CLASS ACTION
Nu tänker jag banne mig vara så busig att jag struntar i att skriva om allt som hände innan höstlovs inlägget. Det var en del, homecoming, halloween, drama. Jag känner bara att det blir för mycket och jag drar mig bara för att skriva om det. Jag försäkrar er att jag hade roligt och att många av de fördomar vi har om amerikaner har gått i uppfyllelse.
Här är då jag, för er som inte minns mig. OBServera! Jag blir inte brun... gruff, mutter........
Jag tänker istället inrikta mig på den senaste veckan då vi hade de fyra föreställningarna för Class Action, våran skolpjäs. Förberedelserna var långa och vi arbetade i totalt tio veckor med spektaklet.
Första måndagen efter att vi kom tillbaka från Idaho och Vegas så hade vi första repetitionen i Auditoriumet (stora scenen). Tidigare hade vi mest bara suttit i Mrs Hahs kontor och pratat om karaktärerna och förbättrat våra tolkningar teoretiskt. Nu var det dags att sätta ihop det med movements på scenen. Min karaktär hade inte tokmånga repliker men ett mer avancerat rörelsemönster. Jag ska först halt in som värsta Quasimodo, sedan ta mig ut snabbt samtidigt som jag skulle komma ut igen som "The Perfect Guy". Sedan skulle jag twista mellan brittisk gentleman och amerikansk bondgårds-hunk. :P Roligt som attans var det + att jag spikade den amerikanska brytningen! Tjoflöjt! Roligast hade vi efter själva repetitionen då vi mest bara fjantade runt (se bilder ovan). Första bilden visar alla skådisar i vår repetitionsgrupp som glömde replik eller bröt karaktär på scenen. Bara jag och min motspelerska hade varit duktiga så vi slapp straffet - situps! :P Kul att ta bilder på i alla fall. Andra bilden är av underbara Allison som demonstrar sina sångtalanger. XD Vilka minnen! :P Sedan har vi på tredje bilden från vänster; Allison, Morgen, Vanessa och Sarah. Nästa bild är av mig och Morgen som försöker oss på lite actionbilder. Gick inte så bra... Eller, tja... Vi var bra men fotografen var värdelös. Kunde inte tajma för en nickel.
Sedan var det de två sista veckorna. En vecka innan började de tekniska repetitionerna, som endast skapades för att vi mer skulle uppskatta vanliga repetitioner (enligt Mrs Hahs (som för övrigt tituleras The Hahs)). Det är då som vi sakta släpar oss igenom hela manuset och justerar belysning, ljud och visuella effekter. Resultat blir fantastiskt men med tanke på att vi har tre sådana repetitioner så kändes det ju lite segt. Men sen började alla Dress Reheasals, då vi använder kostymerna och make-up. Tjosan! Sånt är skoj det. Det är då man vet vad man jobbar för. Jag, Sarah och Ashley blev bara bättre och bättre på vår scen och var taggade till tusen för permiären, som var nu i onsdags. Och så var vi framme vid premiären. 5.30 var jag på plats och genast hade vi röstuppvärmning. Sedan var det bara att slänga sig på kostymen och make-upen för att vara redo för strålkastarna.
Francesca, Sarah, Shadmo (Collin), och Omaree.
Ashley, Scenen, Jag och Lauren, och Vanessa.
Det hela spektakelt var så extremt roligt att uppleva och vi hade alla så roligt. Efter varje uppträdande åkte vi ut och åt på olika ställen. Första natten åkte vi till Denny's som verkligen är den typiska amerikanska syltan men dem har rätt okej mat och bra service. Andra natten drog vi alla till The Natvie NewYorker som är ett barbeque ställe med himmelska kycklingvingar. XD
Cast and Crew på Native NewYorker fredag kväll. Precis till höger om "Save the Drama for your Mama"
sitter Mrs Hahs, vår regissör och dramalärare.
Sista kvällen var lite sorglig. Vi hade ju haft så kul men samtidigt skulle det bli ganska skönt att kunna sova in lita grann och att kunna gå hem direkt efter skolan. :P
Carla, jag och Anthony (med make-up), och när scenen tas ner (snyft).
Ett riktigt äventyr var det och nu ser vi alla fram emot musikalen som man kan provspela för så fort skolan startar igen i Januari.
Alla medlemmar av Quatro. Jag är The International Member of Quatro. :P Quatro himself är nummer tre
på översta raden från höger; Willam den fjärde. Den fullvuxna grabben bredvid mig är Mrs Hahs make ;)
Men bara för att showen var slut så var ju inte vi trötta för det. Nej då, vi drog hem till en av skådisarna och hade våran efterfest. Lyckad fest och alla hade definitivt en underbar tid. Som sagt, vi längtar till musikalen.
Sarah och Vanessa, Mrs Hahs fick en sköldpadda av skådespelarna och Allison (till vänster) gick på
om att Mrs Hahs är gravid XD, jag med kompisar (ja, jag har fortfarande make-up).
Här är då jag, för er som inte minns mig. OBServera! Jag blir inte brun... gruff, mutter........
Jag tänker istället inrikta mig på den senaste veckan då vi hade de fyra föreställningarna för Class Action, våran skolpjäs. Förberedelserna var långa och vi arbetade i totalt tio veckor med spektaklet.
Första måndagen efter att vi kom tillbaka från Idaho och Vegas så hade vi första repetitionen i Auditoriumet (stora scenen). Tidigare hade vi mest bara suttit i Mrs Hahs kontor och pratat om karaktärerna och förbättrat våra tolkningar teoretiskt. Nu var det dags att sätta ihop det med movements på scenen. Min karaktär hade inte tokmånga repliker men ett mer avancerat rörelsemönster. Jag ska först halt in som värsta Quasimodo, sedan ta mig ut snabbt samtidigt som jag skulle komma ut igen som "The Perfect Guy". Sedan skulle jag twista mellan brittisk gentleman och amerikansk bondgårds-hunk. :P Roligt som attans var det + att jag spikade den amerikanska brytningen! Tjoflöjt! Roligast hade vi efter själva repetitionen då vi mest bara fjantade runt (se bilder ovan). Första bilden visar alla skådisar i vår repetitionsgrupp som glömde replik eller bröt karaktär på scenen. Bara jag och min motspelerska hade varit duktiga så vi slapp straffet - situps! :P Kul att ta bilder på i alla fall. Andra bilden är av underbara Allison som demonstrar sina sångtalanger. XD Vilka minnen! :P Sedan har vi på tredje bilden från vänster; Allison, Morgen, Vanessa och Sarah. Nästa bild är av mig och Morgen som försöker oss på lite actionbilder. Gick inte så bra... Eller, tja... Vi var bra men fotografen var värdelös. Kunde inte tajma för en nickel.
Sedan var det de två sista veckorna. En vecka innan började de tekniska repetitionerna, som endast skapades för att vi mer skulle uppskatta vanliga repetitioner (enligt Mrs Hahs (som för övrigt tituleras The Hahs)). Det är då som vi sakta släpar oss igenom hela manuset och justerar belysning, ljud och visuella effekter. Resultat blir fantastiskt men med tanke på att vi har tre sådana repetitioner så kändes det ju lite segt. Men sen började alla Dress Reheasals, då vi använder kostymerna och make-up. Tjosan! Sånt är skoj det. Det är då man vet vad man jobbar för. Jag, Sarah och Ashley blev bara bättre och bättre på vår scen och var taggade till tusen för permiären, som var nu i onsdags. Och så var vi framme vid premiären. 5.30 var jag på plats och genast hade vi röstuppvärmning. Sedan var det bara att slänga sig på kostymen och make-upen för att vara redo för strålkastarna.
Francesca, Sarah, Shadmo (Collin), och Omaree.
Ashley, Scenen, Jag och Lauren, och Vanessa.
Det hela spektakelt var så extremt roligt att uppleva och vi hade alla så roligt. Efter varje uppträdande åkte vi ut och åt på olika ställen. Första natten åkte vi till Denny's som verkligen är den typiska amerikanska syltan men dem har rätt okej mat och bra service. Andra natten drog vi alla till The Natvie NewYorker som är ett barbeque ställe med himmelska kycklingvingar. XD
Cast and Crew på Native NewYorker fredag kväll. Precis till höger om "Save the Drama for your Mama"
sitter Mrs Hahs, vår regissör och dramalärare.
Sista kvällen var lite sorglig. Vi hade ju haft så kul men samtidigt skulle det bli ganska skönt att kunna sova in lita grann och att kunna gå hem direkt efter skolan. :P
Carla, jag och Anthony (med make-up), och när scenen tas ner (snyft).
Ett riktigt äventyr var det och nu ser vi alla fram emot musikalen som man kan provspela för så fort skolan startar igen i Januari.
Alla medlemmar av Quatro. Jag är The International Member of Quatro. :P Quatro himself är nummer tre
på översta raden från höger; Willam den fjärde. Den fullvuxna grabben bredvid mig är Mrs Hahs make ;)
Men bara för att showen var slut så var ju inte vi trötta för det. Nej då, vi drog hem till en av skådisarna och hade våran efterfest. Lyckad fest och alla hade definitivt en underbar tid. Som sagt, vi längtar till musikalen.
