Majali

Fem månader har passera sedan jag kom hem. Sex månader har passerat sedan jag senast skrev. Med längtan tänker jag att det är ett helt halvår sedan jag stod där på gräsplanen, iklädd examens hatt och kappa, och vännerna hurrade på då jag klev upp på podiet och skakade hand med rektor Mirizio. Ett halvår har gått sedan jag senast gick på Marcos de Niza High School. Ett halvår har gått...

Just nu känns det som jobbigast, eftersom allt det som jag varit med om är över, det kommer aldrig hända igen, men jag minns det. Klart och tydligt som om det var igår. Mest minns jag musikalen, hur vi stod med förväntan bakom ridån på premiärkvällen och väntade. Pirriga och lyckliga, för det var det vi var. Vi var lyckliga och glada och jag hade inte velat vara någon annanstans. Jag kan också nu minnas vad som hände efter Graduation - hur jag kom hem efter Grad Night och skrev i bloggen och packade väskan. Vi möttes, en grupp elever, på flygplatsen och snart satt vi på flyget på väg mot östkusten. Vi mellanlandade i Atlanta, Georgia, och sedan nådde vi slutdestinationen: Washington D.C. En fantastisk plats. Vi fick vara med om så mycket och vi fick se så mycket. Jag har vart med och sett de storslagna monumenten som vittnar om en svunnen tid i Amerikas händelserika historia. Jag var inte med i skolan och läste amerikansk historia, men istället fick jag vara på platsen där allt hände och lära mig. En sorts Deluxe VIP Historia Lektion. Vi fick till och med besöka USA:s congresshus, maktens viktigaste byggnad. Vi fick möjligheten att gå det ingen annan får gå, upp till talmannens (eller kvinnans, som hon är) balkong med en svindlande utsikt över de gröna gräsmattorna på Washingtons "The Mall". Det var häftigt och respektingivande för trots att det inte är mina representanter som för talan där och trots att det inte är mitt hemland så är det ändå speciellt att vara på den platsen som kan påverka så många människors liv i hela världen. Jag trodde först inte heller att jag skulle få komma in, eftersom det stod utanför att internationella besökare måste visa upp foto ID, vilket jag hade lagt kvar på hotell rummet, men vår ledare sa bara åt mig att vara tyst. Vakterna visste ju inte att de var en svensk med i gruppen av elever från en skola i Arizona, så jag höll mig tyst. Det gjorde det hela lite mer speciellt, eftersom de enda som annars får beträda den stora balkongen är talkvinnan själv med gäster såsom dignitärer, stadschefer och så vidare. Och så jag såklart! De enda svenskarna som sannolikt varit upp på den balkongen är troligtvis Kungaparet, en och annan Stadsminister... och så jag! Det känns väldigt speciellt! Speciellt var det också att promenera längs med Pennsylvania Avenue och upp till Vita Huset, där nu Bush snart ska flytta ut och lämna plats åt Barack Obama. Men det visste vi ju inte då.

Washington är en plats för betänkande och för minnen. Huvudstäder i andra länder är ofta att centrum och samlingsplats för landets befolkning och kultur. Inte Washington. Där finns regeringen, monument och statyer. Det är allt. I Washington ska man informeras om vilket land man är och man ska bli varse om vilket fantastiskt land det är, punkt. Folkliv finns inte att tala om, om man inte räknar turisterna. USA:s kulturella och levande huvudstad är egentligen New York, dit vi senare kom att åka till. Men först bar det av till Philadelphia i staten Pennsylvania. Och Pennsylvania är ju den staten som Lorraine kommer ifrån så det kändes roligt att få besöka den plats som hon ofta talat om. I Philadelphia stannade vi inte länge, bara en natt, men vi han med att besöka den välkända trappan som Sylvester Stallone springer upp för i första Rocky filmen. Det gjorde självklart vi också och det har blivit något av en lokal sport i Philadelphia. Det finns till och med klubbar som endast ägnar sig åt "Rocky joggning" upp och ner för konstmuseets trappa. Utöver det besökte vi Independence Hall som är den plats där både den Amerikanske Självständighetsförklaringen och USA:s grundlag skrevs under. Mycket speciell plats som jag hört mycket om.

New York var nästa stopp och på väg igenom tunneln under Hudson floden mot Manhattan spelade busschauffören den berömda Frank Sinatras "New York, New York!" För många av oss i bussen så var det första besöket till den fantastiska staden och vi hade verkligen en underbar tid där. Ett av de första stoppen vi gjorde var vid World Financial Center. Vi promenerade omkring lite i shopping gallerian och kom in i en gigantisk sal med palmer som svajade över marmor golvet. Taket var av glas och mellan skyskrapornas toppar kunde man skymta den klarblå himlen. Vår guide ledde oss igenom hallen och upp för en bred trappa. Vid trappans krön såg man ut över det som en gång var platsen för World Trade Center innan terroristattacken den 11 september, 2001. Nu kallas det Ground Zero och allt man såg var schaktmaskiner och lyftkranar. En tunnelbane linje gick tvärs igenom det stora hålet och det var med ens som känslorna svällde över. Trappan vi just gått uppför ledde ingenstans men en gång fanns det en bro över gatan och in till första tvillingtornet. Men kunde nästan föreställa sig hur tornet hade kommit rasande ner, tagit bron med sig och raserat större delen av den grandiosa palmhallen. Där vi stod var så nära man kunde komma till epicentrum för den fruktansvärda attacken. Vi ägnade en tyst minut åt offren.

