det obligatoriska besöket till Souvernir butiken och så tog vi en liten sväng i butikerna i "shoppingcentret". Vi kom inte iväg så fort eftersom vi fastnade hos en indian som pratade om sin dotter som studerade på collage på Hawaii.... En hel ocean bort... Tja, jag är en hel ocean plus två kontinenter ifrån min familj... :P Lite skillnad. Sen åkte vi hem.

Jag vet att vissa av er har visat stort intresse för indianer och undrar om jag sett indianer. Tja, nu vet nu ju att jag har det men jag kan ju meddela att jag träffar indianer i stort sett varenda dag. Idag finns det dock inte många indianer som skuttar omkring i fjädrar och bor i wigwams längre. Dem flesta indianerna klär sig som du och jag och bor i städer. Vissa indianer bor i reservaten men dem lever inte på 1500-talet längre. Indianernas huvudinkomst är kasinoverksamhet, något dem tjänar bra på. Kasinon är olagliga i Arizona men eftersom att jag lagarna inte gäller i Indianreservaten så kan Indianerna öppna hur många kasinon dem vill. Det trodde ni inte va? :P Haha!

Jag vet att jag skriver mycket men jag kan inte hjälpa det. Nu kommer det en hel del mer.
Nu är det snart höstlov! Tjoho! Det betyder att jag gått ett kvartal i skolan. :D Lorraine och jag ska, så fort skolan slutar fredag, åka upp till Page som ligger precis vid gränsen mellan Arizona och Utah (staten norr om Arizona). Där ska vi övernatta och dagen efteråt fortsätter vi till Salt Lake City. Vi övernattar igen och fortsätter upp till Boise, Idaho. Där ska vi bo med Lorraines son, Andy i några dagar. Det ska bli så kul att träffa Lorraines familj och det ska framförallt bli kul att se mer av Amerika. På torsdag, nästa vecka, åker vi ner till Ely för att övernatta och om en vecka anländer vi det Otroliga Las Vegas, Nevada. Vi kommer komma fram kring lunch och så får jag träffa Lorraines styvbarnbarn, som är vuxen flicka. :P Resten av fredagen har vi tid för The Strip och checka in alla kasinon och ta tempen på världens hetaste kasino-paradis. Det bästa är inte fören på lördagen dock. Lorraine och jag är bjudna på Välgörenhets Gala i Las Vegas! :D Det är så ofattbart coolt! Bland gästerna finns kasinoägare och andra Vegas-pampar; och så jag! :P Spektaklet kallas "Dessert before Dinner" (Dessert innan Middagen). Det är en tävling mellan Las Vegas toppkockar och den går ut på att göra en kreativ dessert med en kaka, som flickscouterna säljer, som grund. Förra året var det MintChoklad och i år tror jag att det är något med pecan i. Provsmakning av alla tjusiga desserter kommer ta plats innan middagen, sedan äter vi och efteråt kungörs vinnaren. När Lorraine först berättade om det trodde jag det var något flickscout möte men det här är så mycket större än några små flickor och deras kakor. Skoj, skoj! :D :D :D Nu i veckan har jag gjort i ordning med finkläder för evenemanget och jag ser fram emot en underbar i afton i Las Vegas.

På söndagen åker vi hem igen och sen är det bara att slita i skolan igen. Bara ett kvartal kvar och sen är det jullov! :P Och då ska vi till ett litet ställe som kallas Cancun, i Mexiko.
Jag kommer ju nu förmodligen inte skriva fören efter Las Vegas så håll ut. Men ni fick ju nu ett extra långt inlägg (med en bild!) så ni ska nog vara nöjda ett tag. Ta ta!

Föräldrar äro bra att ha! :) Speciellt andras föräldrar! :P Haha! I torsdags var det skolans kör elever som höll konsert i auditoriumet och jag hade först inte tänkt att gå. Men underbara Erin medverkar i showen så hennes mamma bjöd mig, plus att hon betalade för mig! Najsigt! Det var en trevlig konsert. Alla freshmens såg jättegulliga ut när dem försökte sjunga och dansa sin koreografi samtidigt! XD Super festligt. Dem kunde stå stilla ett tag och sjunga någorlunda kraftigt och så fort dem började röra på sig så sjönk volymen drastiskt. Ganska kul, och dem hade bra låtar. Bland annat låtar från MGM-filmerna (Singin' in the Rain, Trollkarlen från Oz och Just Entertainment t.ex) samt musik från Footloose - en alldeles underbar musikal (jag tror de flesta har hört musik från den).

Alla andra körare var fantastiska! Fullständigt lyrisk! :P Footloose var ett medley och likaså var Hairspray som A Cappella gruppen sjöng. Roligt, underhållande och vackert. Alla som medverkade i showen ska ha all eloge som dem möjligen kan få. Super!

Efteråt var det fika, tyst auktion, och underhållning i kafeterian (som för en gångs skull såg sofistikerad ut). Dem hade satt upp bilder, stjärnor och banderoller längs väggarna för att inkapsla filmmagin. Så mysigt och bålskålarna var så fina att jag föredrog dem framför bålen. XD Jag och Erin minglade runt och när vi pratade med Tim (en kille från drama som var med i konserten) så växte sig min mun liiiite för stor... (ingen kommentar) (okejdå, en liten kommentar) (men bara en liten en)
Han tyckte att jag borde provspela för musikalen! Först sa jag bara nej, med kommentaren att jag inte kan sjunga. Efter att tags argumenterande slutade det upp med att jag nu lovat att jag ska provspela för musikalen. Jag vet inte riktigt om det kommer tillhöra en av de bättra sakerna jag gjort i mitt liv men det kommer klart höra till en av dem underligaste. Musikalen heter Thoroughly Modern Mille och som spelat på Broadway. Musiken kan man lyssna på på youtube och det är riktigt bra. Det kan nog bli en intressant upplevelse, men sjungandet får nog bli ett kapitel för sig.

Imorgon åker vi till Tucson i södra Arizona och kommer bland annar att besöka ett naturområde som tydligen ska vara väldigt vackert. Mer om det i nästa inlägg!

