R.M.S. Titanic Utställning
Vid entrén fick vi varsinn biljett (exakta kopior av de äkta biljetterna) med information om någon av passagerarna på baksidan. Min biljett berättade om Colonel Archibald Gracie IV från Washington, D.C. Han reste i första klass, ensam, i hytt C-51.
På Lorraines biljett stog dem om en svensk familj från Skara. :P Båda våra passagerare överlevde men många av svenskens anhöriga dog.
Det var en otroligt bra utställning och det är otroligt vad dem har hittat. Dem hittade tillexempel fat som var perfekt bevarade och låg tjusigt på havsbottnen som dominobrickor. Dem hade också hittat en servis för de finaste gästerna men kobalt blå och guld, såg ut som ny. Dem hade också en flaska chamgange som såg lite sliten ut men det påverkade inte den fina årsgångsskumpan som fortfarande fanns kvar innuti.
Längs väggarna var det historier om passagerare från alla olika klasser, och besättningsmän. Allt var mycket rörande.
Det var också intressant att se alla olika saker dem hade på den tiden. Dem hade hittat en hel del toalettartiklar såsom tandkräms burkar, rakknivar, tandborstar, och speglar. Helt fantastiskt.
Dem hade även ett litet isberg av riktig is (inte samma isberg som blev skeppets undergång ;) ) som var några minusgrader kallt. Man fick känna på det för att känna hur kallt det var och så fick man veta att vattnet som passagerarna låg i var ännu kallare pga saltet i vattnet. Den där isbiten var ruskigt kall så jag skulle verkligen inte vilja ligga mitt i vattnet i Nord Atlanten.
I det sista rummet var det en minnesvägg fylld med namnen på alla imbord som dog och överlevde. I första och andra klass var det fler som överlevde än vad det var som dog. Men i besättningen och tredje klass dog fler än två tredjedelar (de två grupperna var också de största grupperna ombord).
Nu vill jag se Titanic filmen snart och så ska jag leta information på internet (som jag alltid gör) och tycka synd om alla ett tag. Sen ska jag återgå till vardagen. Men hemskt var det.
Ironiskt nog så var en av passagerarna på väg hem till en anhörigs bröllop. Han hade tänkt åka med ett annat skepp men på grund av kolstrejken så blev han, emot sin vilja, flyttad till ett tidigare datum, ombord på Titanic. Innan de lämnade hamn skrev han ett brev till sin anhörige och beklagade sig över omflyttningen. Han skrev: "Jag önskar Titanic skulle ligga på havets botten"....
Mycket rörande.
Tillagt Lördag den 26 Januari, 2008:
Idag åkte Lorraine och jag och hyrde filmen "Titanic". Varje gång så vill man inte att skeppet ska sjunka men varje gång händer det. En av de bästa filmerna någonsin producerade och en av de mest rörande tragedierna i männsklighetens historia.
Till minne av passagerare och besättning som omkom i Titanic-katastrofen den 15 April, 1912.
60% vem då?
När jag lämnade in testet (jag var den första) så började Mr Langford genast att rätta och han var klar strax efter att jag hade satt mig ner igen. Han vet att jag betraktar honom eftersom jag alltid är först att lämna in och han rättar alltid mitt test först. Hon gav mig tummen upp. Det tar jag som ett bra tecken.
Idag när jag kom in i Earth Science rummet så hade Mr Langford satt upp betyg på väggen. Jag hade fått 100% på allt arbete jag hade gjort men det stog att jag hade 77% totallt (C+). Så lågt har jag aldrig haft och jag såg att jag hade fått 48/80 på testet vi hade gjort. Det verkade orimmligt eftersom Mr Langford hade gett mig tummen upp och att han hade rättat klart det så fort. Dessutom kände jag mig ju så säker med det.
När klassen var över så frågade jag Mr Langford om det. Han minndes direkt att jag hade fått fullpott, 100% och inte några futtiga ca 60%. Det kändes mer rätt! ^^ Han hade bara mixat upp mitt resultat med någon annans (stackare... först får han topp poäng och droppar sen ner till ett D). Jag var nöjd i alla fall och jag har nu 100% totallt i klassen för den här terminen.
Musikalrepetitionen går också bra.
P.s. Eftersom många gärna vill ha bilder så har vi ett litet problem. Jag hoppas att många har snabb uppkoppling mot Internet eftersom alla bilder på bloggen nu tar en stund att ladda. Jag hoppas ingen klagar över det. D.s.