Ett minne lever dock kvar och det är den runda staty som stod mellan tvillingtornen. Under arbetet med att forsla bort skrotet så fann man statyn nästan intakt. Den lagades och står nu som ett minne i Battery Park som är Manhattans sydspets. Det är därifrån färjorna till b. la Frihetsgudinnan går.

Vår guidade tur fortsatte över Manhattan och till Central Park där vi tog en liten promenad. Sedan åkte vi till vårt hotell som låg ett kvarter ifrån Empire State Building. Om man tittade rakt upp ifrån vårt hotellfönster så kunde man se toppen av den gigantiska byggnaden.  

Dag två fick vi i stort sett för oss själva. Men vi var tvungna att börja vid The Metropolitan Museum of Art som ligger vid kanten av Central Park. Vi såg en spännande utställning med berömda superhjälte utstyrslar. Vi tog oss även en titt över Central Park ifrån taket och kände oss som riktiga Park Avenue residenter. Det var skojsigt! Vi tog oss sedan igenom Central Park och emot Times Square. Vi åt lunch på Stardust Café där Broadway artister jobbar extra och sjunger medan de serverar. Riktigt roligt ställe. Vid två-tiden tog vi hissen upp i Rockefeller Center och kunde njuta av att ha hela New York under våra fötter. Mot norr såg vi ut över hela det enorma Central Park och mot syd så man den berömda skylinen med Empire State Building i mitten och långt bort i fjärran kunde man skymta Frihetsgudinnan som stolt spanar över bukten. Mot kvällen åt vi i stadsdelen Little Italy innan vi sedan besökte Broadway och såg musikalen "Legally Blonde". Oerhört roligt! Och Times Square är något alldeles makalöst på natten då alla de hundratals neonskyltarna lyser upp i mörkret. På Times Square är det aldrig natt!

Sista stoppet var underbara Boston i Massachusetts. I gammal stad med Europeiska anor och med en övärld som är en liten version av Stockholms skärgård. I Boston finns det underbar mat, härligt folk med en skön dialekt och så finns platsen för USA:s begynnelse. Sista dagen åkte vi ut till de små byarna Lexington och Concord där de första striderna i den Amerikanska Revolutionen utkämpades. Mycket intressant historia men tyvärr var vi så trötta efter nio hektiska dagar så många av oss sov på bussen så den stackars guiden talade för döva öron. Men hon var duktig... tror jag!

Det var allt för min resa genom den Amerikanska historien och det var en sådan underbar upplevelse som jag är glad att jag fick uppleva men en ännu mer känslomässig upplevelse skulle komma.

Sent på kvällen satte sig Lorraine och jag i bilen, som vi så många gånger gjort. Vi åkte till flygplatsen och någon timme senare satt jag, Lorraine och hela min familj vid köksbordet hemma hos Lorraine. Så fantastiskt så det går inte att beskriva. Men mycket tårar och kramar var det. Följande dagar visade jag dem runt i Tempe och de fick träffa mina vänner och bekanta. Jag visade dem skolan och mitt inre sanktum, Auditoriumet. Men en kväll var viktigare än någon annan. Min avskedsfest. Mina vänner hade ordnat med festen i samma baggård där vi hade många av våra cast partyn efter showerna. De hade köpt in 20 stycken stora pizzor men jag åt ingenting. Jag var så upptagen med att prata, kramas och öppna presenter. Jag fick underbara minnen från många och många hjärtknipande hälsningar. Det var underbart och jag ville verkligen inte att det skulle sluta. Det bästa dock... några av killarna riggade upp instrument på basketplanen och de spelade. De spelade och de sjöng en låt som de skrivit till mig och trots att det inte var en låt som var i klass med Madonna eller ABBA så var det det vackraste jag hört. De sjöng till mig och trots versen "Don't shed a tear" (gråt inte) så grät jag, för det var det finaste de kunde göra och det visade en sådan uppskattning som jag faktiskt inte hade räknat med. Det minnet kommer för alltid att ligga nära mitt hjärta. Efter det följde ett långdraget farväl som lyckligt nog förevigades och ni kan själva se det här:

Ett halvår har passerat sedan dess. Jag har börjat på ny svensk skola och har nu många kontraster att jämföra med. Jag har växt och jag har upplevt mycket som jag känner har varit den bästa tiden av mitt liv. Ingeting kan slå det och i dagsläget kan jag ofta längta tillbaka. På USA:s valdag satt jag uppe hela natten och hejade på Obama och när han sedan vann och valdes till USA:s blivande President så ringde jag till Lorraine. Med förväntan och darrig fingrar lyssnade jag till telefon tonen. Lorraine svarade och med ens var allt som om jag aldrig åkt. Det var som om jag fortfarande satt där i fåtöljen i vardagsrummet i Tempe. Jag tänkte mig att det var en vanlig kväll då vi pratade som vi brukade. Ibland tänker jag mig tillbaka till Auditoriumet. Jag står i lobbyn och går in i salongen som är fylld med folk som applåderar, för mig. Jag går ner för mittgången och på scenen står hela truppen bakom musikalen. Jag passerar Lorraine som står med ett stort vackert leende tillsammans med Marlene. Jag går upp på scenen och ridån sluts. Ljuset i salongen dämpas och vi är redo för att sätta upp musikalen igen. En tårfylld glädje, en varm och underbar glädje bland vänner för livet. Det är fem månader sedan jag lämnade USA. Det är fem månader sedan jag lämnade ett hem.


Och med det avslutar jag detta utbytesår och tackar er för att ni läst min blogg.

I den torra hettan som täcker ökenlandskapet i Arizona kan det lätt bli 45 grader varmt vid den här tiden på året. Regn är inte att räkna med men sjävklart så regnade det igår då Graduation Ceremonin gick av stapeln. Men det var ändå med en darrande stolthet som jag tog på mig min cap and gown och ställde mig i ledet, beredd att marschera ut med The Class of 2008. Jag har inte mycket tid nu att skriva men jag försäkrar er att det var ett minne för livet. Efter den långa striden så vann jag och där genomförde jag beviset. Ytterligare stolthet fyllde mig när jag fick varma lyckönskningar från rektorn Mr. Mirizio då jag skakade hans hand just som jag hade mottagit mitt diplom på scenen. Jag fick ju inget diplom, men jag fick en av de små foldrarna som diplomen brukar sitta i och det räckte gott nog åt mig.
När jag kom hem var jag trött och kall så jag tog ett varmt bad fråm till klockan tio då jag var tvungen att gå upp igen. Grad Night väntade då det skulle firas hej vilt hela natten. När jag kom dit så var jag inte trött längre, utan snarare hyper och det boostade jag med en stor kopp svart kaffe. Hela natten fram till klockan fem spelade vi arkad spel, åt mat från buffen, var till en hypnosshow och hade almänt roligt. En av de bästa nätterna i mitt liv!

Nu är jag redo och jag är klar med amerikansk High School. Väskan är packad och om några timmar går flyget mot en helt annan del av USA. Östkusten är tätare och har mer europeiska influenser. Jag vet att jag kommer ha en underbar vecka med början i Washington D.C, och som fortsätter till Philadelphia, New York City, och Boston.

Önska mig lycka till!

Det var otroligt skönt när skolan äntligen slutade! Förra fredagen hade vi de sista proven och sen var det ledighet som väntade men det betydde också att det började bli dags att säga hejdå. Vi i dramaklubben älskar ju att jubla och kramas så följande lördag gick Drama Banketten "Oscars Night" av stapeln. VI hade bord uppställda på scenen i auditoriumet och njöt av varandras sällskap. Sedan "nights of shorts" var det fortfarande en produktion som inte hade presenterats, den hade gjorts till en film istället så vi tittade på den. Dessutom tittade vi på extramaterial från "The Gold and the Beautiful". Kvällens höjdpunkt var ju såklart utdelandet av drama priser som delades ut i flera kategorier. Jag var nominerad i fem utav dem: Best Actor in Fall Play; Best Supporting Actor in Musical; Best Actor in the Gold and the Beautiful; Most Dedicated; och Mr. Congeniality. Jag vann ingen utav dem men vinnarna var mycket värdiga. Jag fick något bättre däremot. Efter prisutdelningen intog den flerfaldiga vinnaren och Mr. Congeniality Anthony Thornton podiet. Han uttryckte allas uppskattning av min närvaro i dramaprogrammat och jag fick en present från alla drama grabbarna. Vi har ju en grej som kallas för Quatro. Det är en kille som kallas Quatro och han har ett skådis företag som han också kallar Quatro och därför har det blivit tradition att alla dramakillar är Members of Quatro. Jag har blivit kallad International Member of Quatro. Jag fick ett halsband, eller snarare en doggy tag. Anthony har en sån med en Superman logo på men nu fick jag en prydd med en svensk flagga med en Quatro symbol (VI) i övre vänstra fältet, en Padre med MdN 2008 i lägra hödra hörnet och längs mittlinjen står det "International Brother". Det tycker jag var så gulligt av dem! Nu kommer jag aldrig glömma dem!
Resten av den kvällen minglades det, Mrs. Hahs sa hejdå eftersom hon ska flytta tillbaka till Kansas City, och yearbooks var skrivna i.