Här är början på del 2. Ni tror väl inte att jag låter er vänta så länge! :P Skrev faktiskst det här samtidigt som det förra så fuskar lite. :P

Igår hade vi repetition för höst showen igen. Har bara haft det en gång tidigare men igår var ingen allvarlig repetition. Hela gruppen samlades bara för att ha kul. Vi började med stretching. Mycket uppfriskande och sedan fortsatte vi med att dansa vilt till olika typer av musik i 50 minuter. Snacka om roligt! Den första låten var de flesta, däribland jag, ganska tillbakadragna men i andra låten släppte vi loss. Så sjutusan roligt! Men jobbigt och svettigt. En riktig workout. Efter att dansandet var avslutat lekte vi lekar. Först, pepparkakskull!, eller parkull Jag tror det flesta vet vad det är. Man står armkrok två och två. En kullare och en som ska bli kullad. "Villebrådet" kan gå i armkrok med någon för att bli säker och den som står i andra ändan av armkrokskedjen blir "villebrådet". Jag tror det flesta känner till det. Vi lekte inte det så lände dock men de flesta gick verkligen in för det! :P

Andra leken var "Do you love your neighbour?" (älskar du din granne?). Alla sitter i en ring. Personen i mitten frågar valfri om denne älskar sin granne. Svara man ja så måste men också säga ett men, jag gillar inte... Alla som är det som personen inte gillar (gillar inte alla som har rött på sig, till exempel) måste byta stol. Svara man nej så måste personerna på var sida om denne byta plats. Svarar man vet inte så måste alla byta plats. Det gäller alltså för den som står upp att få sitta ner. Mrs Hahs var med och lekte och hon är riktigt tävlingsinriktad! :P Han tacklade hårt för att få en stol. ;) Skoj, skoj.
Sista leken var "Honey, if you love me". Min favoritlek. Den har jag förklarat tidigare så om ni inte minns kan ni läsa inlägget Modell? Jag? :P.

I övrigt denna vecka har det varit riktigt lugnt. I engelskan har vi sysslat med att skriva en memoir om en upplevelse inom utbildingen som vi alla genomgår eller har genomgått. Jag hade svårt att komma på något att skriva om. Först tänkte jag skriva om något från mina yngre år men då jag hade svårt att minnas detaljer valde jag det självklara! Showen! Den fantastiska showen som jag coh min skolpolers producerade i våras. Miniumu var en sida med dubbelt radavstånd men överpresterande som jag är så skrev jag sex sidor. :P Hur tusan skulle jag annars skriva något om "the Show"? Jag blev riktigt nöjd med resultat och nu är det inlämnat och klart.
I ekonomi var det minns lika lugnt och skönt. Vi har tillbringat tisdag och torsdag med Wonkanomics! :P Skojigt! Vi har tittat på "Willy Wonka och chokladfabriken", den äldre versionen från det så kallade 70-talet. Den här versionen är snällare än den nya utgåvan med Johnny Depp men ändå bra. Idag analyserade vi den utifrån ett ekonomiskt perspektiv. Intressant och roligt. Två goda ting. Men lärorikt blir det tre goda ting!

Earth Science var som vanligt. Nytt kapitel, vilket betyder att vi måste lyssna på Dr Kelso hela lektionen, men det är möjligt att överleva det.

Jag hittade en present till slut till pappa och under kvällen efter att jag köpt den ägnade vi oss åt att paketera alltihoppa. Vi hittade en tjusig låda stor nog för allt och proppade den full med tidningspapper. Riktigt snyggt! :P På toppen lade jag brevet och så stänge vi lådan. Vi använde en hel del tejp eftersom vi inte riktigt litar på posten och vi inkapslade den i brunt papper så att all text på den forna printerlådan inte skulle synas.

Meddelande till Mamma och Pappa: var försiktiga när ni öppnar den så att ni inte förstör något. Uppsidan av bokstäverna i adressen visar upp, alltså sidan ni bör öppna ifrån. Packetet är stort så det får inte plats i mammas ryggsäck men dramaten ska nog gå bra.

Mer än så var det nog inte. Jag har fått en hel del gjort denna vecka i alla fall. Bland annat det pro memoria jag skulle skriva om mitt arbete i showen. Hoppas Linda är nöjd med det. ;)

Ska försöka skriva snart igen!

Oj, oj, oj... Jag känner att jag har en del att ta igen. Det är ett tag sen jag skrev senast och jag har just nu lite problem med att minnas vad som hänt. Jag antar att om jag inte minns det så var det säkert inte värt att veta. :P

Det viktigast ni behöver veta just ni i alla fall är att Leo, vår tillfälliga Italienska utbytesstudent som bott med oss lite för länge, flyttade i söndags. En trevlig familj från kyrkan, som vi åker till Mexico med kring jul, tipsade deras sons scoutledare om STS. Han var på hugget direkt så i tisdags förra veckan ringde han Lorraine och dem pratade både länge och väl. Dagen efter åkte hon och hälsade på efter att hon dumpat mig och Leo vid respektiva skola. Leo visste inget än dock. Vi ville inte att han skulle bli besviken om även denna familj "dumpade" honom. Det visade sig att familjen i fråga bor i ett stort hus (med samma avstånd till Leos skola som det är för mig att gå till bussen) med swimmingpool och drummor. När Leo väl fick veta det blev han lyrisk. Det fanns dock vissa krav. Hostmommyn i familj har nolltolerans mitt rökning, vilket vi också i och för sig hade, men vi lät honom röka utomhus. Det låter inte hon honom göra. Det positiva för honom dock var att han varit utan cigaretter ett antal dagar. Väldigt intressant eftersom han kom till mig hela tiden och sa att han har mer aptit och maten smakar mycket bättre. Han är för tusan benigare än jag så han blev överlycklig när han fick veta att man går upp i vikt av att sluta röka. I lördags däremot bevittnade jag en rasande Lorraine. Vi var till kyrkan och matade de hemlösa. Leo var på mig hela tiden om att han var uttråkad och hungrig, samt att han ville ha en cigarett så han berättade att han kanske tänkte fråga Kristi, en dam i kyrkan. Han visste att hon röker men jag måste då säga att han inte är vidare klyftig. Han vet att jag skvallrar för Lorraine det första jag gör med ändå berättade han allt för mig. Självklart berättade jag för Lorraine. Ett tag senare kom hon in i köket där jag stod och han viskade till mig att han hade rökt en cigarett. Jag sade bara att han inte borde gjort det men han verkade inte bry sig, eller så förstod han helt enkelt inte vad jag sade. Så fort han gick så berättade jag för Lorraine. Hon rent av slängde disktrasan, hon höll, i golvet och gick med armarna i sidorna nedför serveringsgången där hon möte Leo.
Har du rökt en cigarett?, stormade hon. Leos huvud befann sig någonstans långt ner, förmodligen någonstans i bortre Mongoliet. Han mummlade att ja men Lorraine var inte klar.
Vart fick du cigaretten ifrån?, fortsatte hon och han gestikulerade mot Kristi som nu verkade göra honom sällskap i bortre Mongoliet. Sedan var en ursinnig Lorraine i full gång och hon pratade till alla.
Ingen får ge honom en cigarett för att han håller på att flytta till en annan familj och om dem ser honom röka så kommer dem tala om det för STS på en gång och han kommer sitta på ett flyg till Italien innan ni hinner sjunga Blinka Lilla Stjärna Där. Ni förstår säkert att det var ren ilska men inombords så skrattade jag. Rätt åt honom tyckte jag, det var på tiden som någon satte ner foten.
Dagen efter hämtade Lorie Ray upp honom och dem åkte tillsammans till familjen för att hälsa på. Lorraine och jag åkte så länge till the Mall.