Thoroughly Modern Millie; REHERSALS
The Rehersal
Innan auditions började så hade jag läst en del om Thoroughly Modern Millie på Internet och fått ett humm om vad den handlar om och så vidare. Första repetitonsdagen däremot träffades vi alla i dramarummet och läste igenom manuset. Jag måste säga att det är en otroligt rolig story och jag tror vi kommer har super kul med den. Vi är 32 stycken castmedlemmar; huvudkaraktärer och chorus. Dessutom har vi en massa folk i orkestern, plus alla techies som arbetar med ljud och ljus. Sen får vi ju inte glömma alla föräldrar som kommer hjälpa till med kostymer, biljetter, och annat smått och gott. Viktigt att komma ihåg är också Mrs Sarah Hahs - vår regissör, Mr Darin Shryock (ja, han heter Darin) - vår musikregissör, och Melissa - vår koreograf. Vi läste igenom manuset och lyssnade på soundtracket. Skujsigt som sjutton ska det bli!
Andra dagen var inte lika rolig. Vi pratade bara affärer. Vi läste igenom produktions kontraktet och gick igenom allt vi måste betala för att få vara med. 50 dollar allt som allt. Känns lite ruttet att behöva betala men jag antar att det är värt det med tanke på hur roligt det ska bli!
Tredje dagen började vi faktiskt göra något nyttigt! Första timmen träffades vi i körrummet med Mr Shryock och övade på Theme-sången som såklart är betitlad "Thoroughly Modern Millie". Den utspelar sig när Millie först kommer till New York City och tänker sig hur alla välkomnar henne. Såklart så är ju det bara ett drömscenario och ingen överhuvudtaget ger sig tusan i om hon är i NYC eller hemma i Salina, Kansas. Jag är tydligen basstämma (man lär sig något nytt varje dag) och det jobbiga med det är att man inte sjunger efter musikslingan som man lärt sig från CD'n. Omskolning... Men det har gått ganska bra och jag har fått bukt på det nu.
Så fort Mr Shryock var klara med oss var det bara att kvickt ta sig till Auditoriumet för att träffa Melissa och lära sig dansen till sången vi precis lärt oss. Killarna börja och eftersom vi ska visa vår styrka och manlighet så gör vi lite stunt. Jag ska glida... Jag har fortfarande skrubbsår från auditions. Men vad gör man inte för konsten... En kille ska göra en bakåtvolt så jag är glad ändå. Dansen är inte speciellt komplicerad men jag har ju aldrig gjort en fem minuter koreografi förut så det är lite svårt att minnas allt. Men det kommer, det känns bättre och bättre varje dag.
Melissa jobbar på ett speciellt sätt. Hon går in och lär oss dansen och hon går ganska fort fram. När hon är klar med det så går hon hem. Då tar våra danskaptener (elever) över. Gillian i huvudsak, tjejernas danskapten. Hon är typ en dansrobot och suger upp hela koreografin som en Svampbob Fyrkant. Hon städar upp koreografin när Melissa är klar och ändrar sånt som ser konstigt ut. När sen Melissa kommer in nästa dag så blir hon nöjd och glad över hur bra det ser ut. Torsdagen så fortsatte vi med koreografin och nu blev det lite jobbigt. Jag hade memoriserat den första halvan så den andra halvan blev lite svårare att klämma in. Det är fortfarande inte speciellt avancerade steg med jag kommer inte alltid ihåg ordningen. Dessutom är de sista 20 sekunderna ganska kneppiga då vi gör många steg på kort tid. Gah! Men det ska nog bli bra.