I måndags åkte jag, Lorraine, och Marlene till Biosphere 2. Det är världens största lufttäta byggnad och ska i teorin vara ett fullständig slutet ekosystem. Biosphere 1 är givetvis Jorden. I princip är det ett gigantiskt växthus fyllt med en öken, en tropisk regnskog, en savann, och ett salthaltigt hav med korallrev. Det var riktigt coolt. Tidigare gjorde de försök med att låsa in så kallad Biospherians där inne under två år för att se om det konstgjorde ekosystemet skulle förse dem med alla nödvändigheter. Det fungerade förutom att koldioxid halten ökade då någon form av bakterie i jorden avgav massor med koldioxid. Därför de tvungna att ta ut koldioxid och föra in mer syra vilket resulterade i att projektet misslyckades. Men det var väldigt intressant att besöka anläggningen.

I tisdags åkte vi till Taliesen West som var en av Frank Lloyd Wights bostäder. Wright var en mycket känd amerikansk arkitekt som brukad mycket organisk arkitektur. Taliesen West var hans vinterbostad och skola där han lärde upp sina lärlingar. Väldigt intressant att se men det är svårt att förklara utan bilder. Jag har bilder men jag har inte tid att ladda upp dem. Jag ska nämligen till min Graduation Ceremoni snart.

Igår kväll var jag och tjugo andra drama/kör folk till midnatts premiären av Indiana Jones. Det skrev jag om i förra korta inlägget men jag var ju tvungen att kliva upp tidigt imorse för att släpa mig till graduation övningen. Det kändes ganska bra att faktiskt få vara med där, trots att jag var mycket trött. När jag kom hem så tog jag en tupplur fram till klockan 12 (21.00 i Sverige) för då började ju andra semifinalen i Eurovision Song Contest! Ett utbytesår ska minsann inte hindra mig från att heja på Sverige i Europas största årliga musik evenemang! Mamma, om du läser det här: Kan du spela in Finalen på lördag. Jag ska ju tydligen till Washington D.C. så jag kommer inte kunna se det. :) Tackar!

Nu är jag framme vid nutid och snart ska jag hoppa in i duschen och förbereda mig för ceremonin. Efter ceremonin är det Grad Night vid en event resturang. Det börjar 23.00 och slutar inte fören 05.00 så det blir inte mycket sömn. På fredag ska jag ju dessutom flyga till öst kusten men det är nattflyg så då kan jag sova! ^^

Kram till er alla!

Skriver detta torsdag morgon den 22:a Maj. Klockan är snart 03.00 och idag är det den stora dagen då Graduation Ceremonin skall äga rum. Sen jag slutade skolan så har jag varit på en del äventyr, mer om det i nästa inlägg. Det här inlägget blir bara en kort notis och det är aledningen till att jag är vaken nu. Den nya Indiana Jones filmen hade premiär inatt. Den började vid 00.01 så var på plats vid biografen klockan 21.00. Titeln är Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull. En fantastisk film som klart är sevärd! Jag har ju varit på filmpremiärer tidigare men det här är definitivt första gången som jag är på en riktig midnatts premiär! Men nu ska jag sova lite, klockan 08.00 så ska jag nämligen vara på skolan för Graduation övning. Sen har jag ledigt resten av dagen innan själva ceremonin som börjar klockan 19.00. Under dagen ska jag skriva ihop ett längre inlägg om vad jag gjort det senaste dagarna. Sen ska jag skriva ett inlägg efter ceremonin om ceremonin och det kommer bli mitt sista inlägg innan jag åker till öst kusten på fredag kväll! Det ska bli otroligt roligt och vi har packat schema.
Det är inte långt kvar till hemkomst!

Ja, där har ni mig, på röda mattan. Ser det inte himmelskt ut? :P Inne I själva parken så styrde vi stegen raka vägen till den guidade studio turen. Den var ruskigt bra, och riktigt kul också. Vi började först âka ner för kullen till själv studio området. Det är uppdelat i två delar varav den första kallas the Frontlot. Det är där alla de gigantiska studio byggnaderna står. En del av dem har stått där sen Universal Studios grundades (när nu det var, länge sen antagligen) men många är också nybyggde. Det mer intressanta ver nästa halva, som de kallar the Backlot. Det är här som utomhus scener filmas och de har en liten bit från varje del av världen där. Bland annat en modell stad i naturlig skala där varje gata gar speciella kännetecken frå berömda amerikanska städer. En av gatorna liknar New York, en liknar Chicago, en liknar LA, och andra liknar många andra städer. På en av gatorna kunde vi beskåda husfasaden till byggnaden där Bruce Nolan bodde i filmen Bruce den Allsmäktige. Sedan fortsatte vi upp in en annan modell stad de kallar Little Euope. I pincip så kan det likna en stad från nästan vilket euopeiskt land som helst, endast genom att byta ut skyltar och rekvisita. De har också en sektion som heter Little Mexico och givetvis är det en liten Mexikansk byhåla (med lerhus, lerpölar, lera och sånt). Vi fortsatte förbi ett antal hus och motell som varit med i flera filmer ända tills vi kom till gatan de en gång i studiohistorien kallade för Colonial Street. Numera har den bytt namn och är mer känd som Wisteria Lane eftersom det är gatan där hemmafruarna bor i den populära tv-serien Desperate Housewives. För tillfället pågick ju ingen inspelning (annars hade vi inte varit tillåtna där) men de höll på att bygga om lite. Detta kanske är spoilers för er i Sverige som får showen lite senare än oss men i en av de sista episoderna innan författar strejken slog en tornade till mot gatan och ett av husen förstördes. Nu höll de på och byggde upp det igen så att gatans präktiga fruar kan återgå till sin perfekta (desperata) vardag.