Sarah och Vanessa, Mrs Hahs fick en sköldpadda av skådespelarna och Allison (till vänster) gick på
om att Mrs Hahs är gravid XD, jag med kompisar (ja, jag har fortfarande make-up).
Och.... RIDÅ!
Jag hoppas ni gillade mitt inlägg om höstlovet. Det tog tid och var jobbigt att skriva så bäst för er att ni tyckte om det. En hel del har hänt de senaste, snart fyra, veckorna som jag varit inaktiv. Just för att det hänt så mycket så har jag varit trött och haft lite tid att skriva, men jag försäkrar er att jag haft kul. Repetitionerna tog väldig fart och sedan förra veckan har vi haft repetition varje dag.
Jag har också varit och dansat på Homecoming Dance i skolan. Riktigt kul och veckan efter det hade vi STS Halloween party. En hel del partyn alltså. Förra helgen sov jag in efter alla sena repetitioner och struntade i kyrkan så att jag kunde skriva i bloggen till er. Jag går bara igenom allt på ytan nu och ni ska få mer ingående genomgång senare. Det jag ville fokusera på nu är det som hände igår!
Vi hade premiär för pjäsen vi repeterat för så länge. Fantastiskt roligt att komma upp på scenen och allt kändes så bra! Nervositet var knappast att tala om, faktiskt. Alla var glada och de flesta gjorde mycket bra ifrån sig. Nu har vi tre föreställningar till och det ska bli enormt kul. Framförallt är det här en väldigt bra erfarenhet eftersom det förbättrar min engelska väldigt mycket, och jag känner att jag pratar så mycket bättre än när jag kom hit. Jag har läst igenom brevet om mig själv några gånger och jag har hittat grammatik- och stavfel som jag aldrig skulle göra nu. Känns kul att veta. Kom ihåg att tänka på ända till lördag och önska mig lycka till med showen. Mer än så tänkte jag faktiskt inte skriva nu. Mer skall komma när jag har tid.
Jag har också varit och dansat på Homecoming Dance i skolan. Riktigt kul och veckan efter det hade vi STS Halloween party. En hel del partyn alltså. Förra helgen sov jag in efter alla sena repetitioner och struntade i kyrkan så att jag kunde skriva i bloggen till er. Jag går bara igenom allt på ytan nu och ni ska få mer ingående genomgång senare. Det jag ville fokusera på nu är det som hände igår!
Vi hade premiär för pjäsen vi repeterat för så länge. Fantastiskt roligt att komma upp på scenen och allt kändes så bra! Nervositet var knappast att tala om, faktiskt. Alla var glada och de flesta gjorde mycket bra ifrån sig. Nu har vi tre föreställningar till och det ska bli enormt kul. Framförallt är det här en väldigt bra erfarenhet eftersom det förbättrar min engelska väldigt mycket, och jag känner att jag pratar så mycket bättre än när jag kom hit. Jag har läst igenom brevet om mig själv några gånger och jag har hittat grammatik- och stavfel som jag aldrig skulle göra nu. Känns kul att veta. Kom ihåg att tänka på ända till lördag och önska mig lycka till med showen. Mer än så tänkte jag faktiskt inte skriva nu. Mer skall komma när jag har tid.
Fall Break - Del 2
(scrolla ner och läs Del 1 först)
Las Vegas - The Strip
Äntligen kom vi till dagen då vi anlände till Las Vegas. Först hade vi några timmar i bilen samt en lång stund på motorvägen i själva Las Vegas innan vi kom till de delarna som Las Vegas är känt för. Mest hela tiden då vi åkte ner för Las Vegas Boulevard, mer känt som The Strip, gapade jag i förtjusning. Det som är så speciellt med Vegas är att det mesta är äkta. I många nöjesparker, så som Disneyland, finns det iblands kopior av landmärken men vanligtvis är de bara kulisser. I Las Vegas svämmer staden över av kopior så som Eiffel Tornet och Frihetsgudinnan. Skillnaden är att allt är äkta, bara mindre i skala. Las Vegas är verkligen en fantastisk plats.
Det första kasinot vi såg på The Strip var Stratosphere som reser sig högt över allt annat i Las Vegas. I toppen av det höga tornet finns det resturanger och en hel nöjespark. Speciellt för parken är såklart att den ligger högt upp i skyn. I vissa av attraktionerna hänger man utanför tornet med inget annat än luft mellan dig och marken, som befinnar sig långt ner. Deras berg-och-dalbana är den högsta i världen och på tipp toppen av tornet står en Fritt Fall. En helt klart speciell nöjespark.
Det första hotellet vi såg var egentligen Golden Nugget. Det ligger dock inte på The Strip utan på Freemont Street som var den tidigare The Strip. Golden Nugget är en av de äldre kasinona och det är också på Freemont Street som den berömda cowboyen står på och hälsar alla välkomna till Las Vegas.
Min personliga favorit är Wynn. Steve Wynn är byggherre över detta magnifika hotell som är ett av dem nyare längs The Strip. Det är också han som byggt många av de mer berömda kasinona så som The Mirage och The Bellagio. Hans baby är just nu Wynn där han också bor tillsammans med sin fru i väntan på att deras hus/herrgård sak bli färdigbyggt. Wynn är präglat av exklusiv lyx och har belönats med flera priser. Deras resturang Alex var bland annat belönad med Five Diamond Award som är ett av de mest prestigefyllda prisen i hotellvärlden.
Ett av dem stora temahotellen är Treasure Island som är inspirerat av boken med samma namn (Skattkammarön). På bilden ses fronten av hotellet med dess dödskalla i berget.
The Mirage är ett annat av Steve Wynns kasinon och det var också ett av de första megakasinon som nu finns över hela kasinokvarteret i Las Vegas. Hotellet skrev historia med den enorma lyxen och servicen och framförallt prislappen på bygget.
Som ni nu sett är det ganska självklart var The Strip går. Ganska stora hotell märker gränsen. Svårt att förstå hur två små flickor kunde tappa bort The Strip. En kompis och dennes kära mor gjorde just detta och jag vete tusan hur det gick till. Dels är The Strip proppfull med folk som visar vägen och eftersom Las Vegas Boulevard är mycket bred är det svårt att missta någon annan gata för denna Boulevard.
Ett annat stort hotell är New York New York som helt klart är ett av dem mest speciella hotellen. Byggnadens arkitektur är flera av de berömda New York skraporna förminskade och hoppkopplade till ett enda stort komplex. Utanför kasinot står självklar också Frihets Gudinnan och vakar över trafiken och turisterna. Den är så klart inte lika stor som orginalet men helt klart speciell.
På hotell skalan är Monte Carlo ett annat av megakomplexen. Uppbyggt men statyer, konstverk och monument som det verkliga Monte Carlo. Ett liknade hotell är Riviera som ligger precis i närheten.
Sedan har vi den första glimten av ett av dem klart största och lyxigaste kasinon på The Strip, Caesars Palace. På bilden ses Romanun Forum samt de mer exklusiva fordonen i staden Vegas.
Och här har vi det! Caesars Palace i all sin prakt. På hotell området finns små sjöar och en drös med romersk konst. För tillfället har Celine Dion sin succéshow här men det här är sista året hon gör den.
Paris är ett hotellt som är byggt på samma vis som New York New York. Berömda Parisiska byggnader så som Operan, Louvren och Eiffel Tornet är hoppbyggda till en stor byggnad. De gamla fasaderna är rekonstruerade mycket verklighetstroget och väldigt bra gjort. På natten är det dessutom mycket vackert upplyst.
Det mest berömda hotellet av alla är givetvis The Bellagio. Även detta var byggt av Steve Wynn och är hade en av dem högsta prislapparna på bygget. Det kostade nämligen närmare en miljard dollar. Framför hotellet är en liten toscansk by uppbyggd vid den stora konstgjorda skön. På kvällarna spelar Bellagios fantastiska fontäner varje kvart. Själv såg jag dem fyra gånger och det var verkligen magnifikt.
Fyra övriga hotell är MGM Grand med dess stora lejon framför, Excalibur som är byggt som ett sagoslott, Luxor som är glasspyramiden med världens starkast ljus på toppen (för tillfället har dem en Absoult Vodka reklam på fronten som ser allmänt löjligt ut), och sist har vi Mandalay Bay som också är det sista hotellet på The Strip.
The Strip sedd från söder. Till vänster står New York New York och till höger står Tropicana och MGM Grand skylten skymtar bakom.
Las Vegas - Dessert before Dinner
Vi lämnade sedan The Strip för att ta oss till Lorraines barnbarns hus. Deras hus är väldigt stort men herregud vad det var stökigt. Jag såg så mycket man skulle kunna göra med huset under allt damm. Der var verkligen grisigt, ochd det finns egentligen ingen ursäkt för det. Emily, Lorraines barnbarn, hade den senaste månaden var upptagen med att anordna galamiddagen. Jag gillade det ändå dock. Framförallt med jämförelse mot Lorraines sons familj. Den här familjen är äkte och försöker definitivt inte gömma något. Lorraines styvbarn Karen, som är mamma till Emily, var mycket trevlig (och fet). Det var med henne vi var med mest eftersom Emily mest var på vift inför galan. Vi tog det ganska lugnt på fredagkvällen. Vi gick ut och ut och åt på en italiensk kedjeresturang. Riktigt gott, framförallt mineralvattnet med bubblor. Det är nogt dem annars inte har i USA, vilket irriterar mig.