Vi en punkt när jag gled på golvet så skrapade ju upp min sårskopa på armbågen. Det blödde pyttelite så jag satte mig mitt på scenen och gnällde lite gulligt: "Jag blöööder". Alla belv tokgalna. Dem kretsade runt mig med ord som: "Ah! Marcus blöder. Är du okej? Behöver du plåster? Kan du fortfarande dans?". Det var ganska gulligt faktiskt. Dessutom kom Mrs Hahs och var lika orolig hon. Jag försäkrade henne att det inte var något problem. Det blödde knappt alls, det var bara en pyttliten röddroppe som mer liknade kåda från ett träd än ett sår. Hon var fortfarande orolig med jag sa: :Det är okej...". Jag väntade en stund. Hon stod kvar. "Nu är det meningen att du ska vända ryggen till och inte bry dig". Hon gjorde som jag sa. :D Det var skojsigt. Mrs Hahs lydde mig. :P Hihi. Jag är fömodligen den första i historien som givit henne en order som hon lydigt. :P Personlig seger!! :D
Fredagen så träffades vi i körrummet som vanligt och gick igenom alla de sånge vi lärt oss hitills. Det är ett antal nu. Dessutom fick jag en roll. Det finns ju en hel del biroller i musikalen som spelas av chorus men hitills hade ingen av dem blivit utdelade. Deras basis var att Seniors skulle få förtur (dvs jag) eftersom det här är vår sista chans att vara i en musikal produktion. Jag har fått rollen som George Gershwin. Han var en riktig person som var en mycket berömd amerikansk jazzopera/musikal kompositör. Jag har bara en replik men den ska jag spela jäkligt bra! :P Basta! Det ska bli skoj att spela en äkta person då jag förstått att det är mer utav en utmaning att spela en sådan snarare än en fiktiv karaktär. Jag är så entusiastisk!
Dennan dag hade vi ingen dansträning utan dem började blocka scenerna (där dem bra pratar). Vi chorus har en mycket viktig roll i scenen vi gjorde i fredags. Vi ska spela tråkigt, okänsligt New York-folk gåendes i bakgrunden. Eftersom scenen är på en gata så måste det ju finnas folk. Det existerar inte en tid på dygnet då New Yorks gator är tomma.
Det var allt för den veckan.
Fast vi hade en liten grej att göra i lördags också. Först var det föräldramöte klockan åtta. Lorraine gick till det och hon ska nu hjälpa till att sy kostymer. Lagom till ungefär klockan elva kom jag in för att bli mätt till min kostym. Det är ju viktigt att det passar. ;)
Mer än så har jag inte att berätta, men nu är jag helt ikapp med allt som hänt så jag hoppas att jag kan skriva kortare inlägg i fortsättning. Lite oftare också, så som var och varannan dag.
Tjolahopps!
Mer information om Thoroughly Modern Millie under länken (engelska):
Wikipedia: Thoroughly Modern Millie (musical)
Thoroughly Modern Millie; AUDITIONS
Jag är så ruskigt upptagen nu (på ett bra sätt) så jag har nästan glömt bort bloggen. Hursomhelst, det är nästan två veckor sen vi kom hem och så fort vårt flyg landade i Phoenix klockan 12 på måndag så var det inte långt kvar tills vi hade auditions klockan 15. Auditionen var för årets musikal produktion (den största produktionen under läsåret). Detta år är musikalen Thoroughly Modern Millie (Genom Moderna Millie). Den var skriven under 60-talet och 1967 gjorde dem en film med Julie Andrews som Millie. Den öppnade portarna på Broadway 2002 och blev belönad med flera Tony Awards, bland annat för Bästa Musikal, Bästa Skådespelerska i Musikal, och Bästa Koreografi. Den stängde 2004 men gick på turné i England under 2005. Sen blev den öppen för skolor och förra året var det många skolor som slängde sig över den, nu är det Marcos de Nizas tur.
Throoughly Modern Millie handlar om Millie (duh!) som flyr från småstaden Salina i Kansas till stormetropolen New York för att gifta sig med sin rika chef, vem han än är. Under tiden då hon försöker förföra sin chef trillar hon över Jimmy (eller han trillar snarare över henne, bokstavligen) och dem blir snabbt förälskade. Det ingår inte i hennes plan dock så hon finner sig själv i ett vägskäl.
Hon bor på Hotell Priscilla för unga kvinnor som ägs av Mrs Meers som är en före detta skådespelerska men nu är hon förklädd som en kinesisk kvinna och säljer sina unga, föräldralösa gäster till vitt slaveri i Kina. Hennes två lakejer, Bun Foo och Ching Ho kidnappar flickorna åt henne så att dem kan få råd att få över sin mamma från Kina till Amerika.
Musikalen är ruskigt roligt och är så mycket större än Class Action, som vi gjorde i höstas, och därför så mycket roligare att jobba med.
I alla fall, på måndagen hade vi sång audition och jag spelade upp för det kinesiska lakejerna Bun Foo/Ching Ho. Deras karaktärer är så roliga dessutom sjunger dem allt i Mandarin och pratar Kantones (dialekter av Kinesiska, fråga mig inte varför dem pratar och sjunger i olika dialekter. Det är ett mysterium). Skulle vara en rolig utmaning. Jag hade övet under hela jullovet och hade äntligen lärt med den utantill så jag var fullkommligt laddad.