Otroligt att jag inte hade varit dit än trots att jag varit här så länga. Arizona Mills Mall är gigantiskt!!!!! I totally LOVE it! :P Det tar drygt en timme att gå runt hela. Jag tror vi tog åtminstone två timmar på oss. Rikigt kul! Det fanns allt där men inte vad jag letade efter, en present till pappa som fyller år den 26:e. Mamma hade jag redan köpt en present till. Inte så lätt men jag hittade mycket annat fint.
När vi kom tillbaka var Leo redan hemma och familjen var redo att ta honom redan samma dag. Vi trodde inte att vi skulle "bli av" med honom fören tisdag, men han hade redan packat sin väska packad (notera! han hade bara EN väska!!!!). Jag tillbringade lite "kvalitetstid" med honom. Vi satt ute i hettan (han gillar det) och pratade. Han ville inte riktigt flytta. Han sade att han trivdes hos oss. Pedagogisk som jag är så sade jag bara att det skulle bli bättre för honom och att familjen verkade super. Nu har han bott där ett tag och han verkar inte ha klagat än. :P

Regn är ett fenomen i Sverige som inte är vidare omtyckt. Man jublar och släppar fram solstolar från vinterförråden så fort minsta solglimt syns. Arizona är en öken, åtminstone den södra delen. Det betyder att man får mindre än 10 inches av regn per år. Jag tror Arizona få cirka 3, max. När jag kom var det mitt i monsuntiden. Inte mycket till monsun dock... Regnade typ aldrig, förutom eftersvallet från orkanen Dean. Förra veckan föklarades monsunen officiellt förbi. Haha! Trodde dem. Sen dess har vi haft två stora regn! Ett i söndags, precis innan vi blev av med Leo. Lorraine och jag dansade i regnet. Aldrig har jag älskat regn så mycket (jag förstår att vissa av er muttrar just nu framför datorskärmen och stirrar ut genom den genomvåta fönsterrutan som mottagit det himmelska vattnet lite för länge). Sen hade vi ett regn idag, precis när jag kom ut från dramarepetitionen. Det regnade riktigt mycket och återigen dansade jag. Drama repetitionen är ett kapitel för sig och det kan ni läsa om senare när jag skriver om det. Jag vet nämligen att vissa av er är lata läsare så jag delar upp det här i två delar.

Det här är slutet på del 1.

Resumé av helgen. Jag är så lat att jag inte orkar skriva i bloggen under helgen när jag faktiskt har tid, istället skriver jag nu mitt ibland hemläxor. Tja... Psykologins värld är och förblir ett mysterium ibland.

I lördags hade vi orienteringsmöte med STS hemma hos Lorie Ray som är min områdesrepresentant. Hon och en annan "area rep" hade gått tillsammans och alla deras studentar var där. Alla eleverna tog med sig mat som är typiskt i deras hemland; själv knåpade jag ihop gravad lax som var mycket enklare att göra än jag trodde.
Det var riktigt kul att träffa alla andra utbytesstudenterna, det fick en att inte känna sig så liten längre. Nu vet jag också att i mitt område finns det två andra svenskar! :D En tjej från Malmö och en kille från Stockholm. Jag och tjejen pratade väldigt mycket och allt man har kännt under de senaste veckorna har alla andra också kännt, på pricken. Vi växlade en del mellan svenska och engelska, dels för att det kändes så konstigt att prata svenska och för att vi inte ville vara ohövliga mot alla andra. Vem vet vad vi pratar om. :P
Väldigt konstig känsla att inte kunne uttala svenskan korrekt. Mycket amerikanska influenser och många ord blev tillskruvade. I engelska används munnen och tungan på ett helt annat sätt och det tar ett tag att vänja sig tillbaka till svenskan. Men efter ett tag var det som vanligt igen. Väldigt kul att öva svenska i alla fall.

Jag har också fått känslan nu att ibland tycker man inte att svenskan är tillräcklig och använder engelska ord för att komplettera sina meningar (åtminsone vi yngre (ni "äldre" som använder engelska ord får nu känna er unga igen)). Nu känns det däremot tvärtom, engelskan är inte tillräcklig och ibland vill jag använda svenska ord för att komplettera mig. Något som inte går så bra dock eftersom väldigt få förstår vad jag säger i sådant fall.

Kalla mig galen om ni vill men igår var jag på baseball igen, i jättearenan. Riktigt kul och nu satt jag bredvid Randy (som verkar planera en Sverigeresa för fullt 2011) så nu fick jag en hel del regler serverade. Det var ganska svårt att försöka förstå reglerna och titta på spelet samtidigt men efter ett antal innings började bitarna fall på plats. Det var riktigt spännande. I början gjorde vi en homerun och höll en tjusig toppplacering ett tag men efter ett tag gick det andra laget om och det såg ganska tajt ut. Men sen gjorde vi en homerun och direkt efter ett fantastisk slag. Det gjorde att vi drog om rejält men det andra laget knappade upp igen. Jag tror vi vann med en poäng, om jag läste poängtavlan rätt. Ruggigt spännande. Vi får se om det var mitt sista spel eftersom säsongen snart är över men man kan alltid hoppas.

Eftersom jag ej längre har matte kunde jag denna morgon sova. Skönt...! Jag klev upp en timme senare än vanligt och Lorraine skjutsade mig till skolan en timme senare än vanligt. Precis som jag går igenom grinden in på skolområdet slår det mig! Vi har ju halvdag idag!!! Vilket betyder att lektionerna är kortare. Precis som jag tänker det ropar en säkerhetsvakt till mig att andra perioden började för fem minuter sen. Tror du jag blir skickad till sweep?, hojtar jag tillbaka och får bara en stum nickning till svar. Jag rusar genom korridoren och sticker in mitt huvud i Mrs Wytkos klassrum.
Förlåt att jag är sen, lyckas jag mummla.
Har du ett pass?, frågar hon.
Nej.
Gå till receptionen för att få ett pass, säger hon men jag förklarar att jag inte kan komma i kontakt med min hostmommy så jag kan inte få ett pass. Hon mjuknar och frågar klassen om hon ska släppa in mig. Ett rungande JA spelar genom mina öron och hon släpper in mig. Det blev inte ett första möte med sweep trots allt och jag vet inte hur många gånger jag tackade Mrs Wytko men många gånger var det i alla fall.