Nästa dag var det dags för galan. Mestadels av dagen gjorde vi nästan ingeting. Vi väntade i stort sett bara på att åka till kasinot där galan skulle vara.
Lorraine och jag redo för Dessert before Dinner. Enda problemet är att midjan i byxorna inte är töjbara! :P
Spektaklet tog plats i The Grand Ballroom vid South Point Casino. Det ligger fortfarande på Las Vegas Boulevard men söder om den biten av boulevarden som kallas The Strip. Det var ett riktigt fint hotell och jag njöt av valet parkering då man bara lämnar bilen vid ingången och någon kör iväg och parkerar den åt dig. Direkt innanför dörrarna var kasinogolvet med alla ljud som hör till. De flesta kasinonan ser likadana ut. En exklusiv matta på golvet och spelmaskiner och bord överallt mellan pelare och välvda bågar. De flesta kasinona är också på en våning, inga atrium. Detta för att spara utrymme eftersom marken i Las Vegas är ruskigt dyr.
Vi tog oss upp till balrummet och eftersom vi var tidiga blev vi satta i arbete. Vi fick sätta vikter på klasar med heliumballonger så att dem inte skulle flyga iväg.
Kvällen tog sin början.
Den första delen av kvällen bestod av provsmakning av alla desserterna samt tyst auktion. Temat är ju såklart Dessert before Dinner vilket är anordnat av flickscouterna och reglerna för alla desserter är att dem kreativt är grundade på en av flickscouternas kakor. I år var det dags för shortdread som är en enkel ren kaka utan smaksatser. Låter simpelt men de flesta desserterna var underbara! Den första hade kakan i botten, sedan var det en pumpakaka i mitten och på toppen var det en marshmallow. Jättegott fast lite svår att äta på grund av marshmallowen. Sedan var det en dessert som också denna hade kakan på botten. Sedan var det någon form av cheesecake tror jag täckte med choklad. Himmelsk och gudomlig. Väldigt god. Den verkligen smälte i munnen. Sedan följde det av diverse mousser med pumpa, ananas, suffléer och några fler cheesecakes. Den tråkigaste var bara en enkel kaka med en lite marshmallow bredvid, toppad med kola sås. Den var formad som små flickscouter som satt vid en lägereld. Det var totalt nio desserter varav den sista jag smakade var min favorit. Det en typ av jordgubbsmousse marinerad i lime och sedan toppad med limesorbet. Under sorbeten låg det krossad shortbread kaka samt godis som poppar i munnen. Det var en väldigt light dessert vilket kändes bra efter alla de andra åtta. Det var också lite kul med poppandet i munnen. :P Den var också desserten som vann hela spektaklet. Bra val tycker jag! ;)
Jag och Lorraine på Dessert before Dinner. Ingen bra blixt så bilden blev mörk.
I den tysta auktionen fanns en hel del exklusiva föremål. Det var inte direkt handgjorde grytlappar tillverkade av flickscouter utan dyra saker. Det fanns allt från presentkort till golfklubbar till en jeansjacka signerad av America Ferrera, som spelar Betty i ABC's Ugly Betty. Sedan fanns det också lådor med vin, lyxiga klockor, en bok signerad och skriven av Barak Obama (mannen som tävlar emot Hillary Clinton som demokraternas presidentkandidat). Vi gav inga bud på något eftersom de flesta priserna låg på 100 dollar plus.
Sedan var det dags för själva middagen, som även den var fullkomligt fantastisk. Vi var däremot mycket mätta och i början av provsmakningen hade vi ätit upp hela desserten men sedan insåg vi vårt misstag och sedan smakade vi bara lite av varje dessert (utom den sista förstås som var himmelsk). Till råga på allt så var det ju en trerätters som började med en sallad. Sedan en bit Filet Mignon med fyllda räkor. Desserten (!) smakade jag bara lite på. Jag var så proppmätt så det var inte sant! Den var i vilket fall inte så god så det var inget jag gick miste om. Annars hade jag ju ätit den! :P Kvällen var trevlig, och jag skulle mycket gärna gå på det nästa år. Tyvärr är jag ju tillbaka i Sverige då. Proppmätta och tillfredsställda satta vi oss i bilen. Jag hade fortfarande inte sett The Strip mer än när vi åkte längs den första dagen så vi satte kurs mot The Strip. Den måste bli sedd på natten. Men eftersom vi hade två trötta flickor i bilen så blev det lite gnälligt i baksätet. Jag kom då med den fantastiska idén att Lorraine kunde släppa av mig längs gatan och så kunde hon åka och lämna flickorna hemma och sedan komma tillbaka och plocka upp mig. Så gjorde vi och för säkerhets skull lämnade jag guldring och klocka i bilen. Jag vill ju inte be om att bli bestulen. Jag hade en fantastisk kväll och jag tog många foton. Tyvärr blev dem inge bra så dem är inte ens värda att lägga upp här. Eftersom The Strip är så lång så höll jag mig kring The Bellagio och megahotellen omkring. Det räckte gott för mig och det var fullkomligt fantastiskt. Jag gick in i Bellagios lobby och mer lyx får man leta efter. Dem hade magnifika blomsterarrangemang och jag har hört att dem byter ut det mesta varje natt för att hålla det fräscht. Lorraine berättade att i ett rum sänker dem ner hela mitten av rummet under mark där folk vattnar blommorna. Jag förstår att The Bellagio var så dyrt att bygga.
Fontänerna var fenomenala! Måste ses, och det kan ni göra genom att gå in på youtube.com och söka på Bellagio Fountains. :P Jag gick också in ett köpcenter som ligger mellan Planet Hollywood och Paris. Anledningen? Det var reklam för HM utanför! :P Haha! Det började som vilket lyxcenter som helst med blankpolerat golv etc. Men plötslig kom man in i något som bäst kan beskrivas som en arabisk stad direkt ur Disney's Aladdin! Allt var inomhus men längs väggarna hade dem byggt husfasader med alla butiker i dem och taket var målat som en himmel. Det var så verklighetstroget och det var stort. Det fortsatte och fortsatte. Köcentret hette något i stil med The 1 Mile Mall så antagligen var en mile långt. Verkligen magnifikt och jag gick verkligen och gapade! :P När jag kom ut igen kändes det som om jag hade varit där inne i en evighet. Dessutom hade Lorraine ringt utan att jag hade hört det. Hon hade kommit till huset och undrade om hon skulle komma och hämta mig. Visst kunde hon det, fast på grund av trafiken kom hon inte på ett tag. Jag han ta mig till Caesars Palace och kika runt där och sedan tillbaka till Paris där jag stog och väntade på trottoar kanten. Det tog henne ungefär en halvtimme att köra två kvarter, så hemsk var trafiken. Medan jag väntade hann jag se Bellagio fontänerna, som var på andra sidan gatan, två gånger till. Sedan var jag trött. Somnade väldigt fort när vi kom hem.
London
Nästa dag väntade vi till cirka tio innan vi åkte hemåt. Vi hade två val. Att antingen åka över Hover dammen och köra tvärs genom Arizona eller att åka längs Colorado floden och pendla mellan Arizona och Kalifornien.
Historic Route 66
Välkommen till Arizona!
Vi valde det sistnämnda. På den vägen låg nämligen Lake Havasu City och London Bridge. Det var en man som köpte London Bridge när den skulle rivas i London och flyttade den, sten för sten, till Colorado floden på gränsen mellan Arizona och Kalifornien. Jag trodde att det skulle vara en bro som stod mitt ute i ingenstans men sådant var icke fallet. Dem hade gybbgt en hel liten stad i gammal London stil kring brofästet på Arizona siden. Den lilla staden var omringad av ett staket och vi grinadrna stod de fabliska drakarna som även står kring stadsgränsen i det äkte London. Under drakarna satt plakat som sade att detta områda är London och är en del av det autentiska London. Så var nästan bokstavligt talat till England. Det var lite kul. Jag tog en hel del bilder vid London Brisge men vi vet inte riktigt var kameran är så vi har inte dem bilderna. Vi trot dock att dem kommer komma fram så småningom så jag postar ett inlägg om det när jag hittar bilderna.
Hem igen
Så var det bara att sitta ner i bilen igen och åka hem. Det var skönt att sova i en egen säng igen och inte behöva tänka på att kliva upp tidigt för att åka någonstans. Jag hade däremot ett väldigt roligt höstlov och till thanksgiving ska vi tillbaka till Las Vegas. Då ska vi ta en hel dag på The Strip och så planerar vi att se en av alla shower. Till jul flyger vi upp till Idaho igen och efter det flyger vi till Cancun i Mexico. Sedan har vi inget mer planerat men allting ska bli så kul!
Hoppas ni hade roligt att läsa vad jag gjorde på mitt höstlov!
Las Vegas - The Strip
Äntligen kom vi till dagen då vi anlände till Las Vegas. Först hade vi några timmar i bilen samt en lång stund på motorvägen i själva Las Vegas innan vi kom till de delarna som Las Vegas är känt för. Mest hela tiden då vi åkte ner för Las Vegas Boulevard, mer känt som The Strip, gapade jag i förtjusning. Det som är så speciellt med Vegas är att det mesta är äkta. I många nöjesparker, så som Disneyland, finns det iblands kopior av landmärken men vanligtvis är de bara kulisser. I Las Vegas svämmer staden över av kopior så som Eiffel Tornet och Frihetsgudinnan. Skillnaden är att allt är äkta, bara mindre i skala. Las Vegas är verkligen en fantastisk plats.