Vi var tre killar som provade ut för de två rollerna vilket gav mig en 66% chans att få rollen, så länge jag gjorde bra ifrån mig. Men om jag inte fick rollen så hade jag ju alltid chans på att komma in i Chorus, som är alla biroller och dansarer i backgrunden. Sång audition gick ganska bra och det var faktiskt inte alls lika nervöst som det var när jag provade ut för höst produktionen.
Så fort vi var klara med audition i Auditioriumet gick vi över till dramarummet där vi träffade koreografen, Melissa. För dansaudition så hade vi två danser att lära oss: en enkel som alla gör och en svårare som bara killar gör (+en svår för tjejer såklart). Måndag lärde vi oss den enklare fast trots att den är betitlad enkel så var det snabbt och svettigt. Jag hade så mycket träningsvärk dagen efter.
På tisdagen lärde vi oss special dansen. Tjejerna hade en snabb, sensuell dans med mycket bensprattel och armar. Killarna har raka motsattsen. Vi är manliga och visar vår styrka så vår dans var väldigt fysisk med hopp, dropp och glid. Resultatet? Många skavsår och blåmärken! ^^ Men det var roligt! :P
På kvällen träffades vi vid the YMCA för att träna lite extra på alla danserna eftersom dans audition var dagen efter. Den sista halvtimmen kunde jag knappt röra mig, så trött var jag! Eftersom vi i special dansen gör ett rakt dropp från stående till liggande på magen så tog det mycket energi och tillslut var mina armar bara som spaghetti.
Onsdag, den stora dagen! Vi träffades i lobbyn till auditoriumet och gick sedan in till stora scenen för att värma upp och gå igenom koreografin några sista gånger. Den enkla dansen gick super! Jag var rent av sprudlande av lycka efteråt (trots att jag alltid sprudlar av lycka när jag håller på med teater :P). Sen var det den svåra special dansen... Men! Dam dam dada! Alla killarna tyckte det gick bättre än vad det någonsin hade gått, jag också! Det är klart att vi inte var perfekt men det kändes ändå bra. De flesta av oss gick hem nöjda den dagen.
Torsdagen träffades bara dem som hade provat ut för huvudroller (jag inkluderat). Det var dags för den muntilga auditionen då vi bara agerar. Vi kineser skulle läsa upp samma sång som vi hade sjungt fast utan melodi såklart. Kändes lite svårt eftersom vi hade memoriserat den till musiken. Men det gick ganska bra. Vi var de första att bli kallade in, och jag var den första av oss så jag i princip öppnade auditions den dagen. Det fattade vi inte fören vi kom ut igen däremot. XD Nu var vi klara med auditions och det var pirrigt som tusan. På fredagen så skulle det vara call backs så vi valde att sitta kvar och vänta på call back listan. Men mot slutet så kallade dem in alla till scenen igen, förutom några roller inkluderat den kinesiska. Så vi satt nästan kvar ensamma i lobbyn och bara väntade. Vi antog att dem hade valt att inte ha call back alls och att dem där inne hade call back nu. Det betydde också att den kinesiska rollen var klar, vilket gjorde det hela änna pirrigare. När det var klart så åkte jag coh tre kompisar till en resturang och åt sushi. Åh, så gott! Efter det hade vi glass. :P Det var också mumsigt. :P Hihi!
Som avslut åkte vi tillbaka till skolan bra för att dubbelkolla om en lista hade kommit upp. Nepp. Nu kunde vi bara vänta på cast listan.
På fredag efter skolan samlades alla som hade varit med under auditions vid backstage dörren. Ovanför den dörren sitter ett litet fönster där dem alltid sätter upp listorna. Jag antar att vi såg ut som en flock hönor som väntar på mat. Vi kacklade väldigt mycket också! :P Efter ungefär en halvtimme så såg vi Becca (vår stagemanager (hon är en elev)) gå över parkeringen. Hon hade nycklarna till auditoriumet. Efter henne kom Mrs Hahs. Hon tittade inte på oss utan gick bara till sin bil, klev in och körde iväg. Kvar stog Becca. Hon kom gående mot oss och gick in i auditoriumet. Strax efteråt kom en lista upp. Men som alltid så sätter dem upp en annan lapp först. Den här tackade för att alla hade deltagit i auditions och bad alla som stog nämnda på cast listan att inställa sig i dramarummet på måndag. Sen kom listan upp!