Om inte "nära sweep"-upplevelsen var nog så insåg jag att jag glömt min idrotts-uniform hemma vilket betydde att jag skulle få poängavdrag. Det första jag gjorde när jag kom till drama var att låna telefonen och ringa Lorraine för att be henne stå med uniformen redo vid norra grinden prick vid 9.55. Eftersom vi bara har fem minuter mellan lektionerna så springer jag till norra grinden och tar unformen som hon sträcker mellan gallret. Sedan srpnger jag ner till gymmet och klarar mig med marginal.
Utöver dessa upplevelser var en halvdag riktigt skönt. Vi hade också vår första dramarepetition denna eftermiddag. Innan det hann jag hem ett tag, vi hade gravad lax på knäckebröd till lunch. Sen var det bara att sätte klackarna i taket. Vi satt mest och analyserade våra karaktärer för att lära känna dem bättre. Min förenklade version av min karaktär är att han är ett lila moln med små röda hjärtan på och jag har därför döpt honom till Cloud. ;) Efternamnet jobbar jag fortfarande på men det kommer troligen vara lika högintellektuellt som förnamnet... :P Vi hade kul och jag börjar känna att jag bryter ur mitt skal och blir mer och mer crazy för varje dag.
Efter repetitonen ville alla se bilderna jag har i min pärm och alla tycker att både Paulina och Niki är jättesöta. Mrs Hahs (dramalärare (för er som inte fattat det ännu)) tyckte ni båda hade de vackraste ögonen hon sett. Johanna är nu allmänt känd som min personliga "witchbitch"... :P Hon får skylle sig själv, hon uppfann uttrycket! :P Haha! Jag tror att det i grund och botten betyder skvallerkärring eller liknande. Välj själv. ;)

Efter repetitionen var vi till Beach Parc nere vid den konstgjorde sjön (alla vattendrag i Arizona är i stort sett artificiella). Till minne för 9/11 har dem att upp 3064 flaggor för att hedra de döda. På varje flagga sitter en gul rosett med ett namn på. Väldigt hjärtknippande att se och väldigt vackert. Jag har tagit foton. Med engångskamera dock eftersom min mobiltelefon med kamera inte är samarbetsvillig. Den ska lagas snarast!

Som sista notis (det var inte alls meningan att bli så långt) så vill jag göra lite reklam. Jag har laddat ner Skype vilket betyder att jag kan ringa, via datorn, till alla i hela världen som också har Skype gratis. Man laddar ner det på www.skype.com och det ända man behöver utöver det är mikrofon och högtalare (förslagsvis headset). Man kan lägga till mig som kontakt via min hotmail-adress.

Det var allt för denna gång!

Jag är tvärsäker på att vissa av er har suttit och väntat där hemma på att jag ska skiva men jag har ett späckat schema, vilket är bra.

Punkt Ett: Jag kom med i höstshowen!!!!!! =D Känns super roligt och i tisdags hade vi det första mötet där vi läste igenom manuset. En mycket bra pjäs. Ingen av scenerna har inget med varandra att göra förutom att allt har med High School att göra. Jag ska spela Young Man och Young English Man. I min scen är det två tjejer som har en skoluppgift till imorgon och dem arbetar på den. Historen dem skriver heter "The Perfect Man" och när dem skriver om en snygg, mystisk man... med en kraftig engelsk brytning kommer jag in och frågar om jag kan få använda telefonen, med en kraftig engelsk brytning. Mrs Hahs sa till mig att jag inte behövde använda brytningen under genomläsningen men det gjorde jag ändå. Alla blev så chockade att svensken kunde ha en sån brytning. Rungande applåder välde över mig och jag känner att mitt kändisskap kommer fortsätta och fortsätta.

I onsdags hade vi samling igen efter skolan och vi skrev kontrakt och annat trist administrativt. Jag ska ha min första riktigt repetition på måndag och då tusan! :P
Man kan väl säga att det är det största som hänt denna vecka men vi har en god andra platsare.

Under hela helgen (och alla andra andra dagar, kvällar etc) har jag suttit och kämpat livet ur mig med matteläxor. Det är så otroligt mycket och den här veckan hade jag dessutom en biografi att skriva om en ekonom (som jag precis skrev klart) så kannan rann över. I onsdags morgon gick jag in till Dr Meyer, min studievägledare, och meddelade att jag hoppar av min matteklass så nu har jag inte längre matte. Känns super duper skönt. Nu börjar jag dessutom 8:50 på måndag, tisdag och fredag; 10:18 på onsdagar och 8:30 på torsdagar. Lite grann som hemma! :P Sen dess jag hoppade av så har jag kännt mig så lättad och jag har verkligen kunnat fokusera på annat. Dessutom sa jag till mig själv och alla andra innan jag åkte att det skulle vara så skönt att inte behöva tänka på betygen mer än att hålla mig över ett C. Men jag har försökt sträva mot A+ i allt sen jag började så nu har jag sagt ifrån. I vissa ämen (de flesta...:P ) är det ganska enkelt och roligt så jag kan inte hjälpa att A+ trillar in men jag tänker inte jobba övertid. Dr Meyer och alla jag pratat med har hållit med mig. Det här ska vara en rolig och nyttig erfarenhet och inte att minne av matteläxa.

Ekonomi uppgiften är ju nu klar också så jag ser fram emot en lugn och skön helg. På lördag är det orienteringsmöte och etisk middag hemma hos Lorie Ray (min area representant) och jag har förberett Gravad lax som står i kylen sen i onsdags och gottar till sig. Funderar på att tillaga en senap-dill sås att ha till men vi få se.
På söndag öppnar ett nytt konst (levande konst) center nere vid den uttorkade floden (Salt River) dit i alla fall Lorraine och jag ska. Mer info om det senare. Den 11 är det minnesdag för 9/11 och i en park nere i centrala Tempe ska dem sätta upp ca 3000 flaggor med en namnskylt på var och en; för att hedra alla offer. Det kommer nog vara riktigt mäktigt.

Men trots mina gyllene upplevelser denna vecka har ett svart litet lamm som heter trasig mobiltelefon trasslat sig in. Min mobil är fullständigt osamarbetsvillig så förmodligen måste jag skicka hem den för repetation, tur att garantin gäller fortfarande. Men jag ska försöka hitta ett amerikanskt telefonkort här så att jag kan ringa billigare.

Åter till nått roligt. Jag var till amerikanernas älskade Wal-Mart idag och fick mitt hår klippt. En super trevlig frisör (mexikanare antar jag) som verkligen förstod sig på mitt hår! Finally someone! :P Imorgon eller på lördag morgon ska jag nämligen få mitt senior foto taget och eftersom det ska raka vägen in i årsboken så vill jag se presentabel ut. Årsboken betalde jag för häromdagen (trots att den inte kommer ut fören i maj), endast $55. Super, tycker jag! Och då får jag dessutom mitt namn skrivet på den. :P Bra att vara ute i god tid.

Nej, nu ska jag sova snart och smälta maten (vi var till ett Steakhouse i Tempes äldsta hus, från 1870, idag). Imorgon kan jag sova länge i och med att jag inte har någon matte! :P

Nu har jag legat på latsidan ett tag. Dags att knappa tangenterna igen. I fredags hade jag en väldigt hektisk dag så jag orkade helt enkelt inte att skriva om det. Nu är det ju så att jag redan läckt en massa information om i fredags till olika håll och kanter men nu kommer den officiella historien. :P

Fredag... Dagen jag skulle ha prov i ekonomi (kapitel 3), dagen då vi skulle ha tio minuter kortare lektioner eftersom vi skulle ha uppladdning i gympasalen inför kvällens kommande (amerikanska) fotbolls match samt dagen för call backs till audition. Problemet var ju att jag änne inte visste om jag gått vidare. Det gick ju som sagt inte galant i onsdags och jag tvivlade verkligen på om Mrs Hahs skulle visa sin goda vilja ;) Men när jag kom in i dramarummet satte jag mig ner bredvid Erin, en kompis, och hon frågade om jag hade kommit till call back. Vid det laget hade jag ärligt talat glömt bort så det var som en ljus som trillade ner i mitt huvud (stearin hårt, gör ont). Vi kollade på listan och mycket riktigt. Jag hade inte gått vidare!