Det första kasinot vi såg på The Strip var Stratosphere som reser sig högt över allt annat i Las Vegas. I toppen av det höga tornet finns det resturanger och en hel nöjespark. Speciellt för parken är såklart att den ligger högt upp i skyn. I vissa av attraktionerna hänger man utanför tornet med inget annat än luft mellan dig och marken, som befinnar sig långt ner. Deras berg-och-dalbana är den högsta i världen och på tipp toppen av tornet står en Fritt Fall. En helt klart speciell nöjespark.
Det första hotellet vi såg var egentligen Golden Nugget. Det ligger dock inte på The Strip utan på Freemont Street som var den tidigare The Strip. Golden Nugget är en av de äldre kasinona och det är också på Freemont Street som den berömda cowboyen står på och hälsar alla välkomna till Las Vegas.
Min personliga favorit är Wynn. Steve Wynn är byggherre över detta magnifika hotell som är ett av dem nyare längs The Strip. Det är också han som byggt många av de mer berömda kasinona så som The Mirage och The Bellagio. Hans baby är just nu Wynn där han också bor tillsammans med sin fru i väntan på att deras hus/herrgård sak bli färdigbyggt. Wynn är präglat av exklusiv lyx och har belönats med flera priser. Deras resturang Alex var bland annat belönad med Five Diamond Award som är ett av de mest prestigefyllda prisen i hotellvärlden.
Ett av dem stora temahotellen är Treasure Island som är inspirerat av boken med samma namn (Skattkammarön). På bilden ses fronten av hotellet med dess dödskalla i berget.
The Mirage är ett annat av Steve Wynns kasinon och det var också ett av de första megakasinon som nu finns över hela kasinokvarteret i Las Vegas. Hotellet skrev historia med den enorma lyxen och servicen och framförallt prislappen på bygget.
Som ni nu sett är det ganska självklart var The Strip går. Ganska stora hotell märker gränsen. Svårt att förstå hur två små flickor kunde tappa bort The Strip. En kompis och dennes kära mor gjorde just detta och jag vete tusan hur det gick till. Dels är The Strip proppfull med folk som visar vägen och eftersom Las Vegas Boulevard är mycket bred är det svårt att missta någon annan gata för denna Boulevard.
Ett annat stort hotell är New York New York som helt klart är ett av dem mest speciella hotellen. Byggnadens arkitektur är flera av de berömda New York skraporna förminskade och hoppkopplade till ett enda stort komplex. Utanför kasinot står självklar också Frihets Gudinnan och vakar över trafiken och turisterna. Den är så klart inte lika stor som orginalet men helt klart speciell.
På hotell skalan är Monte Carlo ett annat av megakomplexen. Uppbyggt men statyer, konstverk och monument som det verkliga Monte Carlo. Ett liknade hotell är Riviera som ligger precis i närheten.
Sedan har vi den första glimten av ett av dem klart största och lyxigaste kasinon på The Strip, Caesars Palace. På bilden ses Romanun Forum samt de mer exklusiva fordonen i staden Vegas.
Och här har vi det! Caesars Palace i all sin prakt. På hotell området finns små sjöar och en drös med romersk konst. För tillfället har Celine Dion sin succéshow här men det här är sista året hon gör den.
Paris är ett hotellt som är byggt på samma vis som New York New York. Berömda Parisiska byggnader så som Operan, Louvren och Eiffel Tornet är hoppbyggda till en stor byggnad. De gamla fasaderna är rekonstruerade mycket verklighetstroget och väldigt bra gjort. På natten är det dessutom mycket vackert upplyst.
Det mest berömda hotellet av alla är givetvis The Bellagio. Även detta var byggt av Steve Wynn och är hade en av dem högsta prislapparna på bygget. Det kostade nämligen närmare en miljard dollar. Framför hotellet är en liten toscansk by uppbyggd vid den stora konstgjorda skön. På kvällarna spelar Bellagios fantastiska fontäner varje kvart. Själv såg jag dem fyra gånger och det var verkligen magnifikt.
Fyra övriga hotell är MGM Grand med dess stora lejon framför, Excalibur som är byggt som ett sagoslott, Luxor som är glasspyramiden med världens starkast ljus på toppen (för tillfället har dem en Absoult Vodka reklam på fronten som ser allmänt löjligt ut), och sist har vi Mandalay Bay som också är det sista hotellet på The Strip.
The Strip sedd från söder. Till vänster står New York New York och till höger står Tropicana och MGM Grand skylten skymtar bakom.
Las Vegas - Dessert before Dinner
Vi lämnade sedan The Strip för att ta oss till Lorraines barnbarns hus. Deras hus är väldigt stort men herregud vad det var stökigt. Jag såg så mycket man skulle kunna göra med huset under allt damm. Der var verkligen grisigt, ochd det finns egentligen ingen ursäkt för det. Emily, Lorraines barnbarn, hade den senaste månaden var upptagen med att anordna galamiddagen. Jag gillade det ändå dock. Framförallt med jämförelse mot Lorraines sons familj. Den här familjen är äkte och försöker definitivt inte gömma något. Lorraines styvbarn Karen, som är mamma till Emily, var mycket trevlig (och fet). Det var med henne vi var med mest eftersom Emily mest var på vift inför galan. Vi tog det ganska lugnt på fredagkvällen. Vi gick ut och ut och åt på en italiensk kedjeresturang. Riktigt gott, framförallt mineralvattnet med bubblor. Det är nogt dem annars inte har i USA, vilket irriterar mig.
Nästa dag var det dags för galan. Mestadels av dagen gjorde vi nästan ingeting. Vi väntade i stort sett bara på att åka till kasinot där galan skulle vara.
Lorraine och jag redo för Dessert before Dinner. Enda problemet är att midjan i byxorna inte är töjbara! :P
Spektaklet tog plats i The Grand Ballroom vid South Point Casino. Det ligger fortfarande på Las Vegas Boulevard men söder om den biten av boulevarden som kallas The Strip. Det var ett riktigt fint hotell och jag njöt av valet parkering då man bara lämnar bilen vid ingången och någon kör iväg och parkerar den åt dig. Direkt innanför dörrarna var kasinogolvet med alla ljud som hör till. De flesta kasinonan ser likadana ut. En exklusiv matta på golvet och spelmaskiner och bord överallt mellan pelare och välvda bågar. De flesta kasinona är också på en våning, inga atrium. Detta för att spara utrymme eftersom marken i Las Vegas är ruskigt dyr.
Vi tog oss upp till balrummet och eftersom vi var tidiga blev vi satta i arbete. Vi fick sätta vikter på klasar med heliumballonger så att dem inte skulle flyga iväg.
Kvällen tog sin början.
Den första delen av kvällen bestod av provsmakning av alla desserterna samt tyst auktion. Temat är ju såklart Dessert before Dinner vilket är anordnat av flickscouterna och reglerna för alla desserter är att dem kreativt är grundade på en av flickscouternas kakor. I år var det dags för shortdread som är en enkel ren kaka utan smaksatser. Låter simpelt men de flesta desserterna var underbara! Den första hade kakan i botten, sedan var det en pumpakaka i mitten och på toppen var det en marshmallow. Jättegott fast lite svår att äta på grund av marshmallowen. Sedan var det en dessert som också denna hade kakan på botten. Sedan var det någon form av cheesecake tror jag täckte med choklad. Himmelsk och gudomlig. Väldigt god. Den verkligen smälte i munnen. Sedan följde det av diverse mousser med pumpa, ananas, suffléer och några fler cheesecakes. Den tråkigaste var bara en enkel kaka med en lite marshmallow bredvid, toppad med kola sås. Den var formad som små flickscouter som satt vid en lägereld. Det var totalt nio desserter varav den sista jag smakade var min favorit. Det en typ av jordgubbsmousse marinerad i lime och sedan toppad med limesorbet. Under sorbeten låg det krossad shortbread kaka samt godis som poppar i munnen. Det var en väldigt light dessert vilket kändes bra efter alla de andra åtta. Det var också lite kul med poppandet i munnen. :P Den var också desserten som vann hela spektaklet. Bra val tycker jag! ;)
Jag och Lorraine på Dessert before Dinner. Ingen bra blixt så bilden blev mörk.
I den tysta auktionen fanns en hel del exklusiva föremål. Det var inte direkt handgjorde grytlappar tillverkade av flickscouter utan dyra saker. Det fanns allt från presentkort till golfklubbar till en jeansjacka signerad av America Ferrera, som spelar Betty i ABC's Ugly Betty. Sedan fanns det också lådor med vin, lyxiga klockor, en bok signerad och skriven av Barak Obama (mannen som tävlar emot Hillary Clinton som demokraternas presidentkandidat). Vi gav inga bud på något eftersom de flesta priserna låg på 100 dollar plus.
