Tiderna förbättras!
Kort notis idag.
Onsdagar och torsdagar har vi bara tre av alla de sex klasserna jag har. Annars är det alla klasserna resten av dagarna. Under dagens exktra langa drama pass hade vi genomgang av audiotoriumet där vi ska sätta upp alla vara pjäser. Det var väldigt kul. Det är en stor scen med loger, smink, workshop och allt möjligt bakom. Vi fick till och med komma upp ovanför taket till scenen där alla stralkastarna sitter. Riktigt häftigt, mycket proffsigare än Lilla Scenen pa Västeras Teater (kändes det som i alla fall)
Vi hade ocksa en lang lektion med den jobbiga läraren och precis innan hade jag varit och träffat en studiehandledare och fatt veta att det knappt finns nagra andra klasser att byta till och den fanns ingen möjlighet att byta lärare. Men jag tror nog att han har haft daliga dager eller bara testat oss för han verkar bättre nu sa jag tror det kommer bli bra. Pa fredag har vi prov för första kapitlet som handlar om vad Earth Science är och hur man genomför laborationer satm vailken paverkan vetenskap har pa samhället. Intressant och riktigt roligt sa det kommer nog ga bra. Kan redan allt! XD
Hörs snart igen!
Onsdagar och torsdagar har vi bara tre av alla de sex klasserna jag har. Annars är det alla klasserna resten av dagarna. Under dagens exktra langa drama pass hade vi genomgang av audiotoriumet där vi ska sätta upp alla vara pjäser. Det var väldigt kul. Det är en stor scen med loger, smink, workshop och allt möjligt bakom. Vi fick till och med komma upp ovanför taket till scenen där alla stralkastarna sitter. Riktigt häftigt, mycket proffsigare än Lilla Scenen pa Västeras Teater (kändes det som i alla fall)
Vi hade ocksa en lang lektion med den jobbiga läraren och precis innan hade jag varit och träffat en studiehandledare och fatt veta att det knappt finns nagra andra klasser att byta till och den fanns ingen möjlighet att byta lärare. Men jag tror nog att han har haft daliga dager eller bara testat oss för han verkar bättre nu sa jag tror det kommer bli bra. Pa fredag har vi prov för första kapitlet som handlar om vad Earth Science är och hur man genomför laborationer satm vailken paverkan vetenskap har pa samhället. Intressant och riktigt roligt sa det kommer nog ga bra. Kan redan allt! XD
Hörs snart igen!
High School =)
Nu har jag varit utan dator ett tag sa jag har en del att skriva.
I söndags var det till att kliva tidigt ur sängen. Dags att uppleva den amerikanska kyrkan. Nu i efterhand kan man lugnt säga att det var väldigt annorlunda ifran vad vi svenskar är vana vid. Det var en avslappnad känsla och det var ibland nästan kul. Kyrkan som vi gar till är mycket liberal och vill gärna utvecklas. Mycket positivt tycker jag. Pastorn höll b la ett litet tal där han analyserade Tecknologi mot Teologi. Mycket intressant! Mycket mer är det inte att säga om det. Resten av söndagen spenderade vi pa nagot sa osvenskt som IKEA. :P I Pheonix-omradet ligger nämligen Arizonas ända IKEA varuhus och vad jag hört sa vallfärdade folk dit när dem öppnade. Vi at i resturangen (köttbullar! yay) och kikade pa möbler. Vad annars...
Mandag morgon, 7:15 infann jag mig pa Marcos de Niza High School för att hämta upp mitt schema. Skolan är kort sagt stor! Tidigare hade jag ju bara sett den tom men med alla elever som fyllde hela garden som myror kändes den ännu större. Det var folk överallt och jag är väldigt glad att jag hade skaffat en karta över skolan och i förväg lokaliserat var mina klassrum lag. Minutrarna innan man ska infinna sig i klassrummet ljuder alarmsignaler och de sista sekundrarna spelar de det klassiskt musikaliska verket som vanligtvis kopplas till galopptävlingar. När den melodin slutar maste man sitta i klassrummet. Annars maste man ga till Sweep i kafeterian där man inte far göra nagot. Inte plugga, inte lyssna pa musik, inte använda mobilen, ingenting. Närvaron är hard men än sa länge har allt gatt bra. Jag har kommet till klassrummen i lagom tid innan deadline. Mellan klasserna har man knappt fem minuter pa sig att ta sig till nästa klassrum. Det är ibland langt att ga och det är alltid mycket folk, det är ju närmare 2000 elever som ska byta klassrum satidigt. Men som sagt har det gatt bra.
Min första lektion är matte. Det var inga större problem egentligen trots att jag kämpade med läxan pa kvällen. Största problemet är alla fackord som man inte lärt sig men jag börjar att fa ett grepp om det.