Vi lämnade Wisteria Lane och fortsatte till något inte speciellt perfekt. Ifrån trädgårdstomtar och pelargoner klev vi in i något som bästa kan beskrivas som en krigszon. Utöver ett område stort som två fotbollsplaner låg kraschade bilar, tegelstenar, radioapparater, dockor, kundvagnar och allt annat tragiskt mellan runier av hus. I mitten av hela kaoset ligger in jumbojet i skuret mitt i tu. Området, som kostade flera miljoner att sätta upp, användes I ett fåtal minuter i Steven Spielbergs film Världarnas Krig där en jumbojet krashar ner i ett vanligt villakvarter. Det var ganska läskigt att passera där för det såg verkligen så extremt äkta ut. Vi fick veta att de faktiskt hade köpt en riktig jumbojet och förstört den vara för den scenen (som kanske är fem minuter lång, max). Vi lämnade krigszonen och fortsatte till oceanen. Om ni någonsin trott att de filmar oceaner scener mitt ute på en äkte ocean så får ni tänka igen. I många filmer kan man ju antingen se båtar eller skådisarna ligga i vattnet mitt ute I ingenstans med vatten åt alla håll. Här kommer fusket! På the Backlot har de en gigantisk betongbassäng som de fyller med vatten. Enkelt, eller hur? Sen har de, vid kanten på bassängen en hög, bred vägg som de kan måla blå eller grön eller röd eller vilken färg de nu skulle vilja ha atmosfären i. Så troligt enkelt och ganska coolt. Så enkelt att alla skulle kunna ha det I bakgår'n... en gigantisk betong bassäng... :P

Det var allt för studio turen. Självklart var det mer men det är inte speciellt viktigt så jag tänker minnsann inte berätta för er om det.

Resten av dagen så hade vi roligt i parken. Eller snarar jag hade det roligt. Lorraine och Marlene satt mest och pratade och vilade. Vi gick till en show om special effekter och till en show om hur man kontrollerar eld i en film. Ganska kul. Jag höll mig mest vid mina två favorit attraktioner, en flumride med Jurassic Park tema, samt en "psykologisk" bergodalbana med Mumien tema. Psykologisk bergodalbana betyder att man åker i mörker och olika bilder flashar och konstigt ljus bländar dig. Ganska coolt! :P

Dag tre (eller vad sjutton det var) i soliga California så tog vi oss till Hollywood Boulevard. Vi såg the Kodak Theater (där Oscars statyetten delas ut), Grauman's Chinese Theater (där många filmer ha stor premiär och det är där som man kan beskåda kändisarnas fötter och händer gjutna i cement (avgjutningar alltså, inte de riktiga kroppsdelarna)). Vi såg också alla de stjärnor som pryder trottoaren (såklart vi såg dem, da!). De har faktiskt ett problem med det och måste bygga ut trottoaren för att få plats med alla stjärnor! XD

Vi åkte också på en Sightseeing tur I luxuösa och prestigefulla Beverly Hills och Bel Air. Vi såg alla möjlig hus där alla möjliga kända och okända personer bor. Faktiskt så är bara ett fåtal av personerna I dessa områden kändisar. De flesta är rika affärspersoner som har stora multimiljondollar företag. Här ska ni få en liten recap!

Vi började att beskåda kullarna från avstånd. Detta är den mest populära delan av Beverly Hills; rullande landskap med extrem jordbävningsrisk, men läget är fint. Där kan husen (och framförallt marken) kosta hundra miljoner dollar och upp. Inte billigt, alls! Men vi åkte inte upp där för invånarna har klagat. Istället åkte vi en sväng längs Sunset Bouelvard som fortfarande är en del av Los Angeles. Vi passerade strippklubbar, alkoholbutiker, strippklubbar, H&M, alkoholbutiker, strippklubbar, och några resturanger. Ett flertal komediklubbar ligger utspridda också och många komiker så som Jim Carrey och Jay Leno blev upptäckta där. Plötsligt kom vi in bland grönskande träd och den annars så buliga och spruckna alsfalten blev len som än babyrumpa!

Vi kom in i staden Beverly Hills. I och med att Beverly Hills är en egen stad, och att alla invånarna har en eller två miljoner dollar på kontot (eller mer) så har de ju ganska mycket skatteinkomster. Det betyder att staden har en massa pengar att piffa upp staden med och jag är säker på att Borgmästaren i Beverly Hills är en av världens lyckligaste politiker!

