För här kommer alla känslorna på en och samma gång!
En chock kan man få på många sätt. Man kan vara på väg att somna precis då en spindel bestämmer sig för att ta en promenad över ditt ansikte. Eller så kan du vara i full färd med att byta en glödlampa på toppen av en ranglig pall då någon välter en trave med kastruller. Ja, listan kan göras lång. Men jag tror att den chock jag upplevde i måndags är i särklass.
Vi skulle alltså ut för att segla ner mot Västervik och sedan upp mot Stockholm för att reka Grönan. Trodde vi... Pappa har redan, med hjälp av vänner, tagit ner båten till Oxelösund så vi i resten av famlijen ska precis gå till tåget då telefonen ringer. Jag svarar:
Marcus
Ja hej! Det är STS. Vi har en värdfamilj till dig och USA vill gärna att du kommer den 30 juli.
Kort sagt kan man väl säga att miljoner tankar kretsar kring mina hjärnlober i det korta ögonblicket. Först fattade jag inte riktigt, jag stod bara och gestikulerade som ett fån till mamma att det är STS och dem har en värdfamilj till mig. Hon släpper allt hon håller på med och ingår i ungefär samma chocktillstånd som jag. Kvinnan i telefonen förklarar att eftersom avresedatumet som erbjuds måste godkännas av mig eftersom det lågger så nära inpå. Nära inpå? Det förstod jag inte då. Det var först när jag lade på som jag insåg att det är om exakt en vecka! En sekunden vet jag inget alls (och vi som dessutom nyss klagat över att vi inte kommer hinna tömma brevlådan innan vi åker) och nästa ska jag åka till USA i tio månader. Man kan väl säga att jag var överväldigad. Länge satt vi bara ner och stirrade, skrattade, grät. För här kommer alla känslorna på en och samma gång
STS visste dock inte mycket men jag lyckades klämma ur dem att jag ska till Arizona.
Men nu i skrivande stund vet jag mycket mer! Jag ska till staden Tempe i Arizona och bo med en jättetrevlig äldre dam. Jag ska gå på Marcos de Niza High School som har en väldigt bra drama inriktning. Allt känns fantastiskt.
När vi då stod där med väskorna packade för semester vart man ju ganska avtrubbad. Jag ville stanna hemma för att förbereda så man kan väl säga att hela seglingen vändes upp och ner. Men vi åkte iväg i alla fall men istället för att segla till söndagen (dagen innan avresa) så kom mormor och hämtade mig i Nynäshamn på onsdagen. Så nu är jag ensam hemma till fredag så att jag i lugn och ro kan fundera över vad som ska packas. Det är också väldigt många att säga hejdå till innan jag åker.
Så tills vidare säger jag America, here I come!
(Jag åker på måndag 10:40)
En byråkratisk saga - US and A
CIrka en månad tidigare trillade ett tjockt kuvär ner i brevlådan. Tjoho tänkte jag! Nu får jag min placering. Haha, jovisst... ;-) Det var en tjock bunt med formulär, blanketter och instruktioner inför den stundande visum-ansökan som skulle göras. Inte nog med det (högen var ju hög som Kebnekaise) men man måste dessutom besöka den Amerikanska Ambassaden i Stockholm för att delta i en intervju. Detta är bestämmt sedan händelserna 9/11. Förståeligt visserligen men om jag visste då vad jag visste idag så hade jag nog inte bara ryckt på axlarna.
Nåja, tungt satte jag mig ner och började fylla i formulären efter de noggranna instruktioner jag fått. I sammanfattning var det att antal olika formulär som skulle fyllas med diverse personuppgifter (typ samma uppgifter på alla lapparna. En fårga var särkilt underhållande (säger en del om den paranoia som kretsar i USA).
Planerar ni att under er vistelse utföra någon handling som på något sätt är olaglig och som kan vara kopplad till ett terror nätverk? Ja/Nej
Tja... Exakt så stog det kanske inte men ni hajar poängen! Men vad svarar man på det?
Självklart! Jag funderar lite på att placera några landminor kring Washington Monument och sedan gömma mig i buskarna för att se hur många som sprängs i luften...
Jovisst! Dom skulle må då va? Hur som helst fyllde jag lydigt i alla uppgifterna sanningsenligt, inte så enkelt dock. Men jag tröttnade snabbt på ovanstående och lade undan det för att göra klart det lagom till den redan bokade intervjun. Klockan 10:00 den 12 Juli.
Helgen innan det bestämda datumet plockar jag fram blanketterna och läser återigen igenom instruktionerna. Ett foto skall medtagas fastklistrat på ditt BlaBla-156 formulär. No problems! Jag tar ett skolfoto, örat syns så det borde funka. Nej du! Fotografiet skall var exakt 50x50 millimeter, det ska ha vit bakrund och vara taget i vy rakt framifrån. Suck... Nåja, ska ändå ner på stan och fixa nytt bankkort. Så efter det drar vi förbi Eggeborns/Expert och tar ett sådant här speciall foto som visar sig vara ett standard amerikanskt passfoto.
Med fotot i högsta högg, ett peronbevis nyligen hämtat ifrån Skatteskrapan och ett kuvert frankerat med porto värt 61 sek marscherar jag hem och placerar allt tjusigt i den rosa plastmapp som tidigare använts till närvarolistor (dem jag fick av dig, Linda. Tack för det! :-P). Nu måste väl allt vara klart? Ja! Äntligen! Bara att luta sig tillbaka och lata sig ända fram till torsdagen.