Sedan har jag engelska. Mycket trevlig lärare. Till engelskan ska vi läsa dramer, pjäser, noveller och liknande och analysera mycket. Känns väldigt bra.
Nästa klass är Drama!!! :D Yay!!! Det var kul, inte mycket mer att säga. Vi har ju inte riktigt börjat än men läraren introducerade mig som en svensk utbytesstudent med bra erfarenhet inom drama. Kändes väldigt bra.
Sista klassen innan lunch är PE eller Physical Education, dvs idrott. Det ska bli riktigt roligt när vi väl kommer igang ordentligt. Vi ska under fyra perioder genom aret ha tva sporter per period, först upp är volleyboll som vi kommer ha inomhus, tack och lov. Ute är det ji super varmt. Vanligtvis 40 grader men här om dan var det bara 35. XD
Lunchen är en kategori för sig... Manga ska ha mat, manga star i kö och vi har bara 45 minuter pa oss. Det är tufft och dessutom kostar det, ca 2.5 dollar per lunch och det är inte ens nagon riktigt lunch. Det är typ pizza, hamburgare, pommes frites, kebab, sandwiches eller en sallad om man inte är hungrig, vilket man är. Det är riktigt daligt. Dessutom serverar dem läsk och det star automater överallt i skolan. Lunchen är klart underkänd men den gar i alla fall att leva pa.
Efter lunch är det ekonomi. Klassen som jag tror kommer vara en av dem roligare. Läraren, Mrs Wesloski är superbra. Hon gör en verkligen intresserad, dessutom är ekonomi ett ganska intressant ämne.
Sist är Earth Science vilket kommer inefatta Meterologi, Astronomi, Geologi och Oceanografi. Klassen verkar mycket intressant... om det inte vore för läraren, Mr Langford. För er som känner till Scrubs behöver jag bara säga Dr Kelso pa pricken. Han är elak, sarkastisk och hanar eleverna. Honom är jag inte nöjd med men jag ska se om det gar att byta lärare men jag är ganska säker pa att de andra klasserna är fulla. Men jag tror nog att jag kan överleva honom.
Sist vill jag bara papeka de amerikanska elevernas beteende. Idag, tisdag, bevittnade jag arets första fight. Tva killar började slass i kafeterian och i stort sett alla elever reste sig och bildade en cirkel runt och hejade. Kändes väldigt konstigt eftersom ingen lärare stoppade det trots att rektorn var där. Hm...
Naväl... Det var början pa min första skolvecka det känns bra. Har lite hemlängtan till och fran, man tänker väldigt mycket, men i och med att jag kommer in i skolan mer sa tror jag det kommer bli mycket bättre!
I söndags var det till att kliva tidigt ur sängen. Dags att uppleva den amerikanska kyrkan. Nu i efterhand kan man lugnt säga att det var väldigt annorlunda ifran vad vi svenskar är vana vid. Det var en avslappnad känsla och det var ibland nästan kul. Kyrkan som vi gar till är mycket liberal och vill gärna utvecklas. Mycket positivt tycker jag. Pastorn höll b la ett litet tal där han analyserade Tecknologi mot Teologi. Mycket intressant! Mycket mer är det inte att säga om det. Resten av söndagen spenderade vi pa nagot sa osvenskt som IKEA. :P I Pheonix-omradet ligger nämligen Arizonas ända IKEA varuhus och vad jag hört sa vallfärdade folk dit när dem öppnade. Vi at i resturangen (köttbullar! yay) och kikade pa möbler. Vad annars...
Mandag morgon, 7:15 infann jag mig pa Marcos de Niza High School för att hämta upp mitt schema. Skolan är kort sagt stor! Tidigare hade jag ju bara sett den tom men med alla elever som fyllde hela garden som myror kändes den ännu större. Det var folk överallt och jag är väldigt glad att jag hade skaffat en karta över skolan och i förväg lokaliserat var mina klassrum lag. Minutrarna innan man ska infinna sig i klassrummet ljuder alarmsignaler och de sista sekundrarna spelar de det klassiskt musikaliska verket som vanligtvis kopplas till galopptävlingar. När den melodin slutar maste man sitta i klassrummet. Annars maste man ga till Sweep i kafeterian där man inte far göra nagot. Inte plugga, inte lyssna pa musik, inte använda mobilen, ingenting. Närvaron är hard men än sa länge har allt gatt bra. Jag har kommet till klassrummen i lagom tid innan deadline. Mellan klasserna har man knappt fem minuter pa sig att ta sig till nästa klassrum. Det är ibland langt att ga och det är alltid mycket folk, det är ju närmare 2000 elever som ska byta klassrum satidigt. Men som sagt har det gatt bra.