Dam dam dada!
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
*
Jag fick inte rollen jag ville ha. :( Men jag kom med i chorus!!!!! :D Tjosan! Men dem stavade mitt namn fel... mutter... :Gustaffson... Gruff! Men strunt samma! :D Jag är med i musikalen!!! :D Tjosan!
På måndag inställde jag mig i dramarummet.
Fortsättning följer...
Flaxa vingarna och Flyg!
Sista skoldagen kom vi till skolan och gjorde alla våra sista slutprov för terminen. Det mesta kändes bra och det visade sig senare att jag fick toppbetyg i alla ämnen. Måndagen innan det hade vi det första tecknet på att musikalens alla hjul snart snurrar på högvarv. Vi hade det dom kallar Dance 101. I princip så träffade vi koregrafen, Melissa, som vi hyr in utifrån och hon lär oss de grundläggande dansstegen i musikal dans, samt de stegen som är aktuella för Thoroughly Modern Millie, som kom ut under 20-talet. Dans är jobbigt men ruskigt roligt. Så då hade jag en del planer för terminen som nu redan har börjet. Dels tänkte jag prova på att spela upp för musikalen (vilket jag nu har gjort), och jag tänkte också prova ut för löparlaget (trodde jag ja! Ni förstår varför om ni bara fortsätter att läsa). Hursomhelst, sista dagen i skolan, efter alla proven, träffades alla musikal intresserade i körrummet för att sjunga igenom alla låtar som är aktuella för auditions. Jag tog notpapper till två roller. Jimmy som är det fattiga tidningsbudet som Millie blir kär i, och kineserna som jobbar åt en kvinna som säljer flickor till slaveri i Kina. :P Det är helt klart en vrickade show.
Så fort vi klara med det var det bara att släpa sig hem och packa för nästa dag åkte vi till Idaho. Vi flög tidigt på morgonen och vara bara försenade med några timmar. :P Flyg... alltid försenat. När vi väl var uppe i luften så fick jag användning för flygläget på min fina digitalkamera och jag tog bilder på Phoenix från luften, berg och Grand Canyon som vi flög över. Så nu har jag faktiskt antligen sett The Grand Canyon. :P Vi mellanlandade i Salt Lake City innan vi fortsatte till Boise, Idaho. 
THE GRAND CANYON
Inte mycket att skriva egentligen om Idaho. Inte utan att jag far iväg och gnäller. Och gnäll vill vi inte ha i den här bloggen. Jennifer, Andys fru (Lorraines son), kom och hämtade oss på flyplatsen. Nästa dag var vi till frukost i en mormon kyrka (Andy och Jen är mormoner (usch)). Det var ganska trevligt och tomten kom och alla barnen önskade något från honom. På kvällen ville inte Jen ha oss i huset. Dem är separerade sen fem månader. Hon slängde ut honom... Andy var tvungen att jobba (han har två jobb för att kunna betala sin familj och för huset som han inte ens bor i just nu). Under tiden körde Lorraine och jag till bion tvärs över gatan, vilket var svårare en det verkar. Det var svinkallt och isigt, plus att vi nu satt i en manuell bil och dem är ju inte så vanliga i amerika. Lorraine kan köra en manuell men den här var så trög så det var svårt för hennes axel. Vi slutae upp med motorstopp mitt i en korsning... Och vi kunde inte få bilen att starta.... Vi överlevde i alla fall och kom helskinnade till bion. Vi såg National Treasure 2, som var riktigt bra och underhållande. På vägen tillbaka sladdade vi nästan av vägen...