Nu börjar vi köra omkring bland mångmiljon kåkar och ett av de största har ingen bott i på många år. Det tillhör staden men många filmer är inspelade där. Bland annat en av de berömda scenerna i slutet av Meet Joe Black där Brad Pitt och Anthony Hopkins promenerar i trädgården (platsen för den scenen är populär för bröllop). När vi var där så jobbade lite folk med en fotografering för Ralph Lauren.

Vi passerade också huset där Ozza Osbourn med familj bodde när de spelade in sin populär tv-serie The Osbournes som gick på MTV. Numera bor ingen mindre än Christina Aguilera I det huset (fast jag undrar verkligen vem tusan skulle vilja på i samma hus som the Osbournes?). Grannarna måste har varit överlyckliga när Ozzy och Sharon flyttade med tanke på att Sharon flera gånger hade varit på krigsstigen.

Ett annat hus vi körde förbi kunde man inte riktigt se. Många buskar och häcker döljde det men man vet när ägaren är hemma för om en tourbuss står parkerad i mer än två minuter så kommer han utfarande som en ilsken terrier. Ägaren jag talar om är självklart Tom Cruise som bor där med Katie Holmes och lilla Suri. Men de kan känna sig säker för om de någonsin får äktenskapsproblem eller problem med uppfostran (vilket är troligt...) så kan de alltid knalla över gatan till grannen där, för där bor TV psykologen Dr. Phil.

Ett av de större husen, och min favorit, är en villa som går i romerskt stuk. Det är en arktitektonisk pärla men ägaren brydde sig inte mycket om det när han köpte det. Bästa kompisen Snoop Dog bor nämligen längre upp på gatan. Ägaren är Bond-stjärnan Sean Connory. I närheten bor även en av Beverly Hills trevligare invånare (alla är inte galna som Tom Cruise), Jackie Chan. Han kommer alltid ut och hälsar på alla I bussen när man åker förbi. Olyckligtvis så är han inte hemma ofta eftersom han har en andra bostad I Hongkong, och det är just vart han var när vi passerade.

Huset med mest säkerhet har ett flertal bevakningskameror, en stor stålgrind, och en hög mur. Dessutom vaktas det av inget minder än Secret Service (säkerhetstjänsten som vaktar personer I regeringen, såsom Presidenten). Anledningen är att huset ägs av änkan Reagan som var the First Lady när Ronald Reagan var President. Han dog för några år sedan, men Secret Service måste skydda alla familjemedlemmar tills de dör (ganska fiffigt va? :P). Vi såg också huset som användes som fasad i tv-serien med Will Smith, Fresh Prince in Bel Air.

Men hög hastighet (LA-bor kör som tokar. Föraren ville visa oss hur galet de kör så han körde rakt ut I korsning och svängde vänster (!) precis som en bil kom från motsatt håll. Jag har nog aldrig varit så nära en hjärtattack men det är så de kör!!!) åkte vi mot Rodeo Drive. Det är där som kändisarna shoppar och det var där Julia Roberts blev nobbad i en butik i Pretty Woman. Den butiken där nobbandet skedde pekades självklart ut! Och det var i princip allt. Efter Rodeo Drive åkte vi tillbaka till Hollywood Blvd. Men på vägen kunde vi skåda ytterligare ett exempel på klasskillnaden mellan LA och Beverly Hills. Vi färdades längs Santa Monica Boulevard och till vänster om oss (söder) var marken kal, och små stickiga buskar växte här och där, medan det var vackra gröna gräsmattor med planerade blomsterrabatter till höger (norr). Vilket var Beverly Hills tror ni?

Vi hade lunch på fiket där Clint Eastwood åt i filmen Million Dollar Baby. De har otroligt goda avokado burgare! :P Efter det skuttade vi in i bilen och åkte tillbaka till Rodeo Drive. Vi parkerade i ett parkeringshus med Valet Parking (parkerings service)!!! Kändes oerhört lyxigt, framförallt för att det såg ut som ett grekiskt palats, och för att det var gratis I två timmar och vi var inte där såå länge. ;P Lorraine och Marlene satt ner och jag gled ner på gatan bland Gucci, Prada, Chanel, Fendi, Hugo Boss, och Armani. Längs gatan stod riktiga lyxåk parkerade; Mercedes, Austin Martin, Lambourgini, Ferrari, Rolls-Royce. Jag gick in några butiker men det kändes ganska obekvämt, mest pga av priserna. Men jag blev inte nobbad som Julia Roberts (jag antar att jag inte var klädd som en prostituerad den dagen). Jag gick också in i ett konstgalleri, mest för att de hade väldigt vackar landskapsmotiv där. Jag blev vittne till något som aldrig skulle vara med i en film om Rodeo Drive!!! XD Expediten, som var klädd i svart, stod stelt och korrekt bakom kassan och stirrade rakt fram. Ungefär som en av vakterna utanför Buckingham Palace fast inte fullt så stelt. Medan jag såg på vacker konst så såg jag att hon behövde snyta sig. En stel expedit som försöker snyta sig kan se otroligt roligt ut! Självklart ser hon inte att jag ser henne då hon diskret för upp en näsduk till näsan. Hon tittar inte på näsdukan men hon är noga med att inte se konstig ut (det har hon redan misslyckats med, jag gapgravar på insidan!). Lite diskret och tyst snyter hon sig och drar genast ner armarna så fort hon är klar. Egentligen är det ganska löjligt, men jag tyckte det såg riktigt komiskt ut!