Min första lektion är matte. Det var inga större problem egentligen trots att jag kämpade med läxan pa kvällen. Största problemet är alla fackord som man inte lärt sig men jag börjar att fa ett grepp om det.
Sedan har jag engelska. Mycket trevlig lärare. Till engelskan ska vi läsa dramer, pjäser, noveller och liknande och analysera mycket. Känns väldigt bra.
Nästa klass är Drama!!! :D Yay!!! Det var kul, inte mycket mer att säga. Vi har ju inte riktigt börjat än men läraren introducerade mig som en svensk utbytesstudent med bra erfarenhet inom drama. Kändes väldigt bra.
Sista klassen innan lunch är PE eller Physical Education, dvs idrott. Det ska bli riktigt roligt när vi väl kommer igang ordentligt. Vi ska under fyra perioder genom aret ha tva sporter per period, först upp är volleyboll som vi kommer ha inomhus, tack och lov. Ute är det ji super varmt. Vanligtvis 40 grader men här om dan var det bara 35. XD
Lunchen är en kategori för sig... Manga ska ha mat, manga star i kö och vi har bara 45 minuter pa oss. Det är tufft och dessutom kostar det, ca 2.5 dollar per lunch och det är inte ens nagon riktigt lunch. Det är typ pizza, hamburgare, pommes frites, kebab, sandwiches eller en sallad om man inte är hungrig, vilket man är. Det är riktigt daligt. Dessutom serverar dem läsk och det star automater överallt i skolan. Lunchen är klart underkänd men den gar i alla fall att leva pa.
Efter lunch är det ekonomi. Klassen som jag tror kommer vara en av dem roligare. Läraren, Mrs Wesloski är superbra. Hon gör en verkligen intresserad, dessutom är ekonomi ett ganska intressant ämne.
Sist är Earth Science vilket kommer inefatta Meterologi, Astronomi, Geologi och Oceanografi. Klassen verkar mycket intressant... om det inte vore för läraren, Mr Langford. För er som känner till Scrubs behöver jag bara säga Dr Kelso pa pricken. Han är elak, sarkastisk och hanar eleverna. Honom är jag inte nöjd med men jag ska se om det gar att byta lärare men jag är ganska säker pa att de andra klasserna är fulla. Men jag tror nog att jag kan överleva honom.
Sist vill jag bara papeka de amerikanska elevernas beteende. Idag, tisdag, bevittnade jag arets första fight. Tva killar började slass i kafeterian och i stort sett alla elever reste sig och bildade en cirkel runt och hejade. Kändes väldigt konstigt eftersom ingen lärare stoppade det trots att rektorn var där. Hm...
Naväl... Det var början pa min första skolvecka det känns bra. Har lite hemlängtan till och fran, man tänker väldigt mycket, men i och med att jag kommer in i skolan mer sa tror jag det kommer bli mycket bättre!
Houston... We have no problem!
(Kommer fran och med nu inte kunna ha prickar over a, a och o. ;) )
Nu ar jag framme i de forenade staternas land! Jag har varit har i tre dagar och i stort sett allt ar underbart. Jag bor med harliga Lorraine som tar val hand om mig. Forsta dagen var vi till skolann for att skriva in mig men det drojde forst till andra dagen som jag fick traffa min studiehandledare, Dr Meyer. Han ar mycket trevlig och han gav mig manga goda rad. Jag ska lasa foljande kurser;
Senior English
Math Analysis
Production and Performance
Physical Education (PE)
US Government and Economics
Earth Science
Vill du veta mer om amnen sa kan du besoka skolans hemsida. Sok efter Marcos de Niza High School pa Google.
Amerika ar i ovrigt ett ganska roligt land nar allt kommer omkring och jag kanner mig ganska hemma. Dem har Wasa knackebrod i mataffaren!!! :D Hihi! Men nagot som jag stor mig pa lite ar att de flesta varkar fortfrande vara kvar i 90-talets tankande. Lite drygt... :P
Flygresan gick bra. Speciellt dem langa flighten over atlanten. Dem hade ju mediascreens i varje stolsrygg sa man kunde titta pa velken filma man ville, lyssna pa musik eller spela spel. Super! Men sen var det ganska drygt i New York, trots att jag utan problem kom igenom Immigration. men det var i New York som jag borjade bli trott. Dar var klockan kring tre pa eftermiddagen medan den i Sverige var kring nio-tio pa kvallen! Rubbat! Men jag kopta en macka (indrankt i majonnaise) som mattade lite. Flyget till Pheonix var daremot valdigt jobbig. Jag var trott men forsokte halla mig vaken for att anpassa mig till tidsskillnaden. Forsta delen va flighten var jag dessutom torstig och satt hela tiden och tittade efter drickavagnen. XD Men nu ar jag i alla fall framme. Lorraine och en van till henne motte upp mig pa flygplatsen och tillsammans gick vi ut i den ugn utanfor flygplatsen. Det ar ju narmare 40 grader i Arizona. Riktigt varmt sa man orkar inte vara ute sa lange. det ska bli intressant att ha idrott i den varmen men jag tror nog att jag ska overleva utan storre problem.
