Majali

Idag är det lördag och om sex timmar är vi i full gång med uppvärmningen för den sista föreställningen av årets musikal, Thoroughly Modern Millie. Det har varit en lång, händelserik, och rolig resa. Det började med första mötet med koreografen förra året i december. Vi lärde oss de grundläggande dansstegen som skulle behövas för auditions och vi hade otroligt roligt. Sista dagen innan jullovet samlades alla som var intresserade i körsalen och sjung igenom alla audition låtarna. Vi hade lov och övade på vad helst vi var intresserade av att spela upp för. Första dagen av skolan igen, träffa vännerna. Inte för mig däremot, eftersom jag satt på flyget påväg från Salt Lake City. Kommer hem igen och sen börjar auditions. En hektisk och nervös vecka med mycket väntan. Sjunga upp, spela upp, lära sig koreografier. Stötta vänner och framförallt stötta sig själv. Fredag kommer och alla samlas utanför auditoriumet i väntan på svar om vem som kommer in och vem som får nöja sig med att bara se på. För vissa är det besvikelse men för 32 stycken är det fullkommlig lycka, mig själv inräknad.
En kort helg och sen är vi i full gång. Vi läser igenom manuset, skriver kontrakt, och lär oss den första dansen. Repetitionerna fortgår och nästan varje dag lär vi oss en ny dans, eller övar på redan inlärda. Hård träning, lite tid över. De sista veckorna närmar sig. Första repetitionen med orkestern. Vi introducerar ljus och ljus. Byggandet av scenen. Allt arbetande med kostymerna. Jag lär mig att sy upp byxor.
Första publiken. Storm succe. Nervositeten. Lycken och energin man får. Hela skolan pratar om det.
Sista lördags repetitionen. Första gången med kostymer på. Första fulla föreställningen med publik. Samling tidigt på morgonen. På med kostymerna, på med sminket. Uppvärmning och ridå.
General repetitionen. Showen byter ägare. Nu är det inte längre regissören som har kontroll, nu är det bara vi på scenen, de i orkestern, teknikerna, dirigenten. Bara vi som kan påverka hur det ser ut.

Premiären. Komma hem från skolan, slappna av lite. Skriver i bloggen. Duscha, fixa håret. Samling 17:15. På med kostymerna, sminket. Uppvärmning. Hejaramsor i korridoren innan vi går in i auditoriumet där publiken redan väntar. Premiären är den första föreställningen och ingen vet riktigt vad som ska förväntas. Men vi måste vara på topp. Det är publiken som betalar mest, $10. Ridå! Allt är underbart och energin flödar. Första akten flyter på perfekt. Paus. En stund att slappna av. Hitta ett lugnt hörn och reflektera över hur det hitills gått. Humöret är på topp. Andra aktens ridå. Publiken jublar. Final nummret. Applåder. Vi går ut i lobbyn efter att det är över och leendet är som fastklistrat. Alla är förstummade, total succe. Många tycker att det är en av Marcos de Nizas bästa musikaler någonsin. Publiken åker hem, vi går backstage och firar med fler hejaramsor (vi har många). Byta om, tvätta bort sminket med Neutrogena Deep Clean. :P Åka hem, sova.

Ny dag. Den andra föreställningen. Men inte bara det utan också den första torsdagen. Dagen då man måste försäkra sig att man håller samma standrad som på premiären. Every night is opening night. Nu kommer de som betalar lite minder, $8. Ryktet har spridigt sig från premiär publiken om vilken bara föreställning det är och publiken har nu stora förväntningar. Lite extra nervöst. Under uppvärmningen har vi en stunds tystnad och reflekterar över vad den här resan har varit. Beskrivningar som underbart, vackert, galet, och hysteriskt kommer upp. Vi är många som arbetar med det och alla har sin egen historia, men allihop tillhör samma familj. I två månader har vi jobbat ihop, nära. Nästan varje dag. Vi står på scenen i väntan på ridån. Vi springer runt, tyst, och kramar varandra och önskar alla lycka till. Ridå. Det går minst lika bra som premiären om inte bättre. Jag spikar min scen där jag spelar full och hittar karaktären perfekt. Stående ovationer. Publik skrattar, applåderar. De älskar det. Publiken fyller upp nästan hela auditoriumet. Vi fyller upp resten, och mer där till. Många från skolan är närvarande och dagen efter är man känd för mer än att vara svensk. Allt känns fantastiskt och efter showen åker alla skådisar, några från orkestern och en del föräldrar till Denny's (en mycket ameriskansk resturang kedja). Det är tradition att skådisarna åker dit varje torsdag efter en föreställning. Det gjorde vi efter Class Action också. Ingen ringde i förväg och varnade resturangen att 40 glada ungdomar kommer så vi fick vänta länga på att få våra beställningar. Kom inte hem fören efter midnatt men vi hade otroligt roligt. Vi firade som tusan. Alla var nöjda.