Sedan var det dags för själva middagen, som även den var fullkomligt fantastisk. Vi var däremot mycket mätta och i början av provsmakningen hade vi ätit upp hela desserten men sedan insåg vi vårt misstag och sedan smakade vi bara lite av varje dessert (utom den sista förstås som var himmelsk). Till råga på allt så var det ju en trerätters som började med en sallad. Sedan en bit Filet Mignon med fyllda räkor. Desserten (!) smakade jag bara lite på. Jag var så proppmätt så det var inte sant! Den var i vilket fall inte så god så det var inget jag gick miste om. Annars hade jag ju ätit den! :P Kvällen var trevlig, och jag skulle mycket gärna gå på det nästa år. Tyvärr är jag ju tillbaka i Sverige då. Proppmätta och tillfredsställda satta vi oss i bilen. Jag hade fortfarande inte sett The Strip mer än när vi åkte längs den första dagen så vi satte kurs mot The Strip. Den måste bli sedd på natten. Men eftersom vi hade två trötta flickor i bilen så blev det lite gnälligt i baksätet. Jag kom då med den fantastiska idén att Lorraine kunde släppa av mig längs gatan och så kunde hon åka och lämna flickorna hemma och sedan komma tillbaka och plocka upp mig. Så gjorde vi och för säkerhets skull lämnade jag guldring och klocka i bilen. Jag vill ju inte be om att bli bestulen. Jag hade en fantastisk kväll och jag tog många foton. Tyvärr blev dem inge bra så dem är inte ens värda att lägga upp här. Eftersom The Strip är så lång så höll jag mig kring The Bellagio och megahotellen omkring. Det räckte gott för mig och det var fullkomligt fantastiskt. Jag gick in i Bellagios lobby och mer lyx får man leta efter. Dem hade magnifika blomsterarrangemang och jag har hört att dem byter ut det mesta varje natt för att hålla det fräscht. Lorraine berättade att i ett rum sänker dem ner hela mitten av rummet under mark där folk vattnar blommorna. Jag förstår att The Bellagio var så dyrt att bygga.
Fontänerna var fenomenala! Måste ses, och det kan ni göra genom att gå in på youtube.com och söka på Bellagio Fountains. :P Jag gick också in ett köpcenter som ligger mellan Planet Hollywood och Paris. Anledningen? Det var reklam för HM utanför! :P Haha! Det började som vilket lyxcenter som helst med blankpolerat golv etc. Men plötslig kom man in i något som bäst kan beskrivas som en arabisk stad direkt ur Disney's Aladdin! Allt var inomhus men längs väggarna hade dem byggt husfasader med alla butiker i dem och taket var målat som en himmel. Det var så verklighetstroget och det var stort. Det fortsatte och fortsatte. Köcentret hette något i stil med The 1 Mile Mall så antagligen var en mile långt. Verkligen magnifikt och jag gick verkligen och gapade! :P När jag kom ut igen kändes det som om jag hade varit där inne i en evighet. Dessutom hade Lorraine ringt utan att jag hade hört det. Hon hade kommit till huset och undrade om hon skulle komma och hämta mig. Visst kunde hon det, fast på grund av trafiken kom hon inte på ett tag. Jag han ta mig till Caesars Palace och kika runt där och sedan tillbaka till Paris där jag stog och väntade på trottoar kanten. Det tog henne ungefär en halvtimme att köra två kvarter, så hemsk var trafiken. Medan jag väntade hann jag se Bellagio fontänerna, som var på andra sidan gatan, två gånger till. Sedan var jag trött. Somnade väldigt fort när vi kom hem.
London
Nästa dag väntade vi till cirka tio innan vi åkte hemåt. Vi hade två val. Att antingen åka över Hover dammen och köra tvärs genom Arizona eller att åka längs Colorado floden och pendla mellan Arizona och Kalifornien.
Historic Route 66
Välkommen till Arizona!
Vi valde det sistnämnda. På den vägen låg nämligen Lake Havasu City och London Bridge. Det var en man som köpte London Bridge när den skulle rivas i London och flyttade den, sten för sten, till Colorado floden på gränsen mellan Arizona och Kalifornien. Jag trodde att det skulle vara en bro som stod mitt ute i ingenstans men sådant var icke fallet. Dem hade gybbgt en hel liten stad i gammal London stil kring brofästet på Arizona siden. Den lilla staden var omringad av ett staket och vi grinadrna stod de fabliska drakarna som även står kring stadsgränsen i det äkte London. Under drakarna satt plakat som sade att detta områda är London och är en del av det autentiska London. Så var nästan bokstavligt talat till England. Det var lite kul. Jag tog en hel del bilder vid London Brisge men vi vet inte riktigt var kameran är så vi har inte dem bilderna. Vi trot dock att dem kommer komma fram så småningom så jag postar ett inlägg om det när jag hittar bilderna.
Hem igen
Så var det bara att sitta ner i bilen igen och åka hem. Det var skönt att sova i en egen säng igen och inte behöva tänka på att kliva upp tidigt för att åka någonstans. Jag hade däremot ett väldigt roligt höstlov och till thanksgiving ska vi tillbaka till Las Vegas. Då ska vi ta en hel dag på The Strip och så planerar vi att se en av alla shower. Till jul flyger vi upp till Idaho igen och efter det flyger vi till Cancun i Mexico. Sedan har vi inget mer planerat men allting ska bli så kul!
Hoppas ni hade roligt att läsa vad jag gjorde på mitt höstlov!
Fall Break - Del 1
Så var det dags att skriva om mitt höstlov och on hur jag har haft det. Ni sitter väl spända och har bunkrat upp med snacks, har inte gjort det än så är det dags för det här är ett låååångt inlägg. Och det har tagit mig lång tid att skriva det. En del har raderats några gånger så det har tagit bort lusten att skriva några gånger. Dessutom har jag knappt haft någon tid för teaterrepetitioner.
(klicka på små bilder för att förstora dem)
Arizona
Så fort skolan slutade på fredagen rusade alla ut. Vi hade verkligen gått och räknat dagarna till att höstlovet skulle börja. Lorraine hade packat bilen med alla resväskor och stod och väntade utanför grindarna. Sedan for vi raka vägen upp på I-15 (en motorväg) som går mot Flagstaff i norra Arizona. Vet inte exakt hur långt tid det tog, men säkert en timme eller så, att ta sig ut ur Phoenix. Stooor stad! När vi äntligen kom ut ur staden stannade vi vid första rastplatsen och tittade på den fina utsikten och så hittade jag en fin sten till min stensamling. Hihi!
Första Rastplatsen
Det var ganska långt till Flagstaff men det fanns åtminstone träd där eftersom det ligger riktigt högt upp i bergen. Vi blev hungriga när vi kom ditt och stannade vid en resturang längs Route 66. Hittade inga Route 66 skyltar dock... :( Det var kallt i Flagstaff, och så blåste det! Usch fy, säger jag! Vi hade shorts och t-shirt på oss eftersom vi kom från Phoenix så vi frös jättemycket. Det första vi gjorde när vi kom tillbaka till bilen var att sätta på värmen och våra jackor. Sen var det bara att ge sig ut på motorvägen igen. Målet var inte Flagstaff utan Page som ligger precis vid gränsen mellan Arizona och Utah. Det var två eller fyra timmar kvar tror jag och vi var riktigt trötta. Dessutom var det mörkt ute. Det var skönt att komma fram till motellet i Page och vi somnade riktigt snabbt. Nästa dag skulle vi fortsätta genom Utah och upp till Salt Lake City.
Välkommen till Utah!
Utah
En intressant historia kan berättas om hur vi vaknade... Jag hade ställt klockan på sju och vi somnade sött. Klockan ringde och Lorraine klev upp och tog sin dusch och klädde sig. Hon tyckte det var ruskigt mörkt och tyst så hon tittade på sitt armbandsur: strax efter tre, på natten! Tydligen hade hotellklockan varit felställd så den hade ringt tre istället för sju. Suck! Vi kom ju upp i alla fall och det var väl bättra att den ringde tidigt istället för sent.
Vi åt frukost och packade bilen igen. Sedan bar det av över Colorado floden och upp i Utah. Vårt första stopp var Zions National Park. Det finns något som kallas för The Stairway (Trappan) och som består av tre klippformationer som ser ut som en stor trappa. De består av Bryce Canyon vid toppen, sedan Zion och sist Grand Canyon. Det blev inget Grand Canyon denna resan men jag såg ju så mycket annat.
Jag väntar på skytteln i Zion
I bilkö för att komma in i Zion
En av de magnifika bergsväggarna i Zion
Zion är en canyon, inte alls i samma storlek som Grand Canyon men ändå otroligt vacker. Stenformationerna var fantastiska och en riktigt bra sak var att man inte behövde gå - bra för Lorraine. En skyttel går genom parken och visar de viktigaste delarna. Precis som i Sabino Canyon som vi var till i Tuscon. Man kunde kliva av vid olika stationer och gå upp i bergen om man ville. När föraren annonserade att nästa stopp hade en promenad stig på endast en halv mile (cirka tre kilometer) så nappade jag. Lorraine och jag hoppade och och jag började gå medan Lorraine satt och väntade på mig vid skyttelstoppet. Jag gick fort eftersom jag inte ville att Lorraine skulle behöva vänta länga. På en serpentinstig klättrade jag uppåt berget och det var längre än jag trodde.