Skojade! :P Haha! Jag gick vidare! ;) Klockan tre till sex pågick call back audition och jag såg verkligen fram till det! Men det kommer vi till senare.
Under drama lektionen gjorde vi faktiskt inte mycket. Adv. Acting gruppen skulle spela upp en liten sketch på samlingen i gympasalen så vi gick alla bort dit och vi som inte var involverade i sketchen fick sitta på läktarna och rulla tummarna. Satt ner bredvid Erin och vi börjar bli riktigt bra kompisar. Hon gav mig typ en review över hur skolan funkar och hur de amerikanska fotbollsspelarna klär sig dagen då det är match. Vi växlar också telefonnummer så att vi kan hitta varandra på kvällen; jag ska på fooball! :P

Pep Assembly, som uppladnings samlingen kallas, är helt klart en klass för sig. HELA skolan samlas på läktarna (2000 kids). Ganska fullpackat och vi är dessutom uppdelade i årskurser (Freshmen, Sophomore, Junior och Senior) och det märks tydligt en viss rivalitet mellan dessa. När spektaklet startat blir jag föga imponerad. Först; de mest skrikiga, gapiga och jobbigaste tjejerna i hela salen ställdes sig givetvis framför mig. Dem sitter definitivt inte ner, dem står, och inte bara det, dem står ovanpå bänken vilket skymmer sikten ytterligare. Bakom mig står de näst skrikigaste... Får jag inte tinitus av det här så kommer jag aldrig få det! Tydligen är det också tradition att seniors klär sig konstigt för var och en av tjejerna framför mig är klädda i hotpants, 80-tals tröjor, peacemärken samt bikini eller badräkt ovanpå allt. Sen står dem och hoppar och skriker i sina små löjliga trattar, viftar med sina plastblommor och tutar i sin partytrumpeter. (...) Gah! Men när sketchen börjar och dem sätter på Hej Mickey! av Carola så flyger väl ändå guldfiskarna. Summan av kardemumman, föga imponerad.

Dagen fortsätter. Provet i ekonomi gick bra, inte mycket mer att skriva om det. Dags för audition. Efter sista lektionen springer jag ut till gatan för att tala om nyheten för Lorraine och informera henne om att hon kommer bli tvungen att hämta mig senare och att jag gärna skulle ha skjuts till fotbollsmatchen. Hon blir nog lika exalterad som jag, väldigt glad över att jag gick vidare.
Alltså, dags för audition. Den största skillnaden mellan call back och första audition är att man har publik nu. Alla som ska provspela sitter i en ring uppe på scenen så att själva skådespelandet kan ta plats i mitten. Den andra stora skillnaden är att nu har man inget manus. Allt ska improviseras, vilket jag rent av jublar över. Med tanke på hur bra det gick med leken vi hade som uppvärmning inför audition i onsdags så kommer det här vara en barnlek.
Vi började med att massera varandra för att slappna av, mycket trevligt. Men trots det byggdes min nervositet upp med tiden. De flesta var riktigt duktiga och vi skrattade mest hela tiden. Det var b la tre killar som skulle spela nördar och försöka bjuda ut en tjej. Hysteriskt roligt! När det väl var min tur var uppgiften att en skulle vara en person som var stört förälskad och en annan skulle försöka säga att det inte var en bra idé. Jag var den störtförälskade och gick loss med alla möjliga glorifieringar. T.ex var ett av mina argument att jag en dag såg henne gå ner för trottoaren och slänga sin vattenflaska i soptunnan. Hon bryr som om miljön! :P Det var riktigt kul och Mrs Hahs verkade nöjd. Jag tror faktiskt att jag kan få en roll då hon har frågat mig ganska specifika frågor, t.ex om jag kunde tala med brittisk eller amerikansk accent (gissa vad jag har övat på sen dess). Precis innan jag skulle gå från auditionen frågade hon om jag kunda lyfta en tjej. Självklart, sa jag. Hon kallade till sig Morgen och jag fick minnsan visa vad duktig jag var. :P Vilket jag faktiskt var! ;)

Allt kändes så superbra och nu hade jag inget mer att prestera under dagen. Bara matchen kvar där jag lugnt kan luta mig tillbaka. Det var faktiskt ganska roligt. Amerikansk fotboll är skapat för att vi vill leva ut våra animaliska instinkter att buffla på varandra. Reglerna är ganska simpla. Målet är att få den lilla, löjligt formade bollen, till bortre ändan av planen; för att göra touchdown. Gör man det får man sex poäng (dem som skapade spelet kan visst inte räkna logiskt heller). Lyckas man med en touchdown får man sparka bollen och försöka pricka den gigantiska stålställningen som står på var sida om planen (det här är allt den används till!). Lyckas man får man en poäng till. Det är typ allt. Det finns lite andra regler också men det är överkurs. Spelet är helt enkelt ganska hjärndött men roande. :P
Farligt är det också... En killa blev så hårt påpucklad att han voltade, flippade och landade på nacken. Det blev en lång paus i väntan på ambulans men när den väl kom resta han sig som om inget hänt. Mysko! :P Nåja, bra att han är okej. Totalt blev matchen två och en halv timme så jag var lagom mör och trött när jag kom hem. Men nu har jag i alla fall sett amerikansk fotboll.

För denna gången var det pretty much it. Återkommer snart!

P.s. Ja, Fröken Marie är varmt välkommen att läsa allt jag skriver här och mail är mer än välkomna.

Skoldagarna lullar på. Det mesta är på rutin nu, så pass mycket att jag rent av kan gå till lektionerna med förbundna ögon. Men då undrar förstås folk varför jag ser så nere ut! ;-) Det gör jag inte, jag är bara trött... och så går ju allt på rutin; brukar jag svara. Jag börjar bli riktigt bra kompis med de två muslimska tjejerna vid lunch bordet och så är det jag och två kompisar i drama som hänger ihop lite.

