Majali

En chock kan man få på många sätt. Man kan vara på väg att somna precis då en spindel bestämmer sig för att ta en promenad över ditt ansikte. Eller så kan du vara i full färd med att byta en glödlampa på toppen av en ranglig pall då någon välter en trave med kastruller. Ja, listan kan göras lång. Men jag tror att den chock jag upplevde i måndags är i särklass.
    Vi skulle alltså ut för att segla ner mot Västervik och sedan upp mot Stockholm för att reka Grönan. Trodde vi... Pappa har redan, med hjälp av vänner, tagit ner båten till Oxelösund så vi i resten av famlijen ska precis gå till tåget då telefonen ringer. Jag svarar:

Marcus

Ja hej! Det är STS. Vi har en värdfamilj till dig och USA vill gärna att du kommer den 30 juli.

Kort sagt kan man väl säga att miljoner tankar kretsar kring mina hjärnlober i det korta ögonblicket. Först fattade jag inte riktigt, jag stod bara och gestikulerade som ett fån till mamma att det är STS och dem har en värdfamilj till mig. Hon släpper allt hon håller på med och ingår i ungefär samma chocktillstånd som jag. Kvinnan i telefonen förklarar att eftersom avresedatumet som erbjuds måste godkännas av mig eftersom det lågger så nära inpå. Nära inpå? Det förstod jag inte då. Det var först när jag lade på som jag insåg att det är om exakt en vecka! En sekunden vet jag inget alls (och vi som dessutom nyss klagat över att vi inte kommer hinna tömma brevlådan innan vi åker) och nästa ska jag åka till USA i tio månader. Man kan väl säga att jag var överväldigad. Länge satt vi bara ner och stirrade, skrattade, grät. För här kommer alla känslorna på en och samma gång

STS visste dock inte mycket men jag lyckades klämma ur dem att jag ska till Arizona.

Men nu i skrivande stund vet jag mycket mer! Jag ska till staden Tempe i Arizona och bo med en jättetrevlig äldre dam. Jag ska gå på Marcos de Niza High School som har en väldigt bra drama inriktning. Allt känns fantastiskt.

När vi då stod där med väskorna packade för semester vart man ju ganska avtrubbad. Jag ville stanna hemma för att förbereda så man kan väl säga att hela seglingen vändes upp och ner. Men vi åkte iväg i alla fall men istället för att segla till söndagen (dagen innan avresa) så kom mormor och hämtade mig i Nynäshamn på onsdagen. Så nu är jag ensam hemma till fredag så att jag i lugn och ro kan fundera över vad som ska packas. Det är också väldigt många att säga hejdå till innan jag åker.

Så tills vidare säger jag America, here I come!

(Jag åker på måndag 10:40)