Söndag, gick vi till mormon kyrkan med dem och fy sjutton vad tråkigt! Mormoner är en intressant sekt. Dem gillar inte symboler så deras kyrka såg mer ut som en domstol än vad det egentligen är. Alla mormoner måste betala 10% av deras brutto inkomst till kyrkan. Jag vete tusan varför folk är villiga att göra det. Dessutom ska en bra mormon ha många barn (vilket kostar en hel del ytterligare). När Andy och Jen hade äktenskapsproblem för några år sedan så gick dem till biskopen och frågade om råd. Hans råd var, skaffa ett barn och det ska bli bra... Tja, det funkade ju inte riktigt. Mormoner måste dessutom ha speciella "heliga" underkläder som endast får vidröras av "heliga" mormon händer, och det måste givetvis tvättas separat. Det viktigaste i livet är att skaffa många barn och att be, enligt mormoner. En mormonsk mässa består i tre delar. Först är det samling i kyrkorummet där, istället för att ha en präst som pratar, medlemmar går upp och pratar. Efter det är det söndagsskola för alla där olika ämnen om hur man ska be mer behandlas. Sist delar dem på män och kvinnor för speciella möten. I vårt möte pratade dem om vad som är Bra, Bättre och Bäst i livet. Jag tänkte ju genast på vänner, och att ha tid för sig själv ibland. Enligt mormoner är bra saker att ha många barn, att föra in gospel i hemmet, att läsa ur de heliga skriftern och att ha tid för sig själv (så att man kan be i tystnad. Nu har jag gnällt lite för mycket redan och jag har definitivt förolämpat en hel sekt. Men vad sjutton! Där har ni sanningen from under cover! :P
Jul är som man kan förvänta sig. Det är stort. Dem firar ju jul den 25 istället för den 24, så på julafton tog vi sovmorgon och åkte till en indisk resturang för lunch, utan barnen och Jen. Maten var fantastiskt god. Mycket bättre än det flottiga amerikanska "köket". På juldagen var vi tvungna att var i huset vid sju på morgon eftersom dem öppnar presenterna på morgon. Det var en vild jul, men ändå ganska lugn. Vi var ju ändå bara tre vuxna, jag och tre barn. Planen var också att jag skulle servera Vitchokladmousse på Hallonspegel (mums!) på juldagen men pga av att dem inte hade en sil (!!!!!) så kunde jag inte göra hallonsåsen. Vi flyttade den planen till torsdag istället så Lorraine och jag köpte en sil.
Jen är adopterad (hennes mamma var 17 när hon var gravid) och under juldags kvällen dog hennes biologiska mammas make. Dem bor i Texas/New Mexico (minns inte riktigt). Under hela annandagen satt hon och letade efter flygbiljetter så att hon kunde åka ner till begravningen. Hennes adoptivföräldrar skulle komma på torsdagen men deras flyg var försenat så dem kom sent på natten mot fredagen. Eftersom Jen inte var hemma på fredagen så hade hon sagt att vi inte borde komma till huset alls, med anledningen att hennes föräldrar inte skulle gilla det. (suck...) På fredagen ringde Andy i alla fall bara för att kolla att allt var bra och dem undrade varför vi inte hade kommit över. Dem insisterade på att vi skulle komma så vi åkte över det och dem var otroligt trevliga. Jag har ingen aning om vart Jen har fått sitt humör ifrån! Vi stannade bara en timma eller så eftersom vi var tvungna att åka till flygplatsen för att resa hem. Flyget var såklart tre timmar försenat... Dessutom skulle vi mellanlanda i Reno och Las Vegas så vi kom inte hem fören klockan tre på natten.
Vi hade bara ett kort hembesök för att tvätta och sånt. Tidig söndag morgon var vi tillbaka på flyplatsen igen för att åka till Mexico. Det var meningen att vi skulle vara tre familjer (Lorraine och jag, familjen Bulress, och familjen Neel/Russel. Men släkting dog till familjen Neel/Russel så dem kunde inte komma. Familjen Bulress har timeshares i hotell över hela världen så dem har rabatter och sånt. Det gjorde att vi kunde på ruskigt billigt, fast flott. Väl i fuktiga Mexico åkte vi till hotell komplexet som låg precis på den karibiska stranden. Sååå fint! Resorten är uppdelad i två hotel, The Mayan Palace och The Grand Mayan. The Grand Mayan består endast av sviter. Gissa vilken vi bodde i! :P The Grand Mayan såklart! :D Vi hade en jätte stor svit som säkert skulle ha kostat minst 600 dollar per natt men vi betalade bara 500 dollar för hela veckan! Lyxigt och billigt! :D 
Dagen efter att vi anlände var det nyårsafton så var ju självklart uppe sent. Eftersom vi kom precis innan nyår så fanns det ingen plats på något av nyårsfesterna så vi hade vår lilla private fest vid The Grand Mayans pool. Därifrån kunde vi dessutom höra musiken från resturangen Del Lago så vi hade det så gutt så. Hotellet sköt inte upp några fyrverkerier dock men hotellet bredvid sköt upp en underbar ljusshow så vi är nöjda. 
Gott Nytt År!