Idag på drama lektionen sprang vi omkring på campus och filmade korta shots. Imorgon ska vi nämligen ha en lektion i hur man redigerar film och för det måste vi ha en film att redigera. Detta har vi sysslat med sen igår och vi blev stort sett klara men vi kände att vi behövde förbättra några shots. Jag börjar med att förklara vad vi gjorde igår.
Eftersom hetta är olidlig smet vi in i stora gympasalen. Vi tog ett kort dolly-shot (när man istället för att zooma, går med kameran) utanför orkesterrummet (som konstigt nog ligger i samma hus som gympasalen...). Sen smet vi upp på läktarna och filmade alla elever som spelade basket. Vi var fem i vår grupp men två tjejer, som bara fjantade sig, sprang iväg. Något dem inte borde göra eftersom vi måste ha ett hallpass för att få vistas utanför klassrummen och det passet hade jag. Det är nog inte så kul för dem om en vakt ber att få se deras pass när dem inte har något... :P Haha! Rätt åt dem! Hursomhelst fortsatte vi mot audiotoriumet där dansklassen övade. Artigt frågade vi om vi kunda få komma upp i ljusboxen (rummet bakom parkett där man sköter ljuset för scenen) för att ta ett shot av scenen. Han gick med på det men sa åt oss att inte gå upp på catwalken (de rangliga ställningarna ovanför innertaket, där strålkastarna sitter). Vid det här laget hade tjejerna kommit tillbaka. Lydigt gick vi upp till ljusboxen och filmade medan tjejerna skuttade omkring och fjantade sig.
Okej, det var igår. Nu skuttar vi fram till idag. Vi tyckta att några shots var dåliga så vi gick iväg igen till audiotoriumet. När vi gick skulle gå upp till ljusboxen sprang tjejerna i förväg och låste dörren för oss andra... suck! Jättekul! Man kan väl säga att våra humör inte riktigt var på väg i en rak linje uppåt... När dem väl låste upp och vi gick uppför trapporna kunde vi precis se den ena tjejen smita upp för stegen till catwalken... dubbelsuck! Inte så bra eftersom när man går på catwalken vinglar den, eftersom den hänger i vajrar från taket, och eftersom strålkastarna sitter fast på catwalken kommer ljuset att flimmra nere på scenen där dansläraren står. Suck! Freeman, en av oss duktiga elever, klättrar upp för stegen för att kolla om han kan se henne men det eftersom det är stort där uppe så hittar han henne inte. Efter typ tio minuter kommer hon äntligen ner. Undertiden roade vi oss med att försöka byta batterier på kameran som visade sig vara död och så tittade vi på danseleverna. Det var ganska kul eftersom dem verkade öva en koreografi som var så simpelt enkel att till-och-med rullstolsbundna Johanna ;-) kan klara av den. Men det verkade inte som om någon förstod vad dem skulle göra! Skoj var det i alla fall!
Vi blev äntligen av med dem irriterande tjejerna och gick tillbaka till gymmet för att upptäcka hur kul det kan vara att göra ett rörligt shot genom att sätta en kompis med kamera på en vagn och putta denna genom gymnastiksalen (med lärares tillstånd förstås) bland en massa basketspelande elever. Riktigt kul!
Imorgon dock, efter skolan är det inte lika kul... Eller tja... Kul kommer det ju vara men pirrigt. Det är dags för audition till höstpjäsen. Jag minns hur pirrig jag var till castingen vi hade till showen i våras men det här är dessutom på engelska. Det ska bli intressant att se min talang i att engelsk improvisation... Haha! Det kommer säkert vara kul men klart nervöst. Som tur är kommer det bara vara jag och läraren i audiotoriumet. Tänka sig! Lilla jag på den jättescenen som definitvt är lika stor som scenen på Västerås Teater som i sin tur är lika stor som dramatens scen! Men kul kommer det vara! :P

På torsdag har vi dessutom skillstest i volleyball. Vi ska klara fem servar av sju för att få full pott. Jag börjar bli ganska bra på att serva nu men vi får se hur det går.

Det var allt för nu! Bara en massa crap men tydligen är det sånt ni vill ha därborta i kalla regniga Sverige! :P Haha!

P.s. Igår åt vi Frödinge Blåbärspaj inhandlat på IKEA. Smakade super! Den här gången följde jag inte men dit och köpte den, dock :P

Jag är nu hemkommen från min första baseball match. Det var klart sevärt och jag hoppas jag få komma tillbaka snart. Låt oss gå igenom proceduren.

När vi kom på motorvägen körandes mot stadion gick det ganska segt. Det var många som skulle dit och det så vi på parkeringspriserna: $15!!!! Det är mycket med tanke på att det är ungefär vad biljetterma kostar!
Vi parkerar och går med skocken mot stadion, och det är en stor stadion vi pratar om! Den största landytan i närheten består av parkeringshus och parkeringsplatser och överallt står det människor som försöker sälja sistaminuten biljetter. Atriumet som utgör entrén är stooor. Rulltrappor transporterar folk uppåt men vi marscherar rakt på och in i själva hjärtat. Det är som en egen värld! Bortom snabbmatsgatan som löper bakom läktarna skymtar vi planen. Längs alla väggar sitter storbildsskärmar och tittar man uppåt ser man det stora taket som är uppningsbart. Under dagarna öppnar dem det så att gräset får solsken på sig och under matcherna stänger dem det och sätter på luftkonditioneringen så att man inte behöver svettas som en gris. Vi går hela varvet runt innan vi tar hissen upp till den övre läktaren där våra platser finns. Vi hittar vår sektion och kliver ut.



Som sagt... Det är stort. Det är svârtr att tänka sig det där som ett enda "rum".
Spelet flyter på, inte mycket att skriva omdet, egentligen. Det är itne som fotboll eller hockey där det hela tiden händer något. Det är mycket väntan och när en slagman väl ställer sig i position och väntar på bollen verkar det som om hela stadion håller andan. Bollen kastas och på tredje försöket träffar Young bollen och den flyger iväg mot läktaren som syns i bakre ändan av bilden. Han har slagit en homerun och springer sitt segervarv runt planen. Alla i publiken som hejar på Arizonas Diamond Backs jublar och på alla monitorer lyser homerun animationer. Det är mäktigt. Emellanåt startar den typiska hejarmusiken och alla klappar i takt, stämning är på top men stiger ytterligare när den karaktäristiska "KissCam" starta under en av de många pauserna. På den stora monitorn visas flera par som kysser varan så fort kameran faller på dem. Skratt utbryter då kameran faller på två spelare som avslappnat står lutade mot ett stängsel. Motvilligt ger en av spelarna den andre en lätt puss på hakan men det tar inte slut än. Publiken jublar ytterligare då kameran faller på två av kameramännen som chockade ger varandra en blöt kyss! Publiken hejar på och trots luftkonditioneringen är det en vild, het stämning i den gigantiska arenan.
Spelet fortsätter och jag försöker, så gott jag kan, hänga med i reglerna. Dem är mycket invecklade men jag tror mig förstå grunderna. När det hela kommer omkring så är det inte alls så olikt brännboll, bara större och svårare. Amerikanare, ni vet... :P Mot slutet händer mycket på en gång och med anledning. Spelet är mellan Väst divisionens topp 1, Diamond Backs, och Central divisionens topp 1 Chicago Cubs. Många från Chicago sitter på läktarna och jublar till och från. Jag käner mig lite osäker på vem som leder. Poängtavlorna (eller det som jag tror är en poängtavla) kryllar och siffror och förkortningar så jag har kort sagt ingen aning om vem som leder. Det känns som om våra motståndare frå Chicago har övertaget men det visar sig vara fel när alla reser sig upp, jublar, tjuter, applåderar och på den stora skärmen pulserar "Diamond Backs WINNS" med stora kraftfulla bokstäver. Publiken är helvild, jag fattar inget, men poletten trillar snabbt ner. Vi vann! Trots det faktum att jag inte är insatt i spelet dras jag än dock in i den värld amerikanerna kallar Baseball.