Aterkommer sa fort jag kan!
Nu ar jag framme i de forenade staternas land! Jag har varit har i tre dagar och i stort sett allt ar underbart. Jag bor med harliga Lorraine som tar val hand om mig. Forsta dagen var vi till skolann for att skriva in mig men det drojde forst till andra dagen som jag fick traffa min studiehandledare, Dr Meyer. Han ar mycket trevlig och han gav mig manga goda rad. Jag ska lasa foljande kurser;
Senior English
Math Analysis
Production and Performance
Physical Education (PE)
US Government and Economics
Earth Science
Vill du veta mer om amnen sa kan du besoka skolans hemsida. Sok efter Marcos de Niza High School pa Google.
Amerika ar i ovrigt ett ganska roligt land nar allt kommer omkring och jag kanner mig ganska hemma. Dem har Wasa knackebrod i mataffaren!!! :D Hihi! Men nagot som jag stor mig pa lite ar att de flesta varkar fortfrande vara kvar i 90-talets tankande. Lite drygt... :P
Flygresan gick bra. Speciellt dem langa flighten over atlanten. Dem hade ju mediascreens i varje stolsrygg sa man kunde titta pa velken filma man ville, lyssna pa musik eller spela spel. Super! Men sen var det ganska drygt i New York, trots att jag utan problem kom igenom Immigration. men det var i New York som jag borjade bli trott. Dar var klockan kring tre pa eftermiddagen medan den i Sverige var kring nio-tio pa kvallen! Rubbat! Men jag kopta en macka (indrankt i majonnaise) som mattade lite. Flyget till Pheonix var daremot valdigt jobbig. Jag var trott men forsokte halla mig vaken for att anpassa mig till tidsskillnaden. Forsta delen va flighten var jag dessutom torstig och satt hela tiden och tittade efter drickavagnen. XD Men nu ar jag i alla fall framme. Lorraine och en van till henne motte upp mig pa flygplatsen och tillsammans gick vi ut i den ugn utanfor flygplatsen. Det ar ju narmare 40 grader i Arizona. Riktigt varmt sa man orkar inte vara ute sa lange. det ska bli intressant att ha idrott i den varmen men jag tror nog att jag ska overleva utan storre problem.
Aterkommer sa fort jag kan!
För här kommer alla känslorna på en och samma gång!
En chock kan man få på många sätt. Man kan vara på väg att somna precis då en spindel bestämmer sig för att ta en promenad över ditt ansikte. Eller så kan du vara i full färd med att byta en glödlampa på toppen av en ranglig pall då någon välter en trave med kastruller. Ja, listan kan göras lång. Men jag tror att den chock jag upplevde i måndags är i särklass.
Vi skulle alltså ut för att segla ner mot Västervik och sedan upp mot Stockholm för att reka Grönan. Trodde vi... Pappa har redan, med hjälp av vänner, tagit ner båten till Oxelösund så vi i resten av famlijen ska precis gå till tåget då telefonen ringer. Jag svarar:
Marcus
Ja hej! Det är STS. Vi har en värdfamilj till dig och USA vill gärna att du kommer den 30 juli.
Kort sagt kan man väl säga att miljoner tankar kretsar kring mina hjärnlober i det korta ögonblicket. Först fattade jag inte riktigt, jag stod bara och gestikulerade som ett fån till mamma att det är STS och dem har en värdfamilj till mig. Hon släpper allt hon håller på med och ingår i ungefär samma chocktillstånd som jag. Kvinnan i telefonen förklarar att eftersom avresedatumet som erbjuds måste godkännas av mig eftersom det lågger så nära inpå. Nära inpå? Det förstod jag inte då. Det var först när jag lade på som jag insåg att det är om exakt en vecka! En sekunden vet jag inget alls (och vi som dessutom nyss klagat över att vi inte kommer hinna tömma brevlådan innan vi åker) och nästa ska jag åka till USA i tio månader. Man kan väl säga att jag var överväldigad. Länge satt vi bara ner och stirrade, skrattade, grät. För här kommer alla känslorna på en och samma gång
STS visste dock inte mycket men jag lyckades klämma ur dem att jag ska till Arizona.