Nästa morgon gick jag och Michelle (unga fröken Bulress) upp klockan sex för att titta på årets första soluppgång. Det var ljuvligt med sanden mellan tårna och hela det karibiska havet breda ut sig mot horisonten. 
Mestadels hängde vi runt poolen och gjorde absolut ingenting. Ljuvligt! Men en dag åkte vi till den närmsta staden, Playa Del Carmen. En söt liten stad med en hel del butiker. Vi åt på en resturang med ett bra band och en man som sprang runt med en massa sombreros på skallen. Tydligen var han en fotograf och kom och satte sombreros på våra skallar. Han tog en bild, tog hattarna och kom sedan tillbaka med en färdig bild med ram och allt. Dessutom hade han en Tequila flaska med vår bild på! XD Såg roligt ut. Jag är värsta kändisen nu! Jag är på en Tequila flaska!!!! Haha!
Vi fortsatte runt och shoppade sovernirer. Jag köpte lite prylar till dem där hemma och en silver ring till mig själv för knappt 130 kronor. Bra pris! Fast jag avskyr bankomater som snackar spanska.... Jag fattar ju inte vad jag ska göra!!! 
En annan dag klev vi upp tidigt och åkte ungefär en timme söderut till Tulum. Tulum är den mayaruinen som ligger närmast havet och som alla kryssningsfartygen stannar vid. Inte den med pyramiden (som är ett av världens sju underverk). Det var intressant och vi hade en väldigt bra guide som visade oss bilder av viktiga händelser i mayakalendern och hur solljuset och månen strålar genom hål i ruinväggarna. Riktigt häftigt.
Han visade också en grej som jag inte hade någo aning om. Först frågade han vad talet som symboliserar balans är. Två. Två i mayaspråket är två cirklar bredvid varandra. Sen frågade han vilken som är den viktigast guden. Det är såklart solen och solguden brukar målas som en orm med fjädrar. En orm kan ju sympoliseras av ett S. Så mellan mayanummer två ritade han ett S. Och vad är ett annar teckan som symboliserar solen?, frågade han. En cirkel såklart. Han ritade en cirkel kring allt annat han hade ritat på marken. Vad har vi nu? Jo, det kinesiska tecknet för balans. Yin och Yang.
Mycket intressant tycker jag och när man tänker på det så härstamma ju alla indianer i amerika från Asia. Maya indianerna också. 
Efter att vi var klara med Tulum åkte vi norr igen till Xel-Ha, som är vad dem kallar världens största naturliga akvarium. Den är en stor naturlig vattenpark med korallrev, grottor och annat skoj. Xel-Ha är maya och betyder kombinerat vatten. I undergjorde under Xel-Ha finns en hel del sötvatten som pressas upp genom kalkstenen. Det kombineras med saltvattnet som forsar in från det karibiska havet. Kombinerat vatten.
Det bästa med Xel-Ha var att i entre priset ingick all mat i alla resturangen. En gigantisk ät-så-mycket-du-vill buffe alltså. Jag tror jag åt för 500 dollar! XD Jag hade sushi, sallad, fisksoppa, chokladkaka, olika ostar, kallskuret, frukt, mer soppa, osv... Mums!
Torsdag gick jag på en spinning klass!!! :D Det var så skönt. Jag var den ända personen där så det blev mer personlig träning. Sweet!
Den mest njutbara dagen av hela resan, dock, var fredagen. Jag sov länge. Gick upp, gjorde en kopp te och åt frukost. Tog det lugnt och lagom till cirka klockan ett eller två (vet inte riktigt, jag hade semester) gick jag till resortens SPA och checkade in. Tog det lugnt och gjorde mig ren i bastu, dusch och jacuzzi för att vara fullständigt redo för min luxuösa Shiatsu Massage Behandling. Jag hade men bokning för klockan tre så jag hade gott om tid att bara ta det lugnt och när jag var ren så satt jag ner i loungen och läste. Jag fick en hel hög med Dean Koontz böcker av Lorraine i julklapp så jag har en hel del att beta av.
För er som inte vet vad shiatsu är för någo så kommer här en förklaring. Shiatsu är i princip en klassiskt japansk massage som grundas på österländsk filosofi. Enligt denna filosofi flödar chi (energi) genom kroppen via vissa flöden (chi-flödet). Genom att trycka på vissa speciella punkter på kroppen kan man påverka detta flöde och återställa balansen i kroppen. Det är detta som akupunktur grundas på där dem sticker nålar i dessa punkter. Shiatsu handlar inte om akupunktur dock, utan om akupressur där man endast trycker på punkterna i stället för att sticka nålar i dem. Strunt i om det chi är sant eller falskt, det är ändå oerhört skönt. Men behandling varade i cirka en timma och tjugo minuter. Massören trycker på chipunkterna samt stretchar och tänjer leder. Oerhört uppfriskande! Efter det var jag redo för vad som helst.