Dagen D gryr! Klockan piper på 06:00 och effektivt kliver mamma och jag upp, äter frukost och beger oss mot stationen. Vi hinner precis med tåget...
Vi ankommer Stockholm halv nio, gott om tid alltså till min bokade tid. Ingen brådska trots att det uttryckligen stod att tiden kommer att avbokas om man kommer för sent. Men vi känner att vi har gott om tid så vi går ifrån Centralen till ambassad-kvarteren bakom SVT-huset. Vi promenerar på och ser de ståtliga och pampiga husen som skyr ambassaderna men än så länge ser vi inte den amerikanska. Men snart så... Runt nästa krök ser jag den amerikanska flaggan sloka på en flagstång. Bakom ligger ambassaden... Inte riktigt som de andra husen...
Punkt 1!
Huset är stort och ser ut som någon form av anläggning för att hålla psykiskt sjuka mördare på säkert avstånd från allmänheten (fönstren ser ut att vara speglade dessutom)
Punkt 2!
Kring området ambassaden ligger på står ett högt staket av getong och stål. Ser inte så inbjudande ut. Dessutom är trottoaren avspärrad på grund av "vägarbete".
Punkt 3!
Entrén genom staketet är i form av en säkerhetskur samt en tjock (minst en decimeter) stålgrind med två massiva stophinder framför som sticker upp ur gatan, vacker dekorerade med gula och svarta diagonala ränder... Suck!
Nu har vi alltså kommit så pass nära ambassaden så man ser denna säkerhetskur väl synligt. Ingen överraskning i och för sig då det stod i informationen att ingen form av elektronisk utrustning får medtagas då man kommer passera genom en metalldetektor av typen flygplatskontroll. Därför låste vi in mobiltelefoner, mp3 och liknande i ett skåp på Centralen (30 kronor!) Hur som helst är det nu vi lägger märke till punkt fyra...
Punkt 4!
Från säkerhetskuren och längs trottoaren löper en mycket lång kö! De flesta varkar vara ungdomar som ska till USA på ett High School-år, precis som jag.
Jag kan inte hålla mig för skratt så hela vägen upp längs gatan mot änden av kön kroknar jag av skratt! Det biffiga vakterna glor bistert. Det är nu den tråkiga biten kommer så vi snabbspolar lite. När vi kommer fram till ambassaden är klockan ungefär halv tio, gott om tisd kvar alltså! Haha! Trodde vi... Vi fick stå i den där kön, i regnet, i TVÅ timmar! Hemma var det dessutom soligt så vi hade ganska lätta kläder på oss och man kan väl säga att jag frös ganska mycket. Tillslut var det i alla fall min tur. En vakt öppnade dörren, såg mot början på kön (där jag stod) och pekade på mig med ett kraftigt finger. Kvickt rusade jag fram med min rosa mapp i högsta hugg. En vakt hade redan, medan vi stod i kön, kollat igenom mina papper och godkänt det så jag kunde snabbt få komma in i säkerhetskuren. Det tog mitt pass och eftersom jag inte hade någon elektronsik utrustning, inget i fickorna och inget skärp så kändes det ganska löjligt att placera min mapp med A4-ark i plastlådan som rullade igenom röntgen maskinen. Själv fick jag passera metalldetektorn utan förhinder. Jag kunde nu gå ut på amerikanskt terrotorium och rusa upp i regnet med huvudbyggnaden. Trodde jag! Jag fick inte ens komma in i den byggnaden utan i en liten låda bredvid. Kul, jätte kul. Därinne var det en kort kö fram till Lucka X där en barsk kvinna såg igenom att alla formulär och kvitton var på plats. Hon skickade ut dem hon inte behövde, tog en gummisnodd som hon drog över alla papper och lade dett åt sidan. Jag fick snällt sätta mig i väntrummet, som förövrigt liknade någonting landstinget skulle kunna komma på. Klockan var nu cirka halv tolv. Min bokade tid var mycket överskriden men dem försökrade om att ingen kommer missa sin tid. Det är vi som bokar tiden men det är dem som bestämmer när tiden sker...
Äntligen! Min tur! Efter tre timmars väntan kanstrar det i högtalaren och på staplande svenska med kraftig amerikansk bytning: Marcus Gustafsson, var vänlig kom till lucka E. Jag skuttar upp från min stol och går fram genom väntrummet till lucka E. En man ser trött på mig och håller mitt pass i sin hand. Han börjar ställa frågorna på engelska.
Where are you going to study in the United States of America?
I don't know yet...
But which part of the country? West coast? East coast?
West coast.
Have you ever visited the United States of America before?
No...
Please give me your fingerprints.
Han säger inget mer utan pekar bara på den lilla maskinen som står till höger om mig. Jag gör som jag blir tillsagd och får sedan gå. Jag är nu tillåten att lämna ambassaden ås jag och en annan tjej som ska till USA går tillsammans ut från området. Våra föräldrar fick inte lov att folja med in så de hade satt sig på kafét inne i SR-huset som låg precis bredvid. Vi går dit och möter upp med dem.
Sammanfattat köade vi i tre timmar för en intervju som tog två minuter, MAX!
Jag lärde mig i alla fall en sak, allt om Barcelonas gator från pattskärmen i väntrummet!