Men nu i skrivande stund vet jag mycket mer! Jag ska till staden Tempe i Arizona och bo med en jättetrevlig äldre dam. Jag ska gå på Marcos de Niza High School som har en väldigt bra drama inriktning. Allt känns fantastiskt.
När vi då stod där med väskorna packade för semester vart man ju ganska avtrubbad. Jag ville stanna hemma för att förbereda så man kan väl säga att hela seglingen vändes upp och ner. Men vi åkte iväg i alla fall men istället för att segla till söndagen (dagen innan avresa) så kom mormor och hämtade mig i Nynäshamn på onsdagen. Så nu är jag ensam hemma till fredag så att jag i lugn och ro kan fundera över vad som ska packas. Det är också väldigt många att säga hejdå till innan jag åker.
Så tills vidare säger jag America, here I come!
(Jag åker på måndag 10:40)
En byråkratisk saga - US and A
Detta hände, den sanna historien.
CIrka en månad tidigare trillade ett tjockt kuvär ner i brevlådan. Tjoho tänkte jag! Nu får jag min placering. Haha, jovisst... ;-) Det var en tjock bunt med formulär, blanketter och instruktioner inför den stundande visum-ansökan som skulle göras. Inte nog med det (högen var ju hög som Kebnekaise) men man måste dessutom besöka den Amerikanska Ambassaden i Stockholm för att delta i en intervju. Detta är bestämmt sedan händelserna 9/11. Förståeligt visserligen men om jag visste då vad jag visste idag så hade jag nog inte bara ryckt på axlarna.
Nåja, tungt satte jag mig ner och började fylla i formulären efter de noggranna instruktioner jag fått. I sammanfattning var det att antal olika formulär som skulle fyllas med diverse personuppgifter (typ samma uppgifter på alla lapparna. En fårga var särkilt underhållande (säger en del om den paranoia som kretsar i USA).
Planerar ni att under er vistelse utföra någon handling som på något sätt är olaglig och som kan vara kopplad till ett terror nätverk? Ja/Nej
Tja... Exakt så stog det kanske inte men ni hajar poängen! Men vad svarar man på det?
Självklart! Jag funderar lite på att placera några landminor kring Washington Monument och sedan gömma mig i buskarna för att se hur många som sprängs i luften...
Jovisst! Dom skulle må då va? Hur som helst fyllde jag lydigt i alla uppgifterna sanningsenligt, inte så enkelt dock. Men jag tröttnade snabbt på ovanstående och lade undan det för att göra klart det lagom till den redan bokade intervjun. Klockan 10:00 den 12 Juli.
Helgen innan det bestämda datumet plockar jag fram blanketterna och läser återigen igenom instruktionerna. Ett foto skall medtagas fastklistrat på ditt BlaBla-156 formulär. No problems! Jag tar ett skolfoto, örat syns så det borde funka. Nej du! Fotografiet skall var exakt 50x50 millimeter, det ska ha vit bakrund och vara taget i vy rakt framifrån. Suck... Nåja, ska ändå ner på stan och fixa nytt bankkort. Så efter det drar vi förbi Eggeborns/Expert och tar ett sådant här speciall foto som visar sig vara ett standard amerikanskt passfoto.
Med fotot i högsta högg, ett peronbevis nyligen hämtat ifrån Skatteskrapan och ett kuvert frankerat med porto värt 61 sek marscherar jag hem och placerar allt tjusigt i den rosa plastmapp som tidigare använts till närvarolistor (dem jag fick av dig, Linda. Tack för det! :-P). Nu måste väl allt vara klart? Ja! Äntligen! Bara att luta sig tillbaka och lata sig ända fram till torsdagen.
Dagen D gryr! Klockan piper på 06:00 och effektivt kliver mamma och jag upp, äter frukost och beger oss mot stationen. Vi hinner precis med tåget...
Vi ankommer Stockholm halv nio, gott om tid alltså till min bokade tid. Ingen brådska trots att det uttryckligen stod att tiden kommer att avbokas om man kommer för sent. Men vi känner att vi har gott om tid så vi går ifrån Centralen till ambassad-kvarteren bakom SVT-huset. Vi promenerar på och ser de ståtliga och pampiga husen som skyr ambassaderna men än så länge ser vi inte den amerikanska. Men snart så... Runt nästa krök ser jag den amerikanska flaggan sloka på en flagstång. Bakom ligger ambassaden... Inte riktigt som de andra husen...
Punkt 1!
Huset är stort och ser ut som någon form av anläggning för att hålla psykiskt sjuka mördare på säkert avstånd från allmänheten (fönstren ser ut att vara speglade dessutom)
Punkt 2!
Kring området ambassaden ligger på står ett högt staket av getong och stål. Ser inte så inbjudande ut. Dessutom är trottoaren avspärrad på grund av "vägarbete".
Punkt 3!