Exalterade går vi ut från arenan, vi och 38 500 andra åskådare. Hettan slår oss i ansiktet då vi kommer ut men bilen står inte långt borta. Jag hoppar inte, jag jublar inte, men inom mig är jag eld och lågor. Ibland var det bara fruktansvärt dötrist, å långtråkigt, å tråkigt, å alldeles, alldeles underbart.... Vi sätter oss i bilen, sätter på luftkonditioneringen och kör iväg. Jag ser tillbaka och hoppas på att snart få komma tillbaka för jag ska banne mig förstå dem där reglerna!

Den här veckan var tråkig... eller tja... :P kanske inte. Haha! Fort gick den i alla fall.

Jag har nämnt tidigare att engelskan går bra! Tja... nu har jag beviset. Vi fick våra första omdömen den här veckan och min introduktion som jag är väldigt nöjd med resutlerade i 27 av 30 poäng. Resterande uppgifter som handlat om analysering etc. har varit full pott; 100%! :D Mycket skoj! :P Men det roligaste är att jag några dagar senare gjorde en hemläxa som man kunde få 12 poäng från. Jag fick 15! Tre poäng extra och det är precis det som fattades på introduktionen så man kan säga att jag har fått full pott på allt och alltså har jag nu presterat 100% i Senior Engelska. Jag vågar nästan säga att det förmodligen bara är jag som fått så bra resultat, och jag som är från Sverige... :P
Ekonomi har jag också bra betyg i. Av dem ca 270 poäng vi totalt fått, saknar jag bara två poäng.
Matten är det ända som det inte går lika bra i. Jag har ett B- i matte, tror jag men jag är nöjd. Jag börjar fatta vinken nu med alla termer och uttryck och nu har vi äntligen blivit klara med Kapitel Review och gått vidare till Kapitel 1 där vi faktiskt börjar jobba. ;-)

I tisdags skulle vi ta emot en Italiensk utbytesstudent. Han hade en värdfamilj som skulle ta honom men dem ville inte längre ha honom så min något stressade (men trevliga) områdesrepresentant från STS, Lorie Ray, ringde Lorraine och undrade om hon kunda ta honom. Lorraine, som är på tok för snäll, sa givetvis 'ja'. Så i tisdags skulle vi hämta honom men tyvärr missade han sitt plan i Frankfurt och blev sittandes där i 24 timmar. Vi hämtade hon på flyplatsen dagen efter, då flyget dessutom var två timmar försenat... Jobbig flight. Leopoldo, som han heter, är en typisk italienare, någat jag inte riktigt gillar... Han röker och den ända grönsaken/frukten som han äter/någonsin ätit är potatis. Han äter inget annat i den gröna nyttiga vägen. Pga av detta har Lorraine och jag tagit saken i egna händer (personligen påminner jag honom ständigt om att han inte borde röka). Vi tvingar honom i alla fall att stå ute i hettan när han utövar sitt dödliga behov... Huset luktar dock ändå rök endast av hans andedräkt så jag planerar en sanering så fort han får en värdfamilj och flyttar ut.

I torsdag hade vi vårt första dramaklubb-möte under lunchrasten. Vi gick igenom hur audition för höstpjäsen (som jag ska pröva för) går till och så lekte vi en mycket roligt lek som heter: "Honey if you love me" (älskling om du älskar mig, för er som inte riktigt kan engelska). Det går ut på att alla sitter på varsin stol i en ring och en person står i mitten. Den personen ska gå och sätta sig i valfri persons knä och säga: "Honey do you love me? Laugh if you do" (älskling, älskar du mig? Skratta om du gör det). Nu gäller det för personen som sitter ner att inte skratta och säga: "Honey I love you but I just can't laugh" (älskling jag älskar dig men jag kan bara inte skratta). Om man lyckas med den bravaden så måste personen i mitten gå vidare och pröva med nästa person. Riktigt roligt eftersom vissa verkligen spelar ut sin roll och då är det väldigt svårt att inte skratta! :P Personligen var jag riktigt duktig! :P Haha!

I fredags hade jag en underlig dag. Av någon anledning forsade det komplimanger över mig hela dagen! Jag vet inte om det beror på min rosa skjorta, mina linser eller min utstrålning men det spelar ingen roll! :P Det var flera som gillade min skjorta och det var en tjej under gympan som totalt älskade mitt namn och min accent. XD Jag som tycker svensk accent i engelska är något bland det muppigaste som finns! :P Nåja... Hon tyckte jag var söt också...
Sen var det en tjej på bussen hem som gillade min skjorta. Hon trodde jag var modell! :P Hihi. Jag sa bara nej men hon tyckte jag borde vara det. Nåja! Kul med komplimanger! ;-)

Idag var jag och Leopoldo med Carolyns (hon som jag bodde med medan Lorraine var i Payson) dotter till Arizona Science Center. Det var riktigt kul, då vi bland annat såg en film om havet i 3D-biografen och så besökte vi planetariumet. Mycket intressant!

Imorgon ska jag ägna mig åt läxor och på kvällen ska vi på baseball med Arizonas egna Diamond Backs! Ruskigt spännade. Vi få se om jag förstår reglerna... :P Men de ska nog gå bra!

Tjolahopp!

P.s. Idag hade vi bara 30 grader!!!! :P Svalt och skönt. Under natten var det en riktigt regn storm med blixt och åska. Det var förmodligen de yttre delarna av orkanen Dean som gjorde sitt. Men tack vara regnet så kyldes marken ner och då var det inte så varmt dagen efter. Dessutom var det fortfarande molningt men under dagen sprack det upp och kvickt blev det varmt igen... :P

Eftersom ni tjatar så så kommer här lite bilder (inte på Lorraine tyvärr)


Här är köket :P


Matbordet, sett från köket


Trädgården med jacuzzin


Mitt sovrum... Ignorera överkastet! Gammal bild, nu har jag ett rutigt, blått :P


Matteläxa........


Fler intressanta bilder har jag inte (det har jag visst men jag tänker inte lägga upp dem nu)

Nytt försök. Började skriva ett mycket bra inlägg i förgår men datorn ville inte samarbeta...

Jag har inte skrivit på ett tag men det beror på att det inte har hänt mycket av intresse. Men det finns visst vissa som vill veta allt, till och med vad jag äter till frukost.... Nåja... Om det är vad ni vill läsa så...