Jag fortsatte strosa längs Rodeo Drive men jag hittade inga kändisar så jag gick tillbaka till Lorraine och Marlene och vi gick till bilen. Det var allt vi gjorde i Los Angeles och nu styrde vi kosan mot norra California. Planen var att besöka Hearst Castle. Men det ligger halvvägs till San Fransisco så vi fick stanna och sova på vägen. Vi stannade vid kusten precis innan solnedgången och jag skåda Stilla Havet för första gången. Inte speciellt stilla... Men det var en vacker solnedgång.

Nu ska jag försöka korta ner det men jag skulle hemskt gärna skriva mycket om Hearst Castle för det var verkligen en fantastisk plats. Det byggdes av William Randolph Hearst - multimiljonär under början av 1900-talet och mediamogul - på toppen av en kulla på San Simeon ranch, som ägdes av hans föräldrar. Hans mor vägrade låta honom bygga att slott men det gjorde han ändå så fort hon hade dött (avlidit). W.R. (hans initialer) ville ha ett slott i medelhavs stil och valde därför den här platsen eftersom den har medelhavs klimat. Huvugbyggnaden byggdes I stilen av en katedral. Inte för att han var religiös utan för att han råkade gilla arkitekturen. Han byggde också tre gäst hus som hade oerhört vackra utsikter utöver sol, vind och vatten. W.R. Var också en samlare som samlade på I princip allt utom kapsyler. Han samlade på mosaikgolv och ett av dem placerade han i entren. Han samlade på 400 år gamla spanska innertak som han satte upp I slottet. Han hade också några kyrkbänkar, statyer från kyrkor, och en uråldig gammal tjock Gjutenberg bibel. Han ägde också ett 2000 år gammalt grekist tempel som han satte upp vid Neptunus poolen som hade en underbar utsikt över bergen. Mycket av det han samlade på är musei föremål idag men på den tiden reste han runt på auktioner och "loppmarknader" i Europa. Tänk vilka fynd man kan göra! Han hade också den första privata biosalongen där han och hans gäster njöt av filmer. Många av hans gäster var kändisar och på gästlistan har Charlie Chaplin, Winston Churchill, George Gershwin, och Bröderna Marx funnits. Fast ingen gillde Bröderna Marx så de fick oftast sitt långt ifrån W.R. vid middagarna. Det fanns också tennisbanor och en hel sektion med ett gym, bastu och en stor inomhuspool prydd med mosaiker som innhöll äkta bladguld. W.R. hade pengar och han kunde göra I princip vad han ville. Han byggde aldrig färdigt slottet pga att han ändrade sig hela tiden och rev, och byggde upp. Men han var inte en elak person trots att han verkar ganska egoistisk. Vanligtvis när hans gäster anlände så minglade de en stund i entre hallen, spelade kort och pratade, innan W.R. anlände genom en dold dörr. Han var diskret och medan gästerna klagade på att han inte var närvarande så insåg de att han serverade dem drinkar. Han var minst sagt en speciel person.

Han äslkade också djur och på ranchen hade han vilt levande hästar, rådjur, elefanter, zebror, kängurur, och lamor. Det var ett av världen få privata zoo. Han hade problem med att ha så många exotiska djur därmot och han försäkrade sig om att ge dem ett bra hem så många av djuren såldes till San Fransisco Zoo där ättlingar till djuren idag bor.

Han hade också en flyplats så att flygande gäster, så som Howard Hughes, kunde komma och hälsa på. Det är nog allt jag tänker skriva, mer orkar jag inte. Jag skulle gärna visa lite bilder men för en gångs skulle så lyder jag copyright lagen. De sa faktiskt att jag gärna fick ta kort men de får inte läggas upp på internet eller publiceras i böcker. De sa det så trevligt! Men jag har typ hundra kort därifrån.

På vägen hem passerade vi ett oljefält och James Deans sista stopp innan han dog i en bilolycka. Sen åkte vi hem. Det var vad jag gjorde i California. Nöjda nu?

Vädret är underbart och jag har precis gått hem ifrån skolan. Ungefär fyra och en halv kilometer. Mycket uppfriskande, och mycket skönt. I fredags var en speciellt rolig dag då vi hade vår första publik för musikalen. Det var stor samling i auditoriumet för hela skolan och vi i musikalen visade upp några snuttar från produktionen som en trailer. Eftersom skolan hyser 2000 elever så får ju inte alla plats på en och samma gång men med tre omgångar så gick det fint. Man kan väl gnälla lite om att vi var tvungna att vara på plats redan 6.30 på morgonen men jag hade så mycket energi så det var inga problem. Fast jag var ju ruskigt trött sen efter samlingen, strax innan lunch. Resten av dagen gick segt men vad gör man inte för konsten? :P Det kändes underbart att ha en publik och jag fick så mycket extra energi! Helt enkelt fantastiskt!