Serpentinstigen som klättrar uppför Zions bergsväggar
En halv mile var det inte, det var ett som var säkert och eftersom jag gick så pass fort blev det snabbt svettigt. När jag kom upp på en klippa och hade en vacker vy över canyonen kunde jag bara se den lilla röda pricken där nere som var Lorraine och jag beslutade att gå ner igen. Jag trodde att det skulle vara lättare men oj vad dum jag var. Eftersom det gick neråt så fick jag ju lite hjälp av Herr Gravitation men eftersom jag gick ganska fort så resulterade det bara i att det ibland gick lite för fort så jag brommsade nog mer än vad jag accelererade. Jag ville ju inte ramla ut över klippkanten och ner i en djup avgrund. När jag äntligen stapplande satta mig ner bredvid Lorraine var jag varm, svettig, flåsig och fullständigt tillfredsställd. Jag hade längtat så efter en rask promenad igen och hur jobbigt det än var så njöt jag av varende sekund. Synd bara att jag inte hade några gångstavar. :P
Fin utsikt från toppen av Zion i alla fall
Vi hoppade på skytteln igen och fortsatte till änden av parken och sedan tillbaka till parkeringen. Parken var döpt Zion därför att när den upptäcktes av mormoner för länge sedan tyckte dem att det var en plats av frid och ro. Zion är en biblisk plats som är just en plats och ro och frid. Några av er kanske minns den underjordiska stade Zion från The Matrix där de kvarvarande människorna levde i skyddad fred från maskinerna på Jordens yta.
Många stenformationer var också döpta efter bibliska personer. Det fanns tillexempel tre hög toppar som heter Abraham, Jacob och Isaac. Nåväl, där fick ni en biblisk föreläsning också. :P
Vi fortsatte ut ur Zion och stannade och åt lunch. På resturangens skylt stod det "Home of the Ho-made pie" plus en stor bild av en "Ho" (hora) med en nybakad paj i händerna. Tydligen är det något populärt men det var i alla fall en trevlig resturang med god mat. Vi hade till och med dessert! New York Cheesecake. Vi måste ju värma upp för "Dessert Before Dinner" i Vegas. Efter att vi ätit fortsatte vi upp till Bryce Canyon. I Zion var man ju nere i själva canyonen och tittade upp, i Bryce är man uppe på kanten och tittar ner. Det speciella här är att bergen ser ut som tusentals spiror som sticker upp mot himmlen. Väldigt vacker men det var inte riktigt vad vi tänkte på när vi var där. Det var varmt och skönt i Zion men i Bryce var det nästan snöstorm och riktigt kallt. Nu hade vi i alla fall jackor men det var ändå bara att hoppa ur bilen, springa fram till kanten och kommentera hur fint det är, ta ett foto (eller två) och sedan snabbt tillbaka till bilen igen och sätta på värmaren. Jag inser att ni stackars svenskar förmodligen har det kallar men jag är faktiskt inte van vid så kallt väder längre. Jag vete tusan hur jag ska klara nästa vinter hemma i kyliga Sverige. Ujuj...
Spirorna i Bryce
Bryce National Park
Vi stannade bara vid tre utkiksposter innan vi vände tillbaka igen och satte kurs mot Salt Lake City. Det roliga är att det fortfarande står "Välkommen till Utah. Vinter OS 2002" på skylten som visar att man kommer in i Utah.
Det var en lång väg till Salt Lake City, typ fyra timmar, och vi var båda enormt trötta när vi äntligen kom fram. Som tur var så hade vi bra vägbeskrivningar så vi hittade till motellet utan problem. Det blev ingen middag den dagen, vi var helt enkelt för trötta. Somnade fort, gjorde vi dock. Och tusan vad gott vi sov. Morgonen därpå kunde vi också vackna i vettig tid! Tjoho!
Snö finns det också
Stenbron i Bryce
Idaho
Vi vaknade och hade en god frukost. Mycket amerikansk dock, men hela köret. Ägg, bacon och stekt riven potatis. Jag var itne så nöjd med teet så jag spang upp till rummet och hämtade lite riktigt te, dessutom var jag tvungen att dricka två koppar för att fylla kvoten. Jag hade lätt kunnat dricka en kopp till om det inte var för att vi hade bråttom.
Snöbeklädda berg i Salt Lake City Södra Idaho
Resan till Idaho skulla ta cirka sex timmar och vi ville vara där kring lunch och vi lyckades faktiskt komma iväg innan nio! Vi känner oss duktiga. Det var inte mycket att titta på dock. Idaho ska tydligen vara en väldigt vacker stat men det är bara de norra delarna. I södra Idaho finns endast stora vidder med åkrar och berg någonstans borta i horisonten. Tröttande så in i norden och eftersom vi redan hade pratat mycket hade vi inte mycket kvar att prata om. Vi kom äntligen fram i alla fall och jag fick äntligen möta Lorraines son Andrew (Andy). Vi åkte in till centrala Boise och åt lunch, herregud vad hungrig jag var och jag stoppade i mig en stek.
Boise, en vacker huvudstad i Idaho
Härifrån och ner hade jag skrivit en hel del men den dumma datorn raderade det. Jobbigt, så nu måste jag skriva om det. Bara att börja då...
Vi gjorde ärligt talat inte så överdrivet mycket medan vi var i Idaho. Mestadels var vi deras stora röda hus och Lorraine lekte med sina barnbarn. Det lämnade inte speciellt mycket kul för mig men tisdag morgon gick jag och Andy upp tidigt. Vi åkte upp till foten av ett berg för att ta en härlig morgonpromenad. Det var så enormt skönt att komma ut och gå igen (utan att behöva ruscha längs en klippkant). Andy gick lagom fort men jag vill ju gå fort. Jag gick med honom mestadels dock fast på slutet, när den brantaste delen kom så gick jag i förväg och eldade på i alla pannor. Väl uppe på toppen satt jag ner och beundrade utsikten, och väntade på Andy. Sen var det bara att traska ner i igen. Jag tror det tog ungefär en timme att gå hela berget men det var en bit att åka så det slutade med att vi var borta ett bra tag och vi hade dessutom en tid att passa.
Vi rusade in i huset igen och slängde i oss en toast innan vi (plus Lorraine) hoppade in i bilen igen. Vi åkte till en liten bondgård där vi skulle träffa Jennifer, Andys fru/ blivande ex, och alla hennes dagisbarn. Eftersom det är skördetider så är det stor tid för alla små barn att åka till gårdarna för att se hur det fungerar, inte för att det här stället visade det aktuella funktionerna direkt. Det var vid kanten av ett stort majsfält som dem hade gjort en labyrint i genom att köra med skördetröskan i ett visst mönster. Dem hade också en liten lekplats och ett hölass. Det var allt, så ganska tråkigt var det. Dessutom blåste det så hårt så att allt damm på marken blåste upp i våra ögon. Tack och lov för glasögon, inte för att det hjälpte. :P
Resten av dagen hade Lorraine, Andy och jag för oss själva. Vi åkte till ett shoppingcenter, syrran vill ju ha födelsedagspresenter. Suck. :P Hittade ingenting däremot så hon får nöja sig med garnnystan, som jag lovat henne. Hehehehe! :P
Tiden vi tillbringade i deras hus var mestadels den samma. Lorraine satt på golvet elelr i soffan och lekte med barnen. Den minsta var gulligast, eftersom hon inte var så trotsig än. Dessutom så hon ut precis som Bu i Monsters, Inc. Så gullig!
En dag åkte vi till det gamla stats fängelset som ligger precis bredvid berget som Andy och jag besteg tisdag morgon.
Det gamla fängelset med anor från 1800-talet
Det var ett gammalt fängelse, påbörjat i mitten på 1800-talet och stängt i mitten på 1900-talet. Det var intressent att se hur fångarna en gång hade det, trots att de flesta cellblocken ser likadana ut. På den tiden tillämpade man hängning så dem hade en galge inne i högsäkerhets byggnaden. Numera tillämpar dem giftinjektion som de flesta staterna gör. Mer än så gjorde vi inte i Idaho så vi satte oss i bilen och satte kursen mot Nevada och Las Vegas.
Ingen hög standard
I tvättrummet knöt dem strumpor utan partner kring ett rör
Slutmål Vegas
Varken södra Idaho eller Nevada är särklit kul att köra bil i. Bara öppna prärier och några berg långt borta i horisonten. Vi körde på en mindre väg så det var lite trafik, vilket var bra eftersom vi gillade att köra fort. Vi hade inte haft ett så stort problem med insekter på resan upp men nu plötsligt var det insekter överallt. Obeskrivligt äckligt var det när ett splash mot vindrutan dödade en stor fet insekt, och det ända som var kvar var ett gult klet. Såå äckligt. Vi hade köpt vindruteputs och en rulle hushållspapper så varje gång vi stannade gjorde vi rent vindrutan. En gång kom till och med en fågel och dunkade in i främre delen av bilen. När vi stannade för lunch på anrika Burger King hade vi blodstänk över hela framdelen på bilen. Ännu äckligare att göra rent. Det förbluffar mig hur så många insekter inte kan hålla sig borta från vägen när dem har miltals av prärier omkring att flyga omkring på. Dumma inskter, och fågel.