Till frukost har jag senaste tiden stoppat i mig två mackor (så mörka som det finns möjlighet till i det här landet) med ost (färdigskivad, alltså väldigt tjocka skivor) och skinka. Till det brukar jag dricka någon form av juice; tranbär, grapefrukt eller apelsin av märket Tropicana och jag dricker även en kanna te av grön art. Jag brukar även stoppa i mig två ägg och ibland även en Yoplait yoghurt.
Det är i princip vad jag äter till frukost. Igår var vi dock till IKEA (igen :P) och köpte bland annat präst ost och en osthyvel så nu kan jag ha vettigt pålägg! ;-)

Andra veckan i skolan har varit intressant och ointressant till och från men låt oss ta en enkel resume.

Mycket hände inte under de första dagarna av veckan. Jag umgicks en del med utbytesstudenten från Italien som är trevlig och det är väldigt skönt att utbyta tankar och liknande med någon i samma sitts. Jag träffade henne i matkön en dag och hon bjöd in mig till bordet där hon och hennes kompisar sitter vilket utvidgade min vänkrets drastiskt. Jag tror att det har att göra med ormhalsbandet jag fick låna av Johanna... Hursomhelst träffade jag där Lucy, som sitter i rullstol, pratar oavbrutet, har svårt att sova för att hon har ont, tar mycket mediciner och som är allmänt crazy! Om det inte är likt Johanna så kom med ett bättre förslag! Jag träffade också två muslimska tjejer varav den ena har jag blivit väldigt bra vän med. Hon bor i USA med sin syster, hennes föräldrar bor i Saudi Arabien och hennes bröder bor i lilla kyliga Sverige! :P Världen är bra liten ibland! XD

Onsdagar och torsdagar har vi "Conference Hour" vilket betyder att vi börjar 40 minuter senare och bara har tre av våra sex lektioner, dubbelt så lång tid. I torsdags hade vi detta i idrott och man kan väl säga att jag var i chocktillstånd efteråt. Jag vet inte med er, men i Sverige brukar ju killar vara väldigt mycket för idrottslektionen och det är i det ämnet som många av dem har MVG i. Tja... Det är lite annorlunda i USA.
Vi började den extra långa lektionen med att gå in i Gymannexet och göra armhävningar. Det var däremot inte många som faktiskt gjorde några... Efter det gick vi till diverserummet i Stora Gymmet och gjorde sit-ups. Det var meingen att vi skulle göra det i två minuter vilket för de flesta killar inte borda vara så jobbigt. De flesta är ändå ganska vältränade men jag tror att det bara var jag som gjorde sit-ups två minuter ut.
Sedan gick vi ut till löparbanorna och sprang ett varv och efter det skulle vi göra pull-ups (att dra sig upp, hängande i en stång). Det skulle ALLA göra! Trots det var det bara jag och tre killar till som gick fram och hängde i stången. Jag var den ända som gjorde några faktiska pull-ups (10 stycken), resten stod och gnällde i värmen. Tjejerna fick hjälp av Coach Hoke så dem var klart mycket bättre än killarna.
Nu hade vi fortfarande mycket tid kvar på lektionen så vi gick in i Gymannexet för att fortsätta med volleyboll, vilket vi sysslat med de senaste lektionerna. Mitt under spelen var det två killar som började skrika åt varandra. Den ena tog av sig sin tröja och var redo att slåss! Tydligen hade någon av dem förolämpat den andre på ett högst barnsligt sätt men Coach Hoke gick emellan och stoppade dem. Det syntes dock i deras blickar att dem var ute efter att skada.
Under lunchen sen satt vi i godan ro och åt. Vi kollade klockan och konstaterade att det är lång tid kvar till nästa lektion men plötsligt reser sig alla upp i matsalen och rusar ut. Ingen av oss fattar riktigt vad som hänt men det visar sig att en fight pågår utanför och genast vaknar vilddjuren till liv i eleverna och dem ser på som om det var en fullständigt laglig gladiator match. Suck....
För att göra en lång historia kort så kan jag konstatera att de amerikanska eleverna är mycket annorlunda emot vad jag är van vid. Det är bara i ett fåtal elever som jag ser en ambition att ta studenten med bra betyg och en skoltid att vara stolt över. Resten är där för att dem är tvingade, för att alla andra är där eller helt enkelt för att det är där man kan se på fighter under lunchrasten.

Samma dag fast under första lektionen hade vi engelska. Vi hade under måndagen intrevjuat en kompis som vi nu skulle presentera. Några presentationer hade det varit under tisdagen men då alla inte han presentera då så fortsatte vi under torsdagen. Jag och min partner var först ut. Det var klart lite pirrigt att presenter något på engelska inför en grupp som har det som modersmål men jag gick upp och gjorde mitt bästa. Vår lärare, Mrs Wytko, sa följande om mig och till resten av klassen:

"Du är bättre på engelska än de flesta här inne som borde ha lärt sig det sen födseln"

Man kan kort säga att jag växte flera mil den dagen och det var något jag tänkte på sen också. När de andra presterade sin partner märktes det att dem inte hade någon form av erfarenhet av att tala inför folk något som för mig känns självklar när man går sista året i High School. De flesta där inne är dessutom äldre än mig!

Engelskan kändes kul och jag tycker vi kan fortsätta på den banan. Vi fick en del betyg den här veckan efter alla test som vi haft. I Earth Science, där jag har den jobbiga läraren, fick jag A på mitt test och B på min inlämningsuppgift. Totalt blev det ett A-. Vi hade sen en lab som också ska gå in i betyget så vi få se vad jag får på den.
I Ekonomi, där jag har den bra läraren, fick jag +34 poäng av 35. Det är ett klart A+! Känns mycket bra. Resterande ämnen har vi inte fått något omdömme i än.

I drama är det mycket kul. Under detta år ska vi producera fem shower och den närmaste är musikalen. Jag minns inte riktigt vad den heter men det handlar om en flicka från Kansas City som bestämmer sig för att bli modern så hon flyttar till New York. I hennes plan ingår också att hon ska gifta sig rik som hon börjar flörta med sin chef och det går ju som det går. Mer minns jag inte men det låter som om det kan bli riktigt kul. Den var på Broadway för några år sen så den borde vara det! Vi ska dessutom producera en såpopera av extravagant sort. Den ska vara baserad på skolans etiska regler, riktigt tråkiga, så det är därför som vi måste göra den extravagant för att det ska bli intressant. Vi ska producera nio episoder varav varje episod ska vara cirka fem till sju minuter långa. Dem ska visas för hela skolan en gång i månaden. I första epsioden ska lilla moi spela huvurollen, pojkvännen till en tjej som börjat umås med tjejer som byter mot klädreglerna och nu börjar hon också göra det. Kommer nog bli riktigt kul. :P

Mycket mer tror jag inte att jag har att berätta men jag har skrivit så mycket så ni är säkert trötta på mig! :P Haha! Eller inte...

Jag hör av mig snart igen (tror jag)!