Entrén genom staketet är i form av en säkerhetskur samt en tjock (minst en decimeter) stålgrind med två massiva stophinder framför som sticker upp ur gatan, vacker dekorerade med gula och svarta diagonala ränder... Suck!
Nu har vi alltså kommit så pass nära ambassaden så man ser denna säkerhetskur väl synligt. Ingen överraskning i och för sig då det stod i informationen att ingen form av elektronisk utrustning får medtagas då man kommer passera genom en metalldetektor av typen flygplatskontroll. Därför låste vi in mobiltelefoner, mp3 och liknande i ett skåp på Centralen (30 kronor!) Hur som helst är det nu vi lägger märke till punkt fyra...
Punkt 4!
Från säkerhetskuren och längs trottoaren löper en mycket lång kö! De flesta varkar vara ungdomar som ska till USA på ett High School-år, precis som jag.
Jag kan inte hålla mig för skratt så hela vägen upp längs gatan mot änden av kön kroknar jag av skratt! Det biffiga vakterna glor bistert. Det är nu den tråkiga biten kommer så vi snabbspolar lite. När vi kommer fram till ambassaden är klockan ungefär halv tio, gott om tisd kvar alltså! Haha! Trodde vi... Vi fick stå i den där kön, i regnet, i TVÅ timmar! Hemma var det dessutom soligt så vi hade ganska lätta kläder på oss och man kan väl säga att jag frös ganska mycket. Tillslut var det i alla fall min tur. En vakt öppnade dörren, såg mot början på kön (där jag stod) och pekade på mig med ett kraftigt finger. Kvickt rusade jag fram med min rosa mapp i högsta hugg. En vakt hade redan, medan vi stod i kön, kollat igenom mina papper och godkänt det så jag kunde snabbt få komma in i säkerhetskuren. Det tog mitt pass och eftersom jag inte hade någon elektronsik utrustning, inget i fickorna och inget skärp så kändes det ganska löjligt att placera min mapp med A4-ark i plastlådan som rullade igenom röntgen maskinen. Själv fick jag passera metalldetektorn utan förhinder. Jag kunde nu gå ut på amerikanskt terrotorium och rusa upp i regnet med huvudbyggnaden. Trodde jag! Jag fick inte ens komma in i den byggnaden utan i en liten låda bredvid. Kul, jätte kul. Därinne var det en kort kö fram till Lucka X där en barsk kvinna såg igenom att alla formulär och kvitton var på plats. Hon skickade ut dem hon inte behövde, tog en gummisnodd som hon drog över alla papper och lade dett åt sidan. Jag fick snällt sätta mig i väntrummet, som förövrigt liknade någonting landstinget skulle kunna komma på. Klockan var nu cirka halv tolv. Min bokade tid var mycket överskriden men dem försökrade om att ingen kommer missa sin tid. Det är vi som bokar tiden men det är dem som bestämmer när tiden sker...
Äntligen! Min tur! Efter tre timmars väntan kanstrar det i högtalaren och på staplande svenska med kraftig amerikansk bytning: Marcus Gustafsson, var vänlig kom till lucka E. Jag skuttar upp från min stol och går fram genom väntrummet till lucka E. En man ser trött på mig och håller mitt pass i sin hand. Han börjar ställa frågorna på engelska.
Where are you going to study in the United States of America?
I don't know yet...
But which part of the country? West coast? East coast?
West coast.
Have you ever visited the United States of America before?
No...
Please give me your fingerprints.
Han säger inget mer utan pekar bara på den lilla maskinen som står till höger om mig. Jag gör som jag blir tillsagd och får sedan gå. Jag är nu tillåten att lämna ambassaden ås jag och en annan tjej som ska till USA går tillsammans ut från området. Våra föräldrar fick inte lov att folja med in så de hade satt sig på kafét inne i SR-huset som låg precis bredvid. Vi går dit och möter upp med dem.
Sammanfattat köade vi i tre timmar för en intervju som tog två minuter, MAX!
Jag lärde mig i alla fall en sak, allt om Barcelonas gator från pattskärmen i väntrummet!
CIrka en månad tidigare trillade ett tjockt kuvär ner i brevlådan. Tjoho tänkte jag! Nu får jag min placering. Haha, jovisst... ;-) Det var en tjock bunt med formulär, blanketter och instruktioner inför den stundande visum-ansökan som skulle göras. Inte nog med det (högen var ju hög som Kebnekaise) men man måste dessutom besöka den Amerikanska Ambassaden i Stockholm för att delta i en intervju. Detta är bestämmt sedan händelserna 9/11. Förståeligt visserligen men om jag visste då vad jag visste idag så hade jag nog inte bara ryckt på axlarna.
Nåja, tungt satte jag mig ner och började fylla i formulären efter de noggranna instruktioner jag fått. I sammanfattning var det att antal olika formulär som skulle fyllas med diverse personuppgifter (typ samma uppgifter på alla lapparna. En fårga var särkilt underhållande (säger en del om den paranoia som kretsar i USA).
Planerar ni att under er vistelse utföra någon handling som på något sätt är olaglig och som kan vara kopplad till ett terror nätverk? Ja/Nej
Tja... Exakt så stog det kanske inte men ni hajar poängen! Men vad svarar man på det?
Självklart! Jag funderar lite på att placera några landminor kring Washington Monument och sedan gömma mig i buskarna för att se hur många som sprängs i luften...
Jovisst! Dom skulle må då va? Hur som helst fyllde jag lydigt i alla uppgifterna sanningsenligt, inte så enkelt dock. Men jag tröttnade snabbt på ovanstående och lade undan det för att göra klart det lagom till den redan bokade intervjun. Klockan 10:00 den 12 Juli.
Helgen innan det bestämda datumet plockar jag fram blanketterna och läser återigen igenom instruktionerna. Ett foto skall medtagas fastklistrat på ditt BlaBla-156 formulär. No problems! Jag tar ett skolfoto, örat syns så det borde funka. Nej du! Fotografiet skall var exakt 50x50 millimeter, det ska ha vit bakrund och vara taget i vy rakt framifrån. Suck... Nåja, ska ändå ner på stan och fixa nytt bankkort. Så efter det drar vi förbi Eggeborns/Expert och tar ett sådant här speciall foto som visar sig vara ett standard amerikanskt passfoto.
Med fotot i högsta högg, ett peronbevis nyligen hämtat ifrån Skatteskrapan och ett kuvert frankerat med porto värt 61 sek marscherar jag hem och placerar allt tjusigt i den rosa plastmapp som tidigare använts till närvarolistor (dem jag fick av dig, Linda. Tack för det! :-P). Nu måste väl allt vara klart? Ja! Äntligen! Bara att luta sig tillbaka och lata sig ända fram till torsdagen.
Dagen D gryr! Klockan piper på 06:00 och effektivt kliver mamma och jag upp, äter frukost och beger oss mot stationen. Vi hinner precis med tåget...
Vi ankommer Stockholm halv nio, gott om tid alltså till min bokade tid. Ingen brådska trots att det uttryckligen stod att tiden kommer att avbokas om man kommer för sent. Men vi känner att vi har gott om tid så vi går ifrån Centralen till ambassad-kvarteren bakom SVT-huset. Vi promenerar på och ser de ståtliga och pampiga husen som skyr ambassaderna men än så länge ser vi inte den amerikanska. Men snart så... Runt nästa krök ser jag den amerikanska flaggan sloka på en flagstång. Bakom ligger ambassaden... Inte riktigt som de andra husen...
Punkt 1!
Huset är stort och ser ut som någon form av anläggning för att hålla psykiskt sjuka mördare på säkert avstånd från allmänheten (fönstren ser ut att vara speglade dessutom)
Punkt 2!
Kring området ambassaden ligger på står ett högt staket av getong och stål. Ser inte så inbjudande ut. Dessutom är trottoaren avspärrad på grund av "vägarbete".
Punkt 3!
Entrén genom staketet är i form av en säkerhetskur samt en tjock (minst en decimeter) stålgrind med två massiva stophinder framför som sticker upp ur gatan, vacker dekorerade med gula och svarta diagonala ränder... Suck!
Nu har vi alltså kommit så pass nära ambassaden så man ser denna säkerhetskur väl synligt. Ingen överraskning i och för sig då det stod i informationen att ingen form av elektronisk utrustning får medtagas då man kommer passera genom en metalldetektor av typen flygplatskontroll. Därför låste vi in mobiltelefoner, mp3 och liknande i ett skåp på Centralen (30 kronor!) Hur som helst är det nu vi lägger märke till punkt fyra...
Punkt 4!
Från säkerhetskuren och längs trottoaren löper en mycket lång kö! De flesta varkar vara ungdomar som ska till USA på ett High School-år, precis som jag.
Jag kan inte hålla mig för skratt så hela vägen upp längs gatan mot änden av kön kroknar jag av skratt! Det biffiga vakterna glor bistert. Det är nu den tråkiga biten kommer så vi snabbspolar lite. När vi kommer fram till ambassaden är klockan ungefär halv tio, gott om tisd kvar alltså! Haha! Trodde vi... Vi fick stå i den där kön, i regnet, i TVÅ timmar! Hemma var det dessutom soligt så vi hade ganska lätta kläder på oss och man kan väl säga att jag frös ganska mycket. Tillslut var det i alla fall min tur. En vakt öppnade dörren, såg mot början på kön (där jag stod) och pekade på mig med ett kraftigt finger. Kvickt rusade jag fram med min rosa mapp i högsta hugg. En vakt hade redan, medan vi stod i kön, kollat igenom mina papper och godkänt det så jag kunde snabbt få komma in i säkerhetskuren. Det tog mitt pass och eftersom jag inte hade någon elektronsik utrustning, inget i fickorna och inget skärp så kändes det ganska löjligt att placera min mapp med A4-ark i plastlådan som rullade igenom röntgen maskinen. Själv fick jag passera metalldetektorn utan förhinder. Jag kunde nu gå ut på amerikanskt terrotorium och rusa upp i regnet med huvudbyggnaden. Trodde jag! Jag fick inte ens komma in i den byggnaden utan i en liten låda bredvid. Kul, jätte kul. Därinne var det en kort kö fram till Lucka X där en barsk kvinna såg igenom att alla formulär och kvitton var på plats. Hon skickade ut dem hon inte behövde, tog en gummisnodd som hon drog över alla papper och lade dett åt sidan. Jag fick snällt sätta mig i väntrummet, som förövrigt liknade någonting landstinget skulle kunna komma på. Klockan var nu cirka halv tolv. Min bokade tid var mycket överskriden men dem försökrade om att ingen kommer missa sin tid. Det är vi som bokar tiden men det är dem som bestämmer när tiden sker...
Äntligen! Min tur! Efter tre timmars väntan kanstrar det i högtalaren och på staplande svenska med kraftig amerikansk bytning: Marcus Gustafsson, var vänlig kom till lucka E. Jag skuttar upp från min stol och går fram genom väntrummet till lucka E. En man ser trött på mig och håller mitt pass i sin hand. Han börjar ställa frågorna på engelska.
Where are you going to study in the United States of America?
I don't know yet...
But which part of the country? West coast? East coast?
West coast.
Have you ever visited the United States of America before?
No...
Please give me your fingerprints.
Han säger inget mer utan pekar bara på den lilla maskinen som står till höger om mig. Jag gör som jag blir tillsagd och får sedan gå. Jag är nu tillåten att lämna ambassaden ås jag och en annan tjej som ska till USA går tillsammans ut från området. Våra föräldrar fick inte lov att folja med in så de hade satt sig på kafét inne i SR-huset som låg precis bredvid. Vi går dit och möter upp med dem.
Sammanfattat köade vi i tre timmar för en intervju som tog två minuter, MAX!
Jag lärde mig i alla fall en sak, allt om Barcelonas gator från pattskärmen i väntrummet!
I väntans tider....
Uttrycket som vanligast används kring jul och liknande högtider. Man jag tycker att det passar utomordentligt bra i det här sammanhanget. Det var i början av sommaren, förra året, som jag ansökte om att få åka till USA under ett High School-år. Kring nyår hade jag passerat genom alla intervjuer, kontroller samt andra intressesanta byråkratiska (men dock så nädvändiga) företeelser. Sedan dess har jag väntat, väntat och väntat. Att bli placerad i en värdfamilj är det man hela tiden väntat på. Men trots att det snart är Juli, alltså cirka en månad tills jag åker, så vet jag ännu inte vart jag ska bege mig när Augusti väl stundar vid dörren. Minns inte riktigt hur många gånger jag ringt huvudkontoret; "Ursäkta... men jag undrar bara om jag blivit placerad någonstans...?". Tja, det kanske brukar vara ytterliger mer stamning. :P Men man får alltid samma svar; "Så fort du är placerad får du veta det via post. Men det kan ta lite tid. Men vanligast är att man blir placerad under slutet av Maj eller i början av Juni". Jo, men nu är det slutet på Juni. Nåja! Jag fördriver tiden ändå. Jag är ju som tur inte den ända som ska åka och enligt vad jag hört så är det faktiskt cirka hälften som inte är placerade ännu!!! Ganska många vad jag förstår... Sen har jag ju också nu förstått att det inte bara en värdfamilj som ska välja lilla mig utifrån den "Personal Essay" som jag skrivit utan det är ju också en skola som ska vilja ta emot mig. Suck... Jag sammanfattar det med ett ord: Byråkrati. I det här fallet är det dessutom den amerikanska vi pratar om. Som exempel så ska jag i mitten på Juli till den amerikanska ambassaden för att bli intervjuad inför godkännande av ett studentvisum. Ambassaden ligger ju i Stockholm och denna resa är något alla måste göra! Även de som bor så långt bort som Malmö och Kiruna. Nåväl... Vad gör man inte. Hoppas bara på att snart få veta vart jag ska bege mig i Drömmarnas Land.