I lördags sen hade vi ytterligare en tidig dag. 8:00 var vi på plats för Double Dress Rehearsal. Vi hade två timmar på oss att komma i kostymer och få på sminket och förbereda oss för allt. Sen kl 10 så var det ridå. Innan lunch betade vi oss bara igenom första akten sen började vi om från början efter lunch och fortsatte ända till slutet. Som ett mått på hur bra det gick så fick vi sju sidor med anteckningar ifrån torsdag förra veckan. I lördags fick vi bara en och en halv. Mycket bra, alltså! :D Det enda som var dålig egentligen var finalen och bugningarna efter det. Men det har vi jobbat på så nu så är det bättre. Det var också en tjej som, under ett dansnummer, tappade sin peruk. Det var ganska svårt att hålla sig för skratt eftersom hon nu dansade runt med en "strumpa" på skallen! XD Mrs. Hahs var inte lika glad men jag tycker det är kul att det går fel ibland, då kan man skratta åt det i efterhand.

Extra super duper roligt var det i måndags. Ytterligare en tidig dag. 7:15 inställde jag mig bakom scenen. Två timmar tills dörrarna öppnas för vår första riktiga publik. Det var vad vi kallar för Youth Matinee. Vi bjöd in högstadieelever ifrån skolor i närheten och ungefär 400 pers kom. Halvt hus! :P Halv tio gick ridån upp och vi satte igång för fulla muggar. Det var en ganska tråkig publik och det kan tänkas att många skämt gick rakt över huvudet på de små åttorna. :P Men vi fick dem att skratta två gånger, en av gångerna var när jag spelade full! ^^ De fnittrade lite också när huvudkaraktärerna pussades. :P Småbarn! XD Fast vi som är lite äldre är ännu barnsligare eftersom vi i princip jublar och applåderar när det händer!
Men eftersom det var mitt under en vanlig skoldag så hände något mycket irriterande. Mitt under akt 1 så började skolklockan att ringa... Vi har också en fanfar som spelar precis innan man ska vara i klassrummen och såklart började den skråla. Och eftersom klockan ringde in för tredje perioden så var det sen dags för anropen på högtalarsystemet och det kändes som att anroparen bubblade extra länge den dagen. Gruff! Ruskigt irriterande! Nästa gång klockan ringde så var det lagom till pausen och den sista ringde precis innan finalen och det var lunch klockan så den ringde bara en gång.
Vi blev klara och jag hann ut när det var 20 minuter kvar av lunchen så jag behövde inte svälta! ^^

Igår hade vi general repetition och det gick så ruskigt bra! Nu kan vi banne mig det här. Vi har ju haft två månaders repetition, varje dag. Så vi har definitivt arbetat hårt!

Nutid! Idag är det den stora dagen. Jag har precis kommit hem från skolan och skriver till er. Om en och en halv timme ska jag vara på plats bakom scenen (annars kommer jag vara huvudlös efter sista föreställningen på lördag...). 7.30 går ridån upp för premiären av Thoroughly Modern Millie! :D Och jag är med! ^^ Jag är så exalterad och full med energi för det här. Med tanke på att alla våra tidigare publiker i princip varit tvingade att se showen så ska det bli kul att äntligen ha en publik som faktiskt är där frivilligt. Jag hoppas att stämningen kommer vara på topp, för att jag vet att vi på scenen kommer var det! Lite rolig info är att vår Musik Regissör, Mr Darin Shryock, har varit med och producerat 19 musikaler (Millie inräknad). Han sa häromdagen att Millie tillhör hans topp 5! Det är bra betyg. Andra musikaler som ligger i topp är Footloose, Copacabana (förra året), och Seussical. Alla är mycket bra musikaler så det är kul att veta att vi är så bra. På många punkter tycker jag faktiskt att vår produktion är bättre än den som sattes upp på Broadway för några år sedan!

Förresten! Jag har färgat håret svart! :P
 
Vad som helst för konsten! Jag ska ju spela George Gershwin (bilden ovan som inte är jag), i ungefär 10 minuter, och eftersom han är svart hårig så skaffade jag mig svart hår också. Dessutom har han platt hår och mittbena... Men tro det eller ej! Jag lyckades framkalla platt hår och mittbena! XD Krävdes en hel del hår gele och så trampar jag omkring med mössa på skallen medan håret torkar. :P Sen så håller det sig platt, men för säkerthets skull så pepprar vi det med hårspray också! :P Haha. Ögonbrynen ville jag inte färga eftersom mina växer så attans långsamt, men det är ju det brynpenna är till för. ;P

Nu måsta jag kila för att fixa håret! ;P Önska mig lycka till!