Vidsträckta Nevada
Eftersom det är riktigt långt till Las Vegas var vi tvugna att stanna för natten i en liten gammal gruvstad, Ely. När vi kom dit såg det var det en gullig liten stad, trots att den bara hade tre långa gator som löpte paralellt. Vi åkte därifrån med ett annat intryck. När vi kom till motellet, ett Best Western, fanns det ingen i receptionen. På dörren satt en skylt som talade om att dem kommer tillbaka vid klockan sex. En timma kvar. Vi fick gott roa oss med att titta runt i den lilla staden och till vår förvåning fanns det hela fyra kasinon i staden. Det största var Hotel Nevada som en gång i tiden var ett berömt kasino och många stora stjärnor har stannat där. Utanför entrén hade dem en liten Walk of Fame. Ett antal presidenter och senatorer fanns med, och Ingrid Bergman! Känndes lilte kul att veta att jag inte var den ända lilla svensken som hade kommit till pyttelilla Ely. Eftersom det var en gruvstad hade dem en liten stensamling längs trottoaren. Jag "råkade" ge några av stenarna en välpacerad spark och bit "råkade" lossna. Tänka sig, det låg små fina stenar längs gatan till min stensamling. Tjoho! Tro nu inte att vi förstörde någon symmetri. Det var bara stenbumlingar. På något viss hamnade stenarn vi hittade i Lorraines handväska. En spöklik liten stad. :P Något intressant var dock alla de väggmålningarna som fanns överallt. I stort beskrev dem den amerikanska historien. Ganska fint.
Anrika Hotel Nevada
Äntligen öppnade hotellet igen och vi släpade in våra resväskor. Hungriga var vi så Lorraine frågade i receptionen om vilken resturang som är bra och prisvärd. Receptionisten började hojta om Silver State Resturant som tydligen var bäst i stan. Vi litade på henne, satte oss i bilen och åkte till Silver State Resturant. Tja... Rent var det i alla fall. Såg mycket ut som en lastbilssylta men vi gick in och satte oss ner. Maten var förfärlig!!! Jag beställde en Sirloin stek med mos. Jag ville ha den blodig men den var så genomstekt den kunde bli. Dessutom var den torr, för att inte tala om moset. Värre än pulvermos som blivit utspätt med krossade skorpor! Vidrigt! Varken Lorraine eller jag åt upp allt, trots det hutlösa priset med tanke på kvaliteten. När servitrisen kom och frågade om allt var bra var Lorraine på väg att svara Ja, men jag avbröt och leverarade en mindre utskällning. Jag har aldrig gjort det förut och jag kommer nog aldrig mer göra det! XD Fast skoj var det! :P Det som oroar oss lite är den resturangen tydlilgen skulla vara den bästa i stan! Jag vill knappt veta hur dem andra syltorna är...
Vi åkte därifrån med nya, ehm, erfarenheter. Åk inte till Ely! Och ät defintivt inte på Silver State Resturant!
(scrolla nu upp och läs Del 2)
(klicka på små bilder för att förstora dem)
Arizona
Så fort skolan slutade på fredagen rusade alla ut. Vi hade verkligen gått och räknat dagarna till att höstlovet skulle börja. Lorraine hade packat bilen med alla resväskor och stod och väntade utanför grindarna. Sedan for vi raka vägen upp på I-15 (en motorväg) som går mot Flagstaff i norra Arizona. Vet inte exakt hur långt tid det tog, men säkert en timme eller så, att ta sig ut ur Phoenix. Stooor stad! När vi äntligen kom ut ur staden stannade vi vid första rastplatsen och tittade på den fina utsikten och så hittade jag en fin sten till min stensamling. Hihi!
Första Rastplatsen
Det var ganska långt till Flagstaff men det fanns åtminstone träd där eftersom det ligger riktigt högt upp i bergen. Vi blev hungriga när vi kom ditt och stannade vid en resturang längs Route 66. Hittade inga Route 66 skyltar dock... :( Det var kallt i Flagstaff, och så blåste det! Usch fy, säger jag! Vi hade shorts och t-shirt på oss eftersom vi kom från Phoenix så vi frös jättemycket. Det första vi gjorde när vi kom tillbaka till bilen var att sätta på värmen och våra jackor. Sen var det bara att ge sig ut på motorvägen igen. Målet var inte Flagstaff utan Page som ligger precis vid gränsen mellan Arizona och Utah. Det var två eller fyra timmar kvar tror jag och vi var riktigt trötta. Dessutom var det mörkt ute. Det var skönt att komma fram till motellet i Page och vi somnade riktigt snabbt. Nästa dag skulle vi fortsätta genom Utah och upp till Salt Lake City.
Välkommen till Utah!
Utah
En intressant historia kan berättas om hur vi vaknade... Jag hade ställt klockan på sju och vi somnade sött. Klockan ringde och Lorraine klev upp och tog sin dusch och klädde sig. Hon tyckte det var ruskigt mörkt och tyst så hon tittade på sitt armbandsur: strax efter tre, på natten! Tydligen hade hotellklockan varit felställd så den hade ringt tre istället för sju. Suck! Vi kom ju upp i alla fall och det var väl bättra att den ringde tidigt istället för sent.
Vi åt frukost och packade bilen igen. Sedan bar det av över Colorado floden och upp i Utah. Vårt första stopp var Zions National Park. Det finns något som kallas för The Stairway (Trappan) och som består av tre klippformationer som ser ut som en stor trappa. De består av Bryce Canyon vid toppen, sedan Zion och sist Grand Canyon. Det blev inget Grand Canyon denna resan men jag såg ju så mycket annat.
Jag väntar på skytteln i Zion
I bilkö för att komma in i Zion
En av de magnifika bergsväggarna i Zion
Zion är en canyon, inte alls i samma storlek som Grand Canyon men ändå otroligt vacker. Stenformationerna var fantastiska och en riktigt bra sak var att man inte behövde gå - bra för Lorraine. En skyttel går genom parken och visar de viktigaste delarna. Precis som i Sabino Canyon som vi var till i Tuscon. Man kunde kliva av vid olika stationer och gå upp i bergen om man ville. När föraren annonserade att nästa stopp hade en promenad stig på endast en halv mile (cirka tre kilometer) så nappade jag. Lorraine och jag hoppade och och jag började gå medan Lorraine satt och väntade på mig vid skyttelstoppet. Jag gick fort eftersom jag inte ville att Lorraine skulle behöva vänta länga. På en serpentinstig klättrade jag uppåt berget och det var längre än jag trodde.
Serpentinstigen som klättrar uppför Zions bergsväggar
En halv mile var det inte, det var ett som var säkert och eftersom jag gick så pass fort blev det snabbt svettigt. När jag kom upp på en klippa och hade en vacker vy över canyonen kunde jag bara se den lilla röda pricken där nere som var Lorraine och jag beslutade att gå ner igen. Jag trodde att det skulle vara lättare men oj vad dum jag var. Eftersom det gick neråt så fick jag ju lite hjälp av Herr Gravitation men eftersom jag gick ganska fort så resulterade det bara i att det ibland gick lite för fort så jag brommsade nog mer än vad jag accelererade. Jag ville ju inte ramla ut över klippkanten och ner i en djup avgrund. När jag äntligen stapplande satta mig ner bredvid Lorraine var jag varm, svettig, flåsig och fullständigt tillfredsställd. Jag hade längtat så efter en rask promenad igen och hur jobbigt det än var så njöt jag av varende sekund. Synd bara att jag inte hade några gångstavar. :P
Fin utsikt från toppen av Zion i alla fall
Vi hoppade på skytteln igen och fortsatte till änden av parken och sedan tillbaka till parkeringen. Parken var döpt Zion därför att när den upptäcktes av mormoner för länge sedan tyckte dem att det var en plats av frid och ro. Zion är en biblisk plats som är just en plats och ro och frid. Några av er kanske minns den underjordiska stade Zion från The Matrix där de kvarvarande människorna levde i skyddad fred från maskinerna på Jordens yta.
Många stenformationer var också döpta efter bibliska personer. Det fanns tillexempel tre hög toppar som heter Abraham, Jacob och Isaac. Nåväl, där fick ni en biblisk föreläsning också. :P
Vi fortsatte ut ur Zion och stannade och åt lunch. På resturangens skylt stod det "Home of the Ho-made pie" plus en stor bild av en "Ho" (hora) med en nybakad paj i händerna. Tydligen är det något populärt men det var i alla fall en trevlig resturang med god mat. Vi hade till och med dessert! New York Cheesecake. Vi måste ju värma upp för "Dessert Before Dinner" i Vegas. Efter att vi ätit fortsatte vi upp till Bryce Canyon. I Zion var man ju nere i själva canyonen och tittade upp, i Bryce är man uppe på kanten och tittar ner. Det speciella här är att bergen ser ut som tusentals spiror som sticker upp mot himmlen. Väldigt vacker men det var inte riktigt vad vi tänkte på när vi var där. Det var varmt och skönt i Zion men i Bryce var det nästan snöstorm och riktigt kallt. Nu hade vi i alla fall jackor men det var ändå bara att hoppa ur bilen, springa fram till kanten och kommentera hur fint det är, ta ett foto (eller två) och sedan snabbt tillbaka till bilen igen och sätta på värmaren. Jag inser att ni stackars svenskar förmodligen har det kallar men jag är faktiskt inte van vid så kallt väder längre. Jag vete tusan hur jag ska klara nästa vinter hemma i kyliga Sverige. Ujuj...