Fredag är en av de viktigaste dagarna. Den tredje föreställningen är också känd som Big Ticket Friday. Dagen då par går ut på dejt, slutet på veckan som är viktig för alla. Dagen då två tidigare föreställningar har fått stående ovationer och det har nämnts i tidningen. Alla vet hur bra föreställningen är. Under uppvärmningen pratar Mrs Hahs mycket om Big Ticket Friday och om hur viktig den dagen är och om hur bra den här musikalen är. Vi har givit så mycket tidigare dager men Big Ticket Friday kräver nästan 10% mer. Viktigt att veta om Big Ticket Friday är att det är kvällen då flest kommer, statstiskt sett. Det höjer nervositeten lite ytterligera men när man står redo på scenen och hör publiken på andra sidan ridån, musiken börjar, Millie gör entre och ridån tillslut går upp, så rinner allt annat av och det enda som spelar någon roll är det som händer just då. En fantastisk känsla och vi gav verkligen allt, eller åtminstone 10% extra. ^^ Publiken var sjövild och skrattade hysteriskt flera gånger. Det är definitivt en omtyckt föreställning och vi som är del av den älskar varje sekund som vi arbetar med det. På kvällen var vi i extas. Efter ridån gick ner rusade vi ut i lobbyn och den kvällen kom Lorraine, Leo, Lorraines vän, vår pastor från kyrkan och hans fru samt ett annat par från kyrkan. Vi fick så mycket ovationer och men helt enkelt kan inget annat än att le. Le stort och stolt! För det som händer i live teater är på riktigt. Allt som händer är på riktigt och det finns inget som heter auto pilot när det gäller teater. Det finns alltid något som kan gå fel och det är skrämmande samtidigt som det är beroendeframkallande. Det är "drogen" som alla skådespelare går på.
Efter sminket var borttaget åkte vi till The Native NewYorker. Samma ställe vi åkte till på fredagskvällen efter Class Action. Det roliga med det är att The Native NewYorker är en resturang som dels har med New York att göra - Thoroughly Modern Millie utspelas i New York - och resturangen ligger på broadway street - Thoroughly Modern Millie är en Broadway musikal. Är det ödet eller vad! XD Vi hade chicken wings, kladdigt och gott! Och alla var super glada. Det går helt enkelt inte att vara något annat än glad.

Under resans gång har många överraskningar dykt upp. En av dessa är Brianna som spelar Mrs. Meers - den ondskefulla affärskvinnan som låtsas vara en kinsesisk hotellägera som kidnappar föräldralösa unga damer och säljer dem till slaveria i Kina. Hon har gjort ett sånt underbart jobb och allt hon gör på scenen är helt enkelt fantastiskt. Det är en rolig karaktär och hon hr gett ett otroligt djup till den. Brianna är troligt go och rar så det är rent otroligt vilken bar ondskefull kines hon kan spela. Varje gång jag ser henne så bara måste jag gå fram och krama henne och visa hur mycket jag uppskattar att jobba med henne. Hon är fullständigt fantastisk!
En annan rolig överraskning är Mrs. Meers lakejer, två kinesiska bröder som jobbar för henne så att de kan betala för deras gammla mamma att komma över från Hong Kong till USA. Första gånge de gick upp på scenen för att prata kinesiska så var det helt enkelt underbart. Genom hela showen pratar dem på kantones och sjunger i mandarin och de gör ett fabulöst jobb! Deras karaktärer och realistiska och ganska allvarliga men publiken fullkomligt älskar dem. Det är meningen att allt dem säger ska översättas på en skärm ovanför scenen men pga av tekniska problem så fick vi inte det att fungera, vilket jag tror är bättre. Då hamnar verkligen publiken i deras sits att inte förstå vad någon säger och publiken älskar det. Varje gång de går upp på scenen börjar publiken skratta och de skrattar än mer när de bryter ut i sång och börjar dansa på ett stelt kinesiskt sätt. Otroligt roligt och ett otroligt bra jobb. De som spelar dem är Dylan Holycross och Kenny Martin. Bra jobb!
Självklart måste jag hedra Sarah Cassidy också som spelar vår älskade Millie Dillmount. Hon medverkar i 17 sång- och dansnummer och är med i stort sett alla scener förutom de som Mrs. Meers smider planer i. Att vara på scenen så länge kräver en hel del uthållighet och Sarah har verkligen vissat att hon kan det. Hon är på topp hela tiden och är alltid redo. Dessutom har hon ett flertal snabba klädbyten och det verkar som att hon egentligen aldrig sitter ner under den två och helv timme som föreställningen håller på. Otroligt bra jobb!
Sist hedrar jag alla som dansar och sjunger i bakgrunden. Det inkulderar mig själv men en individ spelar ingen större roll. Det är hur individen arbetar tillsammans med gruppen och jag tycker verkligen att vi har gjort en underbart jobb och givit liv till Millies New York. Thoroughly Modern Millie är en fantastisk show, med underbar musik och en mycket bra tolkning av vår otroliga regissör Mrs. Sarah Hahs.

Det har tagit en stund att skriva det här ocjh snart är det dags att börja förbereda mig för att åka till den sista föreställningen. Ikväll kommer vara laddat till 100%, både i energi och i känslor. Den sista publiken är väl medveten om vilken succe föreställningen har gjort och folk tror att den sista föreställningen alltid är bäst. Vårt jobb är att möta publikens förväntningar och lite till så därför måste vi ge allt och lite till ikväll. Vi måste ge Thoroughly Modern Millie ett värdigt avsked. Efter showen kommer det vara svårt att lämna allting som varit vårt liv de senaste månaderna. Vi har jobbat hårt och vi har svettats. Resultatet är värt allt det. Jag tror att det har visats sig att var bättre än vad någon vågade hoppas på! Efter föreställningen ska vi fira på än så länge hemlig ort. Men vi ska inte bara fira, vi ska luta oss tillbaka, klappa varandra på axeln och säga: "Bra jobbat!"