På fredagkvällen gick vi till resturang Del Lago som är hotellets buffe resturang. Denna kväll serverade dem fisk och skaldjurs buffe. Gott, gott. Senare under kvällen hade dem också showen "New Age" på scenen. Det var typ en balettshow med färg, ljus och bra musik. Den roligaste delen var vad jag kallar Kannibal Divan. Denna okonventionella divan försökte få publiken att klappa i takt med divan dansade till "An der schönen blauen Donau" av Johann Strauss. Hysteriskt kul! Svårt att förklara. Måste ses! :P
Kannibal Divan
Notera att jag och Michelle är med på sista bilden. Dem kallade upp folk från pubilken i sista nummret och vi sjöng och dansade till "It's fun to stay at the YMCA". :P Det var skujseliskojsigt! :D
Vi gjorde inte mycket den sista dagen utan njöt mest bara av paradiset. Solen var tyvärr inte framme mycket under veckan. Det var molnigt och lite småkyligt ibland men jag klagar inte. Det var skönt väder och jag njöt av varje sekund.
Det var däremot inte så kul att åka hem. När vi kom till Cancun flygplats så sa dem att flyget antagligen skulle vara försenat med ungefär 40 minuter vilket skulle betyda att vi förmodligen skulle missa vårt flyg från Salt Lake City till Phoenix. Mycket riktigt så kom vit till Salt Lake City och jag skyndade mig ner till tull hallen. Jag frågade en vakt vilket formulär jag skulle fylla i eftersom jag har ett visum. Hon dirigerade mig till det gröna formuläret. Eftersom jag var den enda icke-amerikanen så slutade jag upp sist i kön. När jag äntligen kom fram till tulltjänstemannen så gick det inte många sekunder innan han sa åt mig att jag hade fyllt i fel formulär. Jag skulle fylla i det vita. Gruff, morr! Sabla säkerhetsvakt. Jag ordnade så att jag kunde går före i kön och rusade ut och fyllde i det vita formuläret. Väl tillbaka till tulltjänstemannen så tittade han på mina papper och vred lite på sig. Hans kommentar var att han inte hade gjort någon av dessa på ett tag så han var tvungen och dubbelkolla med handboken. Artig som jag är så ler jag ett bländande leende och smörar fram ett: "Inga problem, ta din tid."
Blah!
Han tar sig säkert tio minuter en kvart med mina papper medan folk strömmar förbi under en minut. När jag äntligen kommer in i amerika så springer jag ett varv runt bagagekarusellen för att kolla om Lorraine (som var före mig) tog min väska. Det gjorde hon. När jag kommer ut så sitter hon där och väntar. "Hinner vi med planet?", frågar jag trots att jag vet svaret. Nepp, det gjord vi inte. Men familjen Bulress hann med. Lorraine sa åt dem att fortsätta utan oss. Dramatiskt va? :P Vårt flybolag ordnade taxi och hotell rum åt oss men eftersom vi hade checkat in vårt bagage igen så hade vi varken hygienartiklar eller ombytte. Suck. Det var ett okej rum i alla fall. Fast Salt Lake City var verkligen svinkallt. Typ -15 grader!!! Is och snö överallt. Hur kan folk på bland sånt? Visst ja... jag är svensk. Jag har gjort det hela mitt liv... :P Oops!
Nästa dag stod vi på fygplatsen vid klockan sju för att skutta upp i luften och återvända till "The Valley of the Sun". Den var en klar dag i Salt Lake City och det är vanligtvis snöoväder i det området som orsakar förseningar. Men just i dag så regnade det extremt kraftigt i Phoenix så vi blev två timmar försenade. Detta var måndag, första skoldagen, dessutom. Jag missade hela dagen. Vi lyckades komma hem i tid till musikal auditions som tur var. Det var det viktigast under dagen.
Det här är allt jag tänker skriva om nu däremot. Mer om auditions och musikalen i nästa inlägg som kommer snart.
The Update!
Nyårs hälsning från Mexico!
(jag vet, vi ser löjliga ut, men vattnet är ljuvligt!)