Spirorna i Bryce
Bryce National Park
Vi stannade bara vid tre utkiksposter innan vi vände tillbaka igen och satte kurs mot Salt Lake City. Det roliga är att det fortfarande står "Välkommen till Utah. Vinter OS 2002" på skylten som visar att man kommer in i Utah.
Det var en lång väg till Salt Lake City, typ fyra timmar, och vi var båda enormt trötta när vi äntligen kom fram. Som tur var så hade vi bra vägbeskrivningar så vi hittade till motellet utan problem. Det blev ingen middag den dagen, vi var helt enkelt för trötta. Somnade fort, gjorde vi dock. Och tusan vad gott vi sov. Morgonen därpå kunde vi också vackna i vettig tid! Tjoho!
Snö finns det också
Stenbron i Bryce
Idaho
Vi vaknade och hade en god frukost. Mycket amerikansk dock, men hela köret. Ägg, bacon och stekt riven potatis. Jag var itne så nöjd med teet så jag spang upp till rummet och hämtade lite riktigt te, dessutom var jag tvungen att dricka två koppar för att fylla kvoten. Jag hade lätt kunnat dricka en kopp till om det inte var för att vi hade bråttom.
Snöbeklädda berg i Salt Lake City Södra Idaho
Resan till Idaho skulla ta cirka sex timmar och vi ville vara där kring lunch och vi lyckades faktiskt komma iväg innan nio! Vi känner oss duktiga. Det var inte mycket att titta på dock. Idaho ska tydligen vara en väldigt vacker stat men det är bara de norra delarna. I södra Idaho finns endast stora vidder med åkrar och berg någonstans borta i horisonten. Tröttande så in i norden och eftersom vi redan hade pratat mycket hade vi inte mycket kvar att prata om. Vi kom äntligen fram i alla fall och jag fick äntligen möta Lorraines son Andrew (Andy). Vi åkte in till centrala Boise och åt lunch, herregud vad hungrig jag var och jag stoppade i mig en stek.
Boise, en vacker huvudstad i Idaho
Härifrån och ner hade jag skrivit en hel del men den dumma datorn raderade det. Jobbigt, så nu måste jag skriva om det. Bara att börja då...
Vi gjorde ärligt talat inte så överdrivet mycket medan vi var i Idaho. Mestadels var vi deras stora röda hus och Lorraine lekte med sina barnbarn. Det lämnade inte speciellt mycket kul för mig men tisdag morgon gick jag och Andy upp tidigt. Vi åkte upp till foten av ett berg för att ta en härlig morgonpromenad. Det var så enormt skönt att komma ut och gå igen (utan att behöva ruscha längs en klippkant). Andy gick lagom fort men jag vill ju gå fort. Jag gick med honom mestadels dock fast på slutet, när den brantaste delen kom så gick jag i förväg och eldade på i alla pannor. Väl uppe på toppen satt jag ner och beundrade utsikten, och väntade på Andy. Sen var det bara att traska ner i igen. Jag tror det tog ungefär en timme att gå hela berget men det var en bit att åka så det slutade med att vi var borta ett bra tag och vi hade dessutom en tid att passa.
Vi rusade in i huset igen och slängde i oss en toast innan vi (plus Lorraine) hoppade in i bilen igen. Vi åkte till en liten bondgård där vi skulle träffa Jennifer, Andys fru/ blivande ex, och alla hennes dagisbarn. Eftersom det är skördetider så är det stor tid för alla små barn att åka till gårdarna för att se hur det fungerar, inte för att det här stället visade det aktuella funktionerna direkt. Det var vid kanten av ett stort majsfält som dem hade gjort en labyrint i genom att köra med skördetröskan i ett visst mönster. Dem hade också en liten lekplats och ett hölass. Det var allt, så ganska tråkigt var det. Dessutom blåste det så hårt så att allt damm på marken blåste upp i våra ögon. Tack och lov för glasögon, inte för att det hjälpte. :P
Resten av dagen hade Lorraine, Andy och jag för oss själva. Vi åkte till ett shoppingcenter, syrran vill ju ha födelsedagspresenter. Suck. :P Hittade ingenting däremot så hon får nöja sig med garnnystan, som jag lovat henne. Hehehehe! :P
Tiden vi tillbringade i deras hus var mestadels den samma. Lorraine satt på golvet elelr i soffan och lekte med barnen. Den minsta var gulligast, eftersom hon inte var så trotsig än. Dessutom så hon ut precis som Bu i Monsters, Inc. Så gullig!
En dag åkte vi till det gamla stats fängelset som ligger precis bredvid berget som Andy och jag besteg tisdag morgon.
Det gamla fängelset med anor från 1800-talet
Det var ett gammalt fängelse, påbörjat i mitten på 1800-talet och stängt i mitten på 1900-talet. Det var intressent att se hur fångarna en gång hade det, trots att de flesta cellblocken ser likadana ut. På den tiden tillämpade man hängning så dem hade en galge inne i högsäkerhets byggnaden. Numera tillämpar dem giftinjektion som de flesta staterna gör. Mer än så gjorde vi inte i Idaho så vi satte oss i bilen och satte kursen mot Nevada och Las Vegas.
Ingen hög standard
I tvättrummet knöt dem strumpor utan partner kring ett rör
Slutmål Vegas
Varken södra Idaho eller Nevada är särklit kul att köra bil i. Bara öppna prärier och några berg långt borta i horisonten. Vi körde på en mindre väg så det var lite trafik, vilket var bra eftersom vi gillade att köra fort. Vi hade inte haft ett så stort problem med insekter på resan upp men nu plötsligt var det insekter överallt. Obeskrivligt äckligt var det när ett splash mot vindrutan dödade en stor fet insekt, och det ända som var kvar var ett gult klet. Såå äckligt. Vi hade köpt vindruteputs och en rulle hushållspapper så varje gång vi stannade gjorde vi rent vindrutan. En gång kom till och med en fågel och dunkade in i främre delen av bilen. När vi stannade för lunch på anrika Burger King hade vi blodstänk över hela framdelen på bilen. Ännu äckligare att göra rent. Det förbluffar mig hur så många insekter inte kan hålla sig borta från vägen när dem har miltals av prärier omkring att flyga omkring på. Dumma inskter, och fågel.
Vidsträckta Nevada
Eftersom det är riktigt långt till Las Vegas var vi tvugna att stanna för natten i en liten gammal gruvstad, Ely. När vi kom dit såg det var det en gullig liten stad, trots att den bara hade tre långa gator som löpte paralellt. Vi åkte därifrån med ett annat intryck. När vi kom till motellet, ett Best Western, fanns det ingen i receptionen. På dörren satt en skylt som talade om att dem kommer tillbaka vid klockan sex. En timma kvar. Vi fick gott roa oss med att titta runt i den lilla staden och till vår förvåning fanns det hela fyra kasinon i staden. Det största var Hotel Nevada som en gång i tiden var ett berömt kasino och många stora stjärnor har stannat där. Utanför entrén hade dem en liten Walk of Fame. Ett antal presidenter och senatorer fanns med, och Ingrid Bergman! Känndes lilte kul att veta att jag inte var den ända lilla svensken som hade kommit till pyttelilla Ely. Eftersom det var en gruvstad hade dem en liten stensamling längs trottoaren. Jag "råkade" ge några av stenarna en välpacerad spark och bit "råkade" lossna. Tänka sig, det låg små fina stenar längs gatan till min stensamling. Tjoho! Tro nu inte att vi förstörde någon symmetri. Det var bara stenbumlingar. På något viss hamnade stenarn vi hittade i Lorraines handväska. En spöklik liten stad. :P Något intressant var dock alla de väggmålningarna som fanns överallt. I stort beskrev dem den amerikanska historien. Ganska fint.
Anrika Hotel Nevada
Äntligen öppnade hotellet igen och vi släpade in våra resväskor. Hungriga var vi så Lorraine frågade i receptionen om vilken resturang som är bra och prisvärd. Receptionisten började hojta om Silver State Resturant som tydligen var bäst i stan. Vi litade på henne, satte oss i bilen och åkte till Silver State Resturant. Tja... Rent var det i alla fall. Såg mycket ut som en lastbilssylta men vi gick in och satte oss ner. Maten var förfärlig!!! Jag beställde en Sirloin stek med mos. Jag ville ha den blodig men den var så genomstekt den kunde bli. Dessutom var den torr, för att inte tala om moset. Värre än pulvermos som blivit utspätt med krossade skorpor! Vidrigt! Varken Lorraine eller jag åt upp allt, trots det hutlösa priset med tanke på kvaliteten. När servitrisen kom och frågade om allt var bra var Lorraine på väg att svara Ja, men jag avbröt och leverarade en mindre utskällning. Jag har aldrig gjort det förut och jag kommer nog aldrig mer göra det! XD Fast skoj var det! :P Det som oroar oss lite är den resturangen tydlilgen skulla vara den bästa i stan! Jag vill knappt veta hur dem andra syltorna är...
Vi åkte därifrån med nya, ehm, erfarenheter. Åk inte till Ely! Och ät defintivt inte på Silver State Resturant!
(scrolla nu upp och läs Del